Alex Limonovics funderingar

153 kvinnor har mördats av sina män. Självklart är dessa vuxensexuella, något artiklarna inte lyfter fram. Det ska stå varje läsare klart att ”heterosexualitet” och ”homosexualitet” ofta endast är omskrivningar för ”vuxensexualitet”!

Jag kan redan höra det börja mumlas i deras led att “alla vuxensexuella är inte hustrumördare”, försök att lägga över ansvaret på enskilda isolerade individer vars tragiska barndom skulle utgöra någon sorts patetisk förklaring för enskilda händelser. Kanske dristar de sig rent av att benämna det “familjetragedi” som för att antyda möjlighet till förståelse för gärningsmannen. En förståelse som enbart kan tjäna till att normalisera dylika dåd för att sinom tid göra dem till ett än vanligare inslag i samhällsbilden.

Dåden har sin upprinnelse i de sexuella och emotionella relationer dessa vuxensexuella idkar gentemot varandra, Amors pil har visat sig lika dödlig som frontsoldatens kula. Hur skall dessa hustrumord förklaras mot bakgrund av det tomma pratet om ”kärlek” och ”ömsesidighet” dessa störda individer ständigt framför? Tomt prat i syfte att manipulera en obildad allmänhet i syfte att upprätthålla sin egen sort som norm. Vilket bara garanterar nya mord.

Dessa vuxensexuella relationer måste snarast kriminaliseras. Dels har vi nu ”bevis” för vad dessa relationer leder till, dels är uppenbara målet är att sinom tid låta även våra värdefulla barn ingå dylika relationer och därmed underkastas spelreglerna om tvåsamhet, svartsjuka, våldtäkt och mord. Rent av borde själva uppmaningen därtill straffbeläggas då det till och med finns siter på internet vars syfte är att para ihop blivande offer med sina banemän.

Google borde blockera alla siter där vuxensexuella relationer diskuteras. En rent preventiv aktion i syfte att rädda människoliv. Yttrandefriheten må vara mycket värd, men att med denna förevändning indirekt uppmana till och underlätta brott är ett rent missbruk av densamma. Våra barn är mer värda än att läggas upp på vuxensexualitetens altare.

Finn fem fel, eller fler… Allvaret ligger i ironin.

Alex Limonovic

“Titta Alex! Men titta dååå!” Två fyraåriga flickor iförda prinsessklänning kräver uppmärksamhet, själv har jag fullt upp med att hantera en våldsam spiderman som just kastat sig över mig, jag skrattar och hans prydliga frisyr kittlar min haka. När den ena flickan stegar fram och rycker mig i armen vänder jag blicken mot henne. Spindelmannen gör detsamma, och där ligger vi mage mot mage och beskådar flickornas uppspel. Jag känner hur han andas och jag har min hand på hans rygg.

När det är över vänder jag blicken mot den mer handgripliga motståndaren. Han ler och jag känner hans ena hand stryka genom mitt nackhår med en varm rysning som följd. Jag reser mig till stående ställning med pojken i famnen. Vi ser på varandra och ler. “Vad vill du göra?” frågar jag. “Rita” svara han. Jag sätter ner honom vid ett bord där några andra barn redan sitter koncentrerade, skjuter pennorna närmare honom och går efter en ny tejprulle.

Hösten är alltid lite ansträngande, inskolningar är trevligt men tar på krafterna. Man får stifta nya bekantskaper med både föräldrar och barn. Och ur båda dessa aspekter är jag lyckligt lottad, bra föräldrar till underbara barn!

Kort sagt, jag är trött men lycklig!

Som alltid när dylikt händer blir det uppståndelse, media skriver igen och vi får kanske hit en ny våg av besökare snart. En fråga rörandes en fullständig trivialitet. Jag tror det är dags att publicera ett svar på det som uttrycks och antyds i artiklarna.

