Alex Limonovics funderingar

”Sex mellan syskon lämnar oläkta sår”, sant att det är så ibland. Jag känner till flera exempel där syskonincest förekommit. I de fall någon form av tvång förekommit har det lämnat sår på båda sidor, även den som förmår den andra till sexuella handlingar mår väldigt dåligt av vad som hänt. Om inte direkt så efteråt, oavsett om det avslöjats eller ej.

Artikeln i SvD är ganska nyanserad. Hoppas studien är vettig.

Nu lämnar vi doktorslekar och liknande åt sidan, dessa lekar med sexuella laddningar tänker jag inte gå in på. De utgör ett annat område. Jag vill nu tala om sex bland barn, och våra vuxna förhållningssätt.

Det torde vara alla bekant att tvång alltid sätter sina spår, och det blir avsevärt mer skambelagt om ämnet är tabubelagt vilket sex är. Speciellt bland barn. Tabut genomsyrar så mycket att tom formen på lösgodis ifrågasätts och man inbillar sig att det är de vuxna plikt att försöka förhindra barnens sexuella utveckling till den dag de fyller femton.
Ofta kan inte barn och vuxna kommunicera om sexualitet ens inom hemmets fyra väggar utan att det uppstår pinsamma monologer och harklingar. Hur ska man i en sådan miljö som trettonåring kunna ge uttryck för att den elvaåriga syrran faktiskt är helvetiskt snygg? (Vad skulle du svara ditt barn?)

”Det tyckte inte jag, det är ju äckligt” säger en del nu. Strunt samma. Du kan ge dig tusan på att många tycker det!

Enligt en undersökning av Cecilia Kjellgren så har fem procent av pojkarna i i gymnasiet tvingat till sig sex. (En procent av flickorna.) Siffran är rimlig, det är ganska vanligt i liten skala. Men lägger vi till de ömsesidiga sexuella handlingarna så siffran säkerligen justeras uppåt en bra bit. Incestuösa erfarenheter är helt enkelt långt vanligare än man tror. Och de flesta utan ovan nämnda ”öppna sår”.

Vattendelare & problemhanterare

Vattendelaren i ämnet är inte (syskon-)”incest”, utan ”tvång”. Tvång ökar alltid risken av två skäl, dels försätter man motpartens kontrollmekanismer ur spel, dels gör man omedelbart hårdare våld på motpartens gränser. Det generella problemet med övergrepp inom familjer är också att man inte kan undvika varandra i längden. (Ett överfall är i regel en engångsföreteelse.)

”Barn ska inte behöva tänka på sex” upprepas här ibland som ett mantra med viss variation i formuleringen. Visserligen inte, men det ska inte en femtioåring heller behöva. Kan hända har både socialförvaltningen och prästerna tagit den regeln till sitt hjärta, men vår moder natur/skapare har aldrig godtagit den invändningen. Vi tänker därför alla på sex på vårt eget sätt från en helt individuell ålder. Det ska därför inte ignoreras mer än någon annan personlighetsutveckling. (Mitt eget första starka sexuella minne är från ettan.)

Lösningen är inte heller att skicka tre procent av gymnasieeleverna till psykologer för att talas till rätta, lösningen är att våga erkänna ungdomars känslor redan från början, och kunna prata öppet redan i hemmet. Av högst personlig erfarenhet vill jag mena att man blir mycket mer jordnära om man tillåts diskutera och resonera om sina känslor/fantasier/önskningar utan att skam- eller skuldbeläggas.

Den normativa synen är likt strutsen, att det man inte ser inte heller finns. (Strutsen är visserligen smartare än så, men jag tvivlar på att folk är det.) Kommunikation är en förträfflig metod att komma varandra nära, men barn kommer inte att prata om sådant om man inte lär dem att det är tillåtet.

Allt positivt i kärlek, fantasier och den närhet man lätt får med familjemedlemmar uppstår då det inte finns något sätt att ge det utlopp för dess syntes. Alla sätt man kan komma på är återvändsgränder. En kort period i min ungdom kanaliserade jag mina behov genom ett intensivt skrivande av lika naiva som eldfängda noveller.

