Jag känner till mekafili sedan tidigare. Att attraheras sexuellt av mekaniska ting. Men i vilket fack ska vi stoppa denna kvinna?
Hon verkar tack o lov inte gå samma öde till mötes som den man som för en tid sedan dömdes efter att sexuellt ha ofredat ett gäng cyklar.
Mmm… udda, men knappast något att bli moraliskt upprörd över. Det tycker tydligen inte DN heller som publicerade notisen under “namn och nytt” (kulturdelen 080608).
Eder Alex
Det är med stolthet jag presenterar bloggens första gästinlägg. Artikeln är skriven av Sara som föredrar att presentera sig själv medan hon tar oss med på resan från en “normal” teleiofil till att acceptera sin ovälkomna pedofila läggning.
Varma lyckönskningar och kramar från alex!
***********************************
Jag är en kvinna som passerat de 40, ni kan kalla mig Sara. Jag är sambo och mor till 3 tonåringar. Jag är både teleiofil och pedofil, och jag vill berätta historien om hur min pedofila sida fick aktivt liv.
Anledningen till citattecken runt blev, är att jag, med facit i hand, kan se tydliga tecken på att denna sexualitet egentligen har funnits sedan tidiga tonåren. Jag kunde bara inte identifiera det som sexualitet då, jag ansåg mig bara vara “mer barnkär än folk vanligen är”.
Jag är en kvinna som har ett aktivt sexliv med partner och utöver det onanerar flitigt. För ungefär 5 år sen “snubblade det in” barn i mina onanifantasier. Först tänkte jag “en gång är ingen gång”… sedan ”det är bara en tillfällig nyck”, det går över. Men det gick aldrig över…
Jag blev äcklad av mina tankar och fantasier. Jag bannade mig själv. Jag kände skam!
Runt julhelgen blev det långt mycket värre. Jag blev störtförälskad. Hon “heter” Paula och är 6 år gammal.
Nu var det inte längre bara skam och skuld över fantasierna. Men även om jag ansåg mig kapabel, villig och inställd på att för en livstid leva i “pedofilt celibat”, så var jag för mig själv en “sån”, en pedofil, en potentiell förövare, ett monster!
Då Paula är ett barn i min nära omgivning kunde jag inte undvika henne helt, jag gjorde allt jag kunde för att undvika kontakt, fysisk såväl som verbal. Men de noterna va Paula inte med på.
Vad gör man då, med ett barn som söker den närkontakt man skräms av? När hon kröp upp för att sitta i mitt knä, så var jag strax “i behov” av att gå på toaletten så jag kunde fly henne. Kramen jag fick när familjen skulle gå blev till en ren pina!
Jag sökte på nätet och hamnade på Alex’s blogg. Läste i det tysta, fram till dagen när bägaren slutligen rann över. Paula satt och byggde pussel. Då hamnade en bit fel och hon sa skrattandes “Det där blev inte rätt”. Det var det skrattet, så ljuvt och hjärtligt… med ögon som strålade av ett barns hela oskuldsfullhet. Det skrattet direkt riktat mot mig.
Det var som få ett spjut sakta penetrerad genom bröstkorgen och samtidigt blir mjukt smekt av en älskades hand i nacken. Bitterljuv och smärtsamt. Kort därefter kände jag de små ljuva armarna om min hals när hon skulle gå…
Den natten sova jag inte alls. Skrattet hade gjort två känslor så intensivt kristallklara, hur mycket jag älskar henne, älskar ett barn på “vuxenkärlek-sättet” och hur intensivt detta såväl skrämde som äcklade mig.
Rädslan handlade inte om ett sexuellt övergrepp, att “hålla fingrarna i styr