Jennie Söderberg är den kammaråklagare som inlett en förundersökning mot denna blogg. Motiveringen ska enligt DN:s pappersupplaga (090821) och Ab vara hur jag beskriver hur jag tagit av en flicka trosorna efter att hon kissat ner dem, vilket hon misstänker vara “sexuellt ofredande”. Då det är en notis i DN lägger jag ingen större vikt vid formuleringen.

Textutdraget kring vilket allt cirkulerar:
“… Helt öppet kan man då smörja (= smeka) varje barn noga. En lite flicka hade dock mage att ställa sig och kissa på stället, varpå jag inte fann något bättre råd än att kränga av henne även trosorna och fortsätta min behandling. (Tur att jag inte hade henne i knät.)”

Redan från första dagen spekulerades det i huruvida bloggen är äkta, jag anser att frågan är oviktig. Men jag ämnar ge några svar på det lilla som finns att utläsa i media. Det som beskrivs är ingalunda någon ovanlig händelse, så om inte annat skulle det kunna vara sant hur det än är med ifrågavarande textsnutt.

1. Det ingår i förskolepersonalens arbetsuppgifter att hantera barns kroppar, kläder, urin och avföring. Att underlåta att byta nerkissade eller nerbajsade kläder (eller blöjor) torde kunna betraktas som arbetsvägran, eller i grövre fall som barnmisshandel. Om det är orimligt att vägra med motiveringen att “det är äckligt”, bör knappast motiveringen “är trevligt” anses mer hållbar. Vad jag känner torde således ej heller kunna utgöra ett brott.
2. Givetvis finns det inga uttryckliga direktiv om i vilka situationer personal har rätt att klä av barn. Det är dock att betrakta som en mycket inarbetad och vedertagen praxis. Att avlägsna urin och avföring är en sådan situation, där vi även vid behov är skyldiga att åsidosätta ett barns uttryckliga vilja. Ett litet barn har ingen rätt att välja bort byte av en våt blöja, eller ett nerkissat klädesplagg.
   Av den händelse att dylika direktiv någon gång formuleras, kommer den ifrågavarande situationen med nödvändighet att falla under dessa.
3. Slutligen kan beskrivandet som sådant kan knappast anses utgöra ett brott. Det torde vara helt legalt att berätta att man utfört sina arbetsuppgifter, och även om huruvida man uppskattar det eller ej. Det lär under alla omständigheter falla under YGL.

Ett barns vilja ska respekteras så långt det är möjligt, och i situationer som ej innefattar sanitär hygien respekteras den. Ett barn kan välja bort exempelvis vistelse i våtrum eller vattenlek vilka är de övriga situationerna då det händer att barn klär av sig, eller kläs av, på vuxnas initiativ. (Det finns också situationer då barn klär av sig på eget initiativ, men det är en annan fråga.)

Då jag inte “förmått” barnet att utföra något alls, än mindre något som inte faller under normal utövning av föreliggande arbetsuppgifter så finns det ingen reell orsak att misstänka brott. Det vore en olycklig utveckling om förskolepersonal, med hot om sexualbrottsanklagelser, förbjöds att utöva sina arbetsuppgifter. Eller för den delen, skrämmas från att utföra dem.

Jag uppmanar åklagaren att ta rätt på det uppskattade procentantalet av befolkningen som har pedofili i sitt sexuella spektrum, hon behöver inte lita på siffror från mig. Jämt fördelad torde denna siffra vara överförbar på personalen i landets förskolor (och skolor). Och jag dristar mig spekulera i att siffran är högre än så, då jag antar att många väljer att jobba med det de tycker om.

En pedagog ska behandla sina barn/elever/studenter oavhängingt den egna sexualiteten eller andra känslor. Varken premiering eller exkludering är godtagbart eller accepterat. På denna punkt skiljer sig inte förskolejobbet från någon annan form av myndighetsutövning. Att byta kläder på nerkissade barn är en tämligen rutinmässig företeelse på en förskola, att en åklagare inte är medveten om detta faktum finner jag anmärkningsvärt. Hon kan själv försäkra sig om saken på närmsta förskola.