Jag själv författade speciellt några grova lesbiska bondageporrscener redan som tioåring. Aktriserna var klasskamrater som ännu ej iklätts vuxenattribut såsom bröst och könsbehåring. Lustigt då jag bara har bleka skuggor av bd-dragningen idag. Tyvärr har jag inte texterna kvar. För att hindra snokare låste jag inte mina texter i ett lösenordsskyddat zip-arkiv. Man skrev då bara in lösenordet en gång för att låsa, och jag stavades fel! Jag fick aldrig tillbaka mina högt åtrådda texter.

Skrivande ligger dock inte för alla, men kommunikationsformen eller uttrycksformen kan vara vilken som helst som passar personen. Hemligheten är bara att göra det innan det blivit ett problem, efteråt är det liksom försent påtänkt. Att börja prata förtroligt om ett ämne som man tidigare markerat som ”tabu” vet jag ingen som lyckats med förrän i vuxen ålder.

I klartext: Jag menar, som förälder vill man (förhoppningsvis) alltid finnas för sina barn och vara deras stöd i livets svåra frågor. Varför ska det vara så svårt i just ämnet sexualitet? Ignorerar man att barnet har en sexualitet så ignorerar man också dess sexualitet och dess sexuella utveckling. Och blundar man avsiktligt så kan man inte komma efteråt och klaga om det gick fel. En förhöjd risk borde tvärtom redan vara med i kalkylen.

Jag tror att ömsesidiga erfarenheter i näraliggande åldrar kan vara både bra och dåliga. Själv hade jag lyckan att ha en helt fantastisk relation med en något yngre flicka. Mina minnen från denna tid glittrar ännu, en stenkåt sexårig flicka som till min stora lycka inte kunde hålla fingrarna ifrån mig.
Vi fungerade bra ihop, men myntets baksida är att en del barn med stark sexualdrift lätt kan råka köra över mindre viljestarka barn. Inte av oginhet utan av bristande inlevelseförmåga. Medveten om dessa scenarier bör man inte banlysa ämnet, utan tvärtom diskutera det öppet. Oavsett om man har det dominanta barnet eller det mer restriktiva bör man inse värdet av att kunna kommunicera.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

153 kvinnor har mördats av sina män. Självklart är dessa vuxensexuella, något artiklarna inte lyfter fram. Det ska stå varje läsare klart att ”heterosexualitet” och ”homosexualitet” ofta endast är omskrivningar för ”vuxensexualitet”!

Jag kan redan höra det börja mumlas i deras led att “alla vuxensexuella är inte hustrumördare”, försök att lägga över ansvaret på enskilda isolerade individer vars tragiska barndom skulle utgöra någon sorts patetisk förklaring för enskilda händelser. Kanske dristar de sig rent av att benämna det “familjetragedi” som för att antyda möjlighet till förståelse för gärningsmannen. En förståelse som enbart kan tjäna till att normalisera dylika dåd för att sinom tid göra dem till ett än vanligare inslag i samhällsbilden.

Dåden har sin upprinnelse i de sexuella och emotionella relationer dessa vuxensexuella idkar gentemot varandra, Amors pil har visat sig lika dödlig som frontsoldatens kula. Hur skall dessa hustrumord förklaras mot bakgrund av det tomma pratet om ”kärlek” och ”ömsesidighet” dessa störda individer ständigt framför? Tomt prat i syfte att manipulera en obildad allmänhet i syfte att upprätthålla sin egen sort som norm. Vilket bara garanterar nya mord.

Dessa vuxensexuella relationer måste snarast kriminaliseras. Dels har vi nu ”bevis” för vad dessa relationer leder till, dels är uppenbara målet är att sinom tid låta även våra värdefulla barn ingå dylika relationer och därmed underkastas spelreglerna om tvåsamhet, svartsjuka, våldtäkt och mord. Rent av borde själva uppmaningen därtill straffbeläggas då det till och med finns siter på internet vars syfte är att para ihop blivande offer med sina banemän.

Google borde blockera alla siter där vuxensexuella relationer diskuteras. En rent preventiv aktion i syfte att rädda människoliv. Yttrandefriheten må vara mycket värd, men att med denna förevändning indirekt uppmana till och underlätta brott är ett rent missbruk av densamma. Våra barn är mer värda än att läggas upp på vuxensexualitetens altare.

Finn fem fel, eller fler… Allvaret ligger i ironin.

Alex Limonovic

Det förra inlägget var dedikerat till de unga pedofilerna i samhället, de flesta ännu själva barn. Min poäng var grovt sett att man inte kan bekämpa pedofiler “för att skydda barn”, eftersom att det är just barn man ställer i skottlinjen.

Detta var tydligen ett svårt grepp då det ligger långt från folks föreställningar om peddos, så jag försöker vara mer konkret och publicerar ett brev jag fått i frågan.

Detta är ett brev jag mottagit av en tonåring, där jag endast korrat några formuleringar av sekretesskäl. (Och jag har givetvis inhämtat skribentens tillstånd före publiceringen.)

********************************************************
Hej!
Du får ursäkta detta sena mail, jag borde ha tagit upp detta i det förra.
Såhär är det… jag må vara självsäker på mig själv och min sexualitet nuförtiden men “omvärlden” är fortfarande ett problem. Ibland vågar jag knappt titta på pojkar (för min del då) när jag går på stan/tv eller liknande när jag är i sällskap, det spelar ingen roll i vems sällskap… mina föräldrar eller goda vänners sällskap. Speciellt när vi tittar på tv så kan jag känna denna skam i samband med att det är någon pojke inblandad… ungefär som att jag blir rädd för att jag skulle bete mig annorlunda helt plötsligt vilket gör att jag skulle bli avslöjad, något jag verkligen inte vill. Hittills har jag ju inte blivit avslöjad men som du förstår så är det väldigt jobbigt med dessa panikkänslor eller vad det nu än kan tänkas vara. Dessutom så blev allt inte mycket bättre av att i samband med något pedofilfall i tidningen så sa en av mina föräldrar något i still med “alla pedofiler borde skjutas”, då försökte jag fråga lite lätt om det gällde alla eller bara de som faktiskt skadar barn. Svaret jag fick var verkligen inte det jag var ute efter… “alla, folk som har en så pass sjuk psykisk störning borde inte få existera på denna planet”, att höra detta från en av mina föräldrar (som då egentligen mer eller mindre indirekt önskar livet ur mig) gjorde saken verkligen inte lättare.

Har du råkat ut för något liknande när du var runt min ålder/yngre/äldre? Hur kom du över det?

Ha en fortsatt trevlig sommar!

[signatur]

********************************************************

Som pedofil är jag inte förvånad, det som beskrivs i mailet sker varje dag i vår version av världen.

Jag som förskollärare undrar självklart vad hans föräldrar skulle säga om de fick läsa detta brev, skrivet av den egna tonårssonen. Det skulle nog ställa den egna världen på ända. Skulle de vända sig mot sitt barn eller ompröva sin syn på pedofili?

Skulle ens våra hatare gå och önska livet ur sina egna barn? (För att “skydda barnen” alltså?) Jag tror inte det, jag tror det undviker att ens tänka på möjligheten att sådant kan hända. Frågan om pedofili har barn i båda ändar av frågeställningen, inte bara den ena!

Är det fortfarande svårt att förstå? Liksom Karl Bertil Jonssons (julprogrammet ni vet) far Tyko tror att “kommunister är sådan som ger bort saker frivilligt”, så tror dessa föräldrar att pedofiler “är så sjuka att de inte bör få existera på denna planet”. Något båda nogsamt föreläser för sin respektive “välartade son”. Och båda har på sitt område precis lika fel. Svårare än så är det faktiskt inte!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Det är nu en tid sedan skriverierna om bloggen i media. Och sedan dess har debatten rasat om pedofilernas varande eller inte varande inom barnomsorg och skola. Jag tror frågan i stort sett är överspelad då vi finns oavsett om folk vill det eller ej. Inget har konkret förändrats mer än uppmärksamheten som sådan. Samma kommunala verksamheter fortgår med samma personer. Resultatet och kvaliteten är densamma. Och är man nöjd med denna verksamhet så långt så borde landet vara lugnt även framöver.

Nu är det tid att lägga den frågan till handlingarna och lyfta blicken mot en långt viktigare fråga, en fråga som till skillnad från den föregående går att påverka, där vi alla bär ett delansvar. Nämligen frågan om den uppväxande generationen pedofiler!