Det finns en enda sak som skiljer mig från annan förskole- och skolpersonal. Jag törs prata om min sexuella läggning i samma andetag som jag nämner min yrkesroll, något jag gör på min fritid. Lärare oavsett läggning och skolform brukar erfarenhetsmässigt utsättas för svår press om något av deras sexuella person blir känd, tex på olika internetforum.
Det bryter jag mot. Det är en medveten risk i syfte att uppmärksamma samhället på ett av de kvarvarande fördomsproblemen som finns i vårt samhälle, något jag inte skulle riskera för lite nöjesskrivande.

Hur vi än vrider och vänder på saken handlar frågan inte om något “sexuellt ofredande”, den handlar om pedofiler ska erkännas sin yttrandefrihet eller få stå kvar på avbytarbänken tillsammans med andra minoriteter. Sverige har gått långt på den vägen om vi jämför oss med vår omvärld, men vi har minst lika långt kvar innan vi är i mål.

Alex Limonovic

************
UPPDATERING

Noterade följande citat i Aftonbladets artikel: “Samma dag som anmälan kom in beslöt jag att inleda en förundersökning. Misstankarna gäller sexuellt ofredande, säger kammaråklagare Jennie Söderberg.”

Samma dag! Det här har alltså pågått i veckor, först nu gör man artiklar om det? Varför just nu? Om denna information ska vara en “färsk nyhet” måste den ha varit väl konserverad.

************

Det förra inlägget var dedikerat till de unga pedofilerna i samhället, de flesta ännu själva barn. Min poäng var grovt sett att man inte kan bekämpa pedofiler “för att skydda barn”, eftersom att det är just barn man ställer i skottlinjen.

Detta var tydligen ett svårt grepp då det ligger långt från folks föreställningar om peddos, så jag försöker vara mer konkret och publicerar ett brev jag fått i frågan.

Detta är ett brev jag mottagit av en tonåring, där jag endast korrat några formuleringar av sekretesskäl. (Och jag har givetvis inhämtat skribentens tillstånd före publiceringen.)

********************************************************
Hej!
Du får ursäkta detta sena mail, jag borde ha tagit upp detta i det förra.
Såhär är det… jag må vara självsäker på mig själv och min sexualitet nuförtiden men “omvärlden” är fortfarande ett problem. Ibland vågar jag knappt titta på pojkar (för min del då) när jag går på stan/tv eller liknande när jag är i sällskap, det spelar ingen roll i vems sällskap… mina föräldrar eller goda vänners sällskap. Speciellt när vi tittar på tv så kan jag känna denna skam i samband med att det är någon pojke inblandad… ungefär som att jag blir rädd för att jag skulle bete mig annorlunda helt plötsligt vilket gör att jag skulle bli avslöjad, något jag verkligen inte vill. Hittills har jag ju inte blivit avslöjad men som du förstår så är det väldigt jobbigt med dessa panikkänslor eller vad det nu än kan tänkas vara. Dessutom så blev allt inte mycket bättre av att i samband med något pedofilfall i tidningen så sa en av mina föräldrar något i still med “alla pedofiler borde skjutas”, då försökte jag fråga lite lätt om det gällde alla eller bara de som faktiskt skadar barn. Svaret jag fick var verkligen inte det jag var ute efter… “alla, folk som har en så pass sjuk psykisk störning borde inte få existera på denna planet”, att höra detta från en av mina föräldrar (som då egentligen mer eller mindre indirekt önskar livet ur mig) gjorde saken verkligen inte lättare.

Har du råkat ut för något liknande när du var runt min ålder/yngre/äldre? Hur kom du över det?

Ha en fortsatt trevlig sommar!

[signatur]

********************************************************

Som pedofil är jag inte förvånad, det som beskrivs i mailet sker varje dag i vår version av världen.

Jag som förskollärare undrar självklart vad hans föräldrar skulle säga om de fick läsa detta brev, skrivet av den egna tonårssonen. Det skulle nog ställa den egna världen på ända. Skulle de vända sig mot sitt barn eller ompröva sin syn på pedofili?