Jag växte upp i ett starkt fientiskt samhälle, ett samhälle som redan på förhand dömt ut mig som ond och farlig. Och dessutom hade fräckheten att gång efter annan trycka upp det under näsan på mig med svarta rubriker. Känner ni igen er? Det är pedofilers vardag.

Någonstans är det kring denna fråga som diskussionen om sexuella stigman centreras. Hur olikkännande grupper blir föreskrivna hurdana de är, och skall vara. Anne har tidigare varit inne på frågan, pedofilen behöver inte vara någon utomstående, det kan lika gärna vara en familjemedlem eller nära vän. Kanske rent av ditt eget barn? Skulle ditt barn verkligen vara mer farligt om det fantiserade om den sexåriga grannflickan hellre än finniga klasskamrater?

Skulle en sådan insikt innebära att deras människovärde reducerades? Det förakt som lätt lastas på ”anonyma personer på nätet”, hämnar lätt i ett annat ljus om det denna istället visar sig vara någon man tycker om. Plötsligt är det inte lika självklart.

De fördomar som förekommer kan alla som läser de två föregående debattrådarna själva försäkra sig om. Ändå vill jag här ge utrymme för några axplock av det som städats bort av rena sanitetsskäl. Det finns mycket mer i samma anda.

Så här låter det närmast varje gång vi utnyttjar vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. (Gissa varför den finns?) Vi som lärt oss leva vårt liv som pedofiler kan ofta bortse från det värsta, men det är inte lika lätt när man är 14, 15 eller 17 år gammal.

Ja, även här talar vi om barn, om än en något äldre variant. Pedofili begränsar sig inte till vuxenvärlden, om någon trodde det. Tänk ett slag på de unga pedofiler som följer denna diskussion, hur upplever de hatet som riktas mot deras innersta person, ofta med uttalade eller antydda anklagelser om grova brott de inte har begått.

Som ni ser blir det en självmotsägelse att motarbeta pedofiler för “barnens bästa”. Menar vi allvar med intentionerna om att stödja barn till att bli ansvarsfulla samhällsmedborgare så måste metoden vara en annan. Vi måste möta varje individ för den han eller hon verkligen är, oavsett vad denna råkar vara.

Liksom en högstadielärare inte skulle kunna välja bort ett barn med pedofil sexualitet, så bör inte heller en förälder göra det. Exemplet blir givetvis hypotetiskt, det barnet skulle knappast våga berätta för vare sig sina föräldrar eller lärare. I sämsta fall spelar de med i det heterosexuella spelet, en erfarenhet vi delar med homosexuella ungdomar som inte vågat berätta om sin läggning. Vi har i detta sammanhang samma sorts problematik, men tröskeln till att våga lite på någon är så mycket högre då fördomarna mot pedofili är långt starkare och oftast får stå oemotsagda. (För att dra ett mer accepterat exempel, men det skulle kunna vara vilken minoritet som helst.)

Det gäller att tänka till nu! Lika lite som barn ska behöva växa upp i homofobiska miljöer, så ska de inte heller behöva växa upp under andra fobiska förhållanden. Barn ska givetvis från första dag respekteras för sin person och särart. Det är inte för mycket begärt.

Kan vi sopa undan dimridån av fördomar så kan vi börja fundera på vilka problem som är verkliga, och vilka som är inbillade. Och slutligen hur de verkliga kan lösas till allas bästa. Men det steget kräver att vi orkar formulera om gamla värderingar, som kanske inte var så målinriktade som de först verkade.

Alex Limonovic

Så händer det igen. En “ny” avvikande minoritet har väckt ortsgrannarnas vrede. Det rör sig denna gång om en herrgård där det (eventuellt) idkas avancerade BDSM-lekar. (Länk) Dock verkar inte mycket vara synligt utifrån, mestadels möts fönstertittare av fördragna gardiner. Sant eller inte kan vi åsidosätta för stunden och lägga själva rädslan under luppen.

En intervjuad i Aftonbladet säger: “Med tanke på ungarna vill vi att de stänger och försvinner härifrån”. Ungarna? Vad då ungarna? Är de rädda att barnen ska bli sadister eller masochister? Det blir en del av dem nog ändå, herrgården förutan. Eller inbillar de sig att ungarna kan hamna i en av (de förmodade) fängelsehålorna? Se det som ett utmärkt tillfälle att prata med barnen om avvikande sexualiteter. Det finns otaliga.