Skulle ens våra hatare gå och önska livet ur sina egna barn? (För att “skydda barnen” alltså?) Jag tror inte det, jag tror det undviker att ens tänka på möjligheten att sådant kan hända. Frågan om pedofili har barn i båda ändar av frågeställningen, inte bara den ena!

Är det fortfarande svårt att förstå? Liksom Karl Bertil Jonssons (julprogrammet ni vet) far Tyko tror att “kommunister är sådan som ger bort saker frivilligt”, så tror dessa föräldrar att pedofiler “är så sjuka att de inte bör få existera på denna planet”. Något båda nogsamt föreläser för sin respektive “välartade son”. Och båda har på sitt område precis lika fel. Svårare än så är det faktiskt inte!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Det är nu en tid sedan skriverierna om bloggen i media. Och sedan dess har debatten rasat om pedofilernas varande eller inte varande inom barnomsorg och skola. Jag tror frågan i stort sett är överspelad då vi finns oavsett om folk vill det eller ej. Inget har konkret förändrats mer än uppmärksamheten som sådan. Samma kommunala verksamheter fortgår med samma personer. Resultatet och kvaliteten är densamma. Och är man nöjd med denna verksamhet så långt så borde landet vara lugnt även framöver.

Nu är det tid att lägga den frågan till handlingarna och lyfta blicken mot en långt viktigare fråga, en fråga som till skillnad från den föregående går att påverka, där vi alla bär ett delansvar. Nämligen frågan om den uppväxande generationen pedofiler!

Jag växte upp i ett starkt fientiskt samhälle, ett samhälle som redan på förhand dömt ut mig som ond och farlig. Och dessutom hade fräckheten att gång efter annan trycka upp det under näsan på mig med svarta rubriker. Känner ni igen er? Det är pedofilers vardag.

Någonstans är det kring denna fråga som diskussionen om sexuella stigman centreras. Hur olikkännande grupper blir föreskrivna hurdana de är, och skall vara. Anne har tidigare varit inne på frågan, pedofilen behöver inte vara någon utomstående, det kan lika gärna vara en familjemedlem eller nära vän. Kanske rent av ditt eget barn? Skulle ditt barn verkligen vara mer farligt om det fantiserade om den sexåriga grannflickan hellre än finniga klasskamrater?

Skulle en sådan insikt innebära att deras människovärde reducerades? Det förakt som lätt lastas på ”anonyma personer på nätet”, hämnar lätt i ett annat ljus om det denna istället visar sig vara någon man tycker om. Plötsligt är det inte lika självklart.

De fördomar som förekommer kan alla som läser de två föregående debattrådarna själva försäkra sig om. Ändå vill jag här ge utrymme för några axplock av det som städats bort av rena sanitetsskäl. Det finns mycket mer i samma anda.

Så här låter det närmast varje gång vi utnyttjar vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. (Gissa varför den finns?) Vi som lärt oss leva vårt liv som pedofiler kan ofta bortse från det värsta, men det är inte lika lätt när man är 14, 15 eller 17 år gammal.

Ja, även här talar vi om barn, om än en något äldre variant. Pedofili begränsar sig inte till vuxenvärlden, om någon trodde det. Tänk ett slag på de unga pedofiler som följer denna diskussion, hur upplever de hatet som riktas mot deras innersta person, ofta med uttalade eller antydda anklagelser om grova brott de inte har begått.

Som ni ser blir det en självmotsägelse att motarbeta pedofiler för “barnens bästa”. Menar vi allvar med intentionerna om att stödja barn till att bli ansvarsfulla samhällsmedborgare så måste metoden vara en annan. Vi måste möta varje individ för den han eller hon verkligen är, oavsett vad denna råkar vara.

Liksom en högstadielärare inte skulle kunna välja bort ett barn med pedofil sexualitet, så bör inte heller en förälder göra det. Exemplet blir givetvis hypotetiskt, det barnet skulle knappast våga berätta för vare sig sina föräldrar eller lärare. I sämsta fall spelar de med i det heterosexuella spelet, en erfarenhet vi delar med homosexuella ungdomar som inte vågat berätta om sin läggning. Vi har i detta sammanhang samma sorts problematik, men tröskeln till att våga lite på någon är så mycket högre då fördomarna mot pedofili är långt starkare och oftast får stå oemotsagda. (För att dra ett mer accepterat exempel, men det skulle kunna vara vilken minoritet som helst.)

Det gäller att tänka till nu! Lika lite som barn ska behöva växa upp i homofobiska miljöer, så ska de inte heller behöva växa upp under andra fobiska förhållanden. Barn ska givetvis från första dag respekteras för sin person och särart. Det är inte för mycket begärt.

Kan vi sopa undan dimridån av fördomar så kan vi börja fundera på vilka problem som är verkliga, och vilka som är inbillade. Och slutligen hur de verkliga kan lösas till allas bästa. Men det steget kräver att vi orkar formulera om gamla värderingar, som kanske inte var så målinriktade som de först verkade.

Alex Limonovic

Denna period bjuder på både jordgubbar och grädde i pedofila termer. Vad vore en sommar utan vattenlek och vattenspridare? Naken hy och barnens smäckra kroppar må vara vackra i all sin skönhet. Dock förslår det inte vattenlek ur strikt sexighetsperspektiv. Dyblöta underkläder som klistrar sig fast längs slät hy är ljuvligt. Och allra bäst blir det när man hittat tuben med solkräm!

Helt öppet kan man då smörja (= smeka) varje barn noga. En lite flicka hade dock mage att ställa sig och kissa på stället, varpå jag inte fann något bättre råd än att kränga av henne även trosorna och fortsätta min behandling. (Tur att jag inte hade henne i knät.)

Nakenhet är något skönt när den är frivilligt vald. Jag var ensam med barnen under tiden för personalraster, kastar ett öga genom ett fönster till att angränsade rum och får en smärre chock! Där står en av mina favoritflickor i bara mässingen, jag ser hennes välformade kropp bakifrån. En kortvuxen docklik blond flicka med stor intelligens. De leker att hon badar.

Personligen anser jag det vara helt i sin ordning även om jag bortser från mina personliga känslor. Men livet på förskola är en stor kompromiss (vilket ofta är positivt) så jag måste liksom alla andra gå halva vägen. Uppfylla förväntningarna på ett sätt som jag anser är försvarbart. Jag gick in, fiskade upp hennes trosor och satt dem tillrätta. Övriga kläder kan hon slippa. Tio minuter senare fann jag henne läsandes en bok, lika naken igen. Trosorna hade hon gömt… Jag kan inte förebrå henne.

Denna fråga vore troligen inte särskilt stor bland personal. Majoriteten är tämligen liberal vad gäller känslor och nakenhet, i vart fall i Stockholm. Huvudproblemet är snarare att många föräldrar inte följt med i utvecklingen, och att det är dem vi har svårt att tas med. Svårt att förklara en i grunden så enkel sak som omgärdas av tabun. Samtidigt har förskolan stort inflytande över vilka tabun som blir rådande och vilka som ska fasas ut.

Och när tiden är mogen för att trycka en solkrämstub i händerna på en pedofil kollega och be denna gå ut och jobba, då har detta tabu spelat ut sin roll. De känner inte pedofilin, men är nöjda med resultatet, och resultatet är allt som räknas!

/Alex Limonovic

Pedofil? Nåja, det är vad DN kallar honom så vi ska inte sätta för stor vikt vid benämningen. Det intressanta i sammanhanget är att han är dömd för våldtäkt mot en 13:årig flicka och innehav av barnpornografi. Och det säger just ingenting alls utan vidare specificering. (Kan vara hur allvarligt eller simpelt som helst.)