Jag förundras över människors förmåga att lägga sig i andra människors situation utan att egentligen förstå den. Tex förfäras grannarna över en (lika förmodad) “rape hunt-zon”. Det låter lite märkligt även i mina öron, men vi kan ju fråga grannarna om de föredrar övergrepps-varianten av den sexualiteten istället?

Att dessa människor funnit ett sätt att leva ut sin sexualitet är ju bara att glädjas åt! Kommer det alla berörda till godo så slipper vi kanske fundera över vem som trycker i tunnlarna vid Gullmarsplan på lördagskvällen. Och om några av mina dagisbarn har en sådan sexuell läggning skulle jag vara sprudlande glad om de hade sådana möjligheter till utlevnad.

Istället för att bli rädda bör vi glädjas åt mångfald, det är en styrka. I gemenskap stärks vi av både Somalier, Romer, Muslimer, homos och bdsm’are. Vi är alla människor med våra egna erfarenheter och egenheter, och vi har rätt att vara det.

(Undantaget är möjligen vuxensexuella, jag har hört att de använder tungan när de pussas. Ett kraftigt ofredande som vi måste skydda barnen ifrån. Tänk om de annars blir likadana? Undrar vilka pervon som tänder på sånt, driv bort dem från bygden!)

Alex the peddo

Detta korta men klargörande mail fann jag i min inbox när jag kom hem från en kortare resa. Det är skrivet av Lars-Erik Holm som är generaldirektör på socialstyrelsen.

Det är ett svar på följande brev (länk), hela konversationen återges i denna tråd (länk). Jag kommer sammanställa en mer överskådlig lista inom kort.

*******************

Hej!

Jag avser inte gå in i en debatt med dig om ordval som citerats i en tidning, utan konstaterar att utövad pedofili faller inom ramen för brottslagstiftningen. I övrigt har jag inga kommentarer, utan ärendet avslutas härmed.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm

___________________________________________

Lars-Erik Holm
Generaldirektör
SOCIALSTYRELSEN, 106 30 Stockholm
Direkt: 075-247 30 72
Växel: 075-247 30 00
www.socialstyrelsen.se

*******************************

Alex kommentar

Lars-Erik Holm hävdade att pedofili var “en kriminell handling”, nu backar han till att endast döma ut “utlevd pedofili”. Det får anses som en avsevärd förbättring och kursändring även om inte heller det är korrekt. Sanningen är att alla sexuella spektrum har sin variant på förövare, pedofili är inget undantag. Skillnaden är att i pedofilins fall är det endast den sidan som syns och får publicitet. Skulle media enbart skriva om vuxnas våldtäkter och sexuellt tvång mot varandra skulle säkerligen inställningen till vuxet sex vara annorlunda på motsvarande sätt.

Misstaget som Lars-Erik Holm liksom de flesta andra gör är att förutsätta att pedofiler lever ut sin sexualitet på samma sätt som vuxensexuella. Så är dock inte fallet för en framgångsrik pedofil.

Exempel: I stället för att efter en romantisk middag rulla i sänghalmen likt den vuxensexuella, så kan pedofilen med gott utbyte kela lite med det barn som klättrar upp i knät för att kela. Eller bara sätta sig ner på golvet i ett rum där ungar stojar runt, vilket snart innebär att denne har dem över hela sig. Det är utlevd pedofili i fullt laglig version. Där den faktiska handlingen även är önskvärd och ibland aktivt efterfrågad, och inte skiljer sig det ringaste ifrån hur vuxensexuella ofta helt korrekt agerar i barns närhet.

Därmed föreligger således inte längre något hinder för en framtida avföring från den omdebatterade listan ICD-10.

Det är tänkt att man ska sitta på den. Inte sätta på den!
(Men var och en blir salig för sin sak… när det lyckas!)