Hursomhelst var denna förmodade pedofil i stånd att öppna en dansskola “för barn”, något han fick bidrag för av allmänna arvsfonden. Detta “missförhållande” uppdagades av en polisman i tjänsten som av en helt annan orsak råkade korsa vår “pedofils” väg. Denna polis sprang genast till allmänna arvsfonden och avslöjade vad han fått veta, då endast offentliga handlingar vilket domslut ändå är. Fonden drog resolut in bidraget.

Polismannen fälldes för förtal av en oenig Stockholms tingsrätt, den fällande domen var för att tingsrätten anser att polismannan agerat fördomsfullt mot mannens homosexualitet. (Jepp, du läste rätt! Enligt den tryckta upplagan 27:e mars.) “Vår inställning är att man inte gör sig skyldig till brott när man lämnar information till en myndighet om missförhållanden” säger mannenas advokat och drar paralleller till tex bidragsfusk.

Vilka var då dessa “missförhållanden”? Den barninriktade verksamheten vänder sig till “barn” mellan 18 och 25 år! Inte heller var det mannen som privatperson, utan en stiftelse som han representerade som stod för dansutbildningen.
Det handlar inte om några missförhållanden, utan om samhällets fördomar och trackasserier. Kan någon förklara för denna polis och advokat att alla över 18 är vuxna? Och att deras pubertetsutveckling inte bara är påbörjad utan också i regel avslutad i denna ålder.

Det vore faktiskt “värre” enligt detta resonemang om en vuxensexuell startade en skola för vuxna elever, det skulle då vara en orgie i lammkött. Om “pedofilen” faktiskt är av exklusiv pedofil natur så startade han relativt sett en gubb- och gumsksola. Knappast något att bli morliskt upprörd över. Och nog för att mannen säkerligen bör få skadestånd, även om motiveringen “homosexualitet” känns mycket underlig.

Alex Limonovic

Att tillvaron som pedofil idag är bekymmersam råder ingen tvekan om. Men hindret är framför allt ett socialt hinder och inte ett juridiskt. Vi har samma formella rättigheter så länge vi spelar spelet efter dess regler. En regel är tystnad, det peddo som inte avslöjar sin läggning för någon har goda chanser att kunna kvittera ut sina övriga rättigheter. Ett brott mot denna sociala regel kan om det inte faller väl ut spoliera många yrkesingångar eller rent av tvinga pedofilen att flytta eller gå under jorden.

Enda goda sidan med att vi utmålas som monster är att vi blir närmast immuna mot upptäckt. Ingen misstänker att den där trevliga mannen/kvinnan är pedofil eftersom sådana ska vara monster. Det går således utmärkt att gömma sig bakom “monstret” ifråga.

Varje reaktion har också en motreaktion, och denna kommer sakta krypande. Hysterin blir “för bra” för sig själv. När vi har avhandlat “larm” (från Ecpat och polisen) om hur pedofiler kan sitta och dela 18-åriga rumpor från sloggis modell-tävling, (Länk) eller hur TPB riskerade att uppföras på barnporrlistan så ids man inte bli sur längre. Folk börjar ifrågasätta och tänka självständigt. Tex här: Den hatfyllda pedofobin.

Den förhärskande logiken börjar spricka i sömmarna: “Du tänder på barn, det betyder att du tafsar på dem, vilket betyder att du försvarar sexuella övergrepp, vilket betyder att du är en våldtäktsman.” Ett resonemang förankrat långt bort i dumhetens trångsynta värld. Vissa variationer kan förekomma.

Kämpa för vad?

Vi pedofiler kommer i hög grad i framtiden att forma den öppna pedofila kulturen allteftersom den blir mer accepterad, liksom som de homosexuella efter förmåga formar sin kulturella tårtbit under influenser importerade från när och fjärran. Vad vi (kollektivt) vill blir således en central fråga hur marginell den än må vara idag.

Att fråga sig vad vi kämpar mot är uppenbart, men inte kreativt. Fråga vad vi ska sträva mot! Att vi ännu lever i en social extrem betyder inte att det är värt att låta pendeln tippa över till dess motpol. Vår egen tårtbit måste fogas  i den befintliga omgivningen. Vår framgång bygger därför lika mycket på eget mod som andras insikt och tolerans, felar endera av det kan vi inte skrida framåt.

Vad är våra rättmäktiga krav på omgivningen? Det enda vi faktiskt kan kräva är acceptans och en balanserad människosyn. Och då inte bara för oss, utan för människor överhuvudtaget oavsett läggning.

Frågan om “barn & sex”, femtonårsgränsen mm kommer då troligen att självregleras till en lämplig nivå när bedömningsgrunden förändras. Ingen blir nog sexuellt mogen på sin femtonårsdag, utan före eller efter. Konservatismen i frågor som dessa upprätthålls av rädslan för den fara vi antas utgöra, faller den så startar långsamt en kedjereaktion mot en liberalisering.

60-talets misstag

När det kyrkliga inflytandet bröts så bröts de sexuella tabuna snart samman och närmast allt blev accepterat. Allt som inte var uppenbart destruktivt godtogs i breda folklager. En i botten sund förändring som hade några baksidor.

Baksidan var inte att “allt” var tillåtet, utan att det skedde utan reflektion eller uppmärksamhet. I glädjeyran över körkortet glömdes säkerhetsbältet bort. Hebefilin var ett område, där för många inte förstod att unga i regel alltid tror att kärlek är villkorad, varpå de ställde upp på sexlekar de inte var mogna för. Här är vuxna bättre rustade. Homosexualitetens öppna genombrott ledde till en aldrig skådad epidemi av HIV (och sedan AIDS). När kopplingen mellan HIV och homosexualitet blev erkänd så blev också samhället mycket mer konservativt mot läggningen som sådan!

Vi har sett dessa misstag, och vi kommer inte göra om dem. De sexuella variationer man idag ser snett på kommer inte att accepteras över en natt. Det kommer vara en långsam process. En process jämförbar med en kollektiv begrundan, tankarna och känslorna måste landa. Sådant måste få ta tid!

Ett framtida perspektiv

Mammor och pappor måste få tid att vänja sig vid tanken att den åttaåring de klätt i en topp med texten “sexy” över bröstet, faktiskt kan vara sexig. Och att det är helt oväsentligt på vilken grund fröken/partnern kelar med den treårige sonen så länge denne trivs i famnen.

Men för att nå dit måste vi ställa realistiska krav, inte utopiska som inte ens de själva kan uppnå. Vi måste våga ta diskussionen med dem och bemöta dem med samma respekt som vi själva vill bli bemötta. Vi kan inte tilltvinga oss acceptans, vi måste förtjäna den. Tålamodigt måste vi förklara om vi ska nå utanför de egna leden. Och det handlar oftare om att plantera frön än om att övertyga, sakfrågan sitter djupt etsad i det känslomässiga medvetandet.

En viss stolthet kan vi dock hålla. Vi ska inte gå med på några nervärderande kompromisser eller dividera med uppenbara hysteriker. Så länge en människa inte vill förstå kan de inte förmås att se sans, det senare gäller oavsett vilken “sida” de står på.

Varje sunt fungerande människa bryr sig om de man älskar. Oavsett vem (eller vad) denna råkar vara. Ingen vill göra den man älska illa. Kan folk inse att denna regel är universell så skulle mycket vara löst.

högaktningsfullt,
Alex Limonovic

“Nalle Puh & Några Bin” strömmade ur högtalarna och barnen låg på sina madrasser, endast en tanig liten pojke skruvade sig ideligen. Allt vore såldes perfekt om inte denna galonklädda madrass ständigt givit ifrån sig sitt raspande läte, vars främsta egenskaper utöver urinavstötning är undanträngande av såväl mysfaktor som pedagogers tålamod.