(Saxat ur DN’s Namn & nytt 080816)

De homosexuella har lyckats där få andra har lyckats. De har brutit tystnade sucessivt under många år innan de slutligen bröt igenom som grupp. Åtminstone i västvärlden. Det störda har blivit friskt!
Missförstå mig rätt, jag anser att homosexualitet är hur friskt som helst. Jag drar mig till minnes en föreläsning jag var på, en representant för gaystudenterna talade och förklarade att det endast finns tre sexuella läggningar; hetero-, homo- och transsexualitet.
Han upptäckte snart att det inte var helt smart att säga detta inför ett peddo. Peddot i fråga kunde några till…

Sexualitet och dess definitioner är allt som oftast en allvarlig lek med ord. Att jag är en heterosexuell pedofil gör mig inte till ett hetero. Likaså är en homosexuell pedofil inte en bög/flata. “Peddot” har företräde. Vad ska vi kalla nekrofiler, zoofiler, mekafiler mm? (De två sistnämnda är inte ens sexuella med inriktning mot människor.)

Människor är olika, vissa är annorlunda! Det betyder inte dåligt eller farligt, möjligen “obegripligt” för utomstående. Att vissa ord har en gålig klang är en annan fråga, det hade “bög” också förrut.

Pride är bra! De har bevisat att man kan bryta mönstret, även om det krävdes en rejäl kravall för att bryta den egna undergivenheten. Det var i Stonewall, Greenwich Village, USA, som polisen gjorde en omottiverad razzia för mycket mot en gayklubb. Besökarna som tidigare låtit sig hunsas var inte med på noterna längre, snart kastade man det man hade för händer mot polisen. Folk strömmade ut på gatorna och polisen fick ge upp. Denna kravall är Pride’s rötter.

Efter att ha gratulerat hbt:arna till framgången är det dags att fundera över hur vi upprepar den. Hur bryter vi tystnade idag bland alla de undergrupper som hunsas och hatas för sin läggnings skull? Spöa poliser är ingen bra ide även omdet fungerade för dem. Vi måste vara mer softikerade men lika tydliga.

högaktningsfullt,
alex limonovic

Den högreligiösa tidningen Världen Idag skriver om en man vid namn Richard Oostrums från Holland. Han var gay tills han mötte Jesus, enligt egen utsago. Nu är han i Sverige för att berätta att man kan förändra sin livsstil. Just det, livsstil!

Att vara homosexuell är en djup del av ens identitet. För en del personer stannar det där, andra böjer stickan till just en livsstil. Inget fel i sig, men man bör vara medveten om att det är två olika saker. För att komma till den avgörande punkten där dessa två skiljs åt hoppar vi till slutet av artikeln, jag citerar:

“Jag har fortfarande homosexuella känslor de gånger när jag till exempel känner ensamhet. Det är som något automatiskt från mitt förflutna. Det är inget trevligt men jag ser på det för vad det är. När jag levde som homosexuell och kände ensamhet brukade jag gå till en gaybar för att bli tillfredsställd. Men det funkade aldrig, säger Richard.”

Klart det inte funkade, ensamhet och sexualitet är olika frågor. En peddo-bar skulle inte hjälpa mig ur motsvarande knipa, lite som att försöka reparera en bil med beteendeterapi. Inte heller kan man i längden bota ensamhetskänslor med korta sexuella förbindelser, det vittnar många om. Läggning ointressant.

I mina ögon verkar han inte särskilt botad. Det verkar snarare som han bytte gayklubben mot en kyrka och tog seden dit han kom i en mer vid bemärkelse än vad som var hälsosamt. Hans liv - hans val!
Vad som är intressant för oss är vilka val vi själva gör, och vilka val vi belyser för andra mer villrådiga medmänniskor.

Varför bryr jag mig? För att “gay” kan stavas på många sätt inom detta resonemang. Tex bög, peddo, homosexuell pedofil, heterosexuell nekrofil, mekafil mm. Eller varför inte vår egen Richard som är zoofil? (Gå inte till kyrkan Rich!)

Jag känner till mekafili sedan tidigare. Att attraheras sexuellt av mekaniska ting. Men i vilket fack ska vi stoppa denna kvinna?

Hon verkar tack o lov inte gå samma öde till mötes som den man som för en tid sedan dömdes efter att sexuellt ha ofredat ett gäng cyklar.

Mmm… udda, men knappast något att bli moraliskt upprörd över. Det tycker tydligen inte DN heller som publicerade notisen under “namn och nytt” (kulturdelen 080608).

Eder Alex