Pojken brukar ligga eller sitta still, men denna vila utgjorde han problemet med stort P. “Vill du sitta hos mig då?” frågar jag när både knep och rynkade ögonbryn misslyckats. Pojken nickar glatt och kommer krypande bort till mig och upp i knät. Jag lägger armen om honom och allt är tyst, vi är båda lika nöjda.

Han hittar något att pilla på, min skjortärms nedre knapp! Så snart han fått upp den går han på nästa arm. Leende följer jag nu utvecklingen, pojken är tre år och småknappar är en kvalificerad finmotorisk utmaning. Konfunderad på allvar blir jag först när han efter att ha betvingat även denna knapp vänder sig mot mig och greppar en knapp över bröstkorgen! Jag säger inget, nyfiken på vad som ska ske. Knappen glider upp och han för in handen och lägger den mot mitt bara bröst. Långsamt och försiktigt glider hans hand över min hud.  Han myser trots full koncentration.

Nu börjar det röra sig först på ett ställe i salen, sedan på alla samtidigt. Ungarna kommer krypande under absolut tystnad. De sätter sig runt oss utan minsta gruff eller ordväxling. Så sitter vi tills skivan tystnar. När jag deklarerar att vilan är slut tar pojken ut handen, reser sig och kramar mig innan han går för att leka. De andra barnen följer efter. Ganska samtidigt kommer en kollega in för att avlösa mig och skicka mig på rast.

En kopp kaffe och lite stillhet på den händelsen var just vad jag behövde. Samla tankarna, fundera och njuta. Det var inte sexuellt för någon av oss, bara sensuellt. Och de omgivande barnen delade upplevelsen från första parkett. Pedofili i sin naturliga miljö.

Detta korta men klargörande mail fann jag i min inbox när jag kom hem från en kortare resa. Det är skrivet av Lars-Erik Holm som är generaldirektör på socialstyrelsen.

Det är ett svar på följande brev (länk), hela konversationen återges i denna tråd (länk). Jag kommer sammanställa en mer överskådlig lista inom kort.

*******************

Hej!

Jag avser inte gå in i en debatt med dig om ordval som citerats i en tidning, utan konstaterar att utövad pedofili faller inom ramen för brottslagstiftningen. I övrigt har jag inga kommentarer, utan ärendet avslutas härmed.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm

___________________________________________

Lars-Erik Holm
Generaldirektör
SOCIALSTYRELSEN, 106 30 Stockholm
Direkt: 075-247 30 72
Växel: 075-247 30 00
www.socialstyrelsen.se

*******************************

Alex kommentar

Lars-Erik Holm hävdade att pedofili var “en kriminell handling”, nu backar han till att endast döma ut “utlevd pedofili”. Det får anses som en avsevärd förbättring och kursändring även om inte heller det är korrekt. Sanningen är att alla sexuella spektrum har sin variant på förövare, pedofili är inget undantag. Skillnaden är att i pedofilins fall är det endast den sidan som syns och får publicitet. Skulle media enbart skriva om vuxnas våldtäkter och sexuellt tvång mot varandra skulle säkerligen inställningen till vuxet sex vara annorlunda på motsvarande sätt.

Misstaget som Lars-Erik Holm liksom de flesta andra gör är att förutsätta att pedofiler lever ut sin sexualitet på samma sätt som vuxensexuella. Så är dock inte fallet för en framgångsrik pedofil.

Exempel: I stället för att efter en romantisk middag rulla i sänghalmen likt den vuxensexuella, så kan pedofilen med gott utbyte kela lite med det barn som klättrar upp i knät för att kela. Eller bara sätta sig ner på golvet i ett rum där ungar stojar runt, vilket snart innebär att denne har dem över hela sig. Det är utlevd pedofili i fullt laglig version. Där den faktiska handlingen även är önskvärd och ibland aktivt efterfrågad, och inte skiljer sig det ringaste ifrån hur vuxensexuella ofta helt korrekt agerar i barns närhet.

Därmed föreligger således inte längre något hinder för en framtida avföring från den omdebatterade listan ICD-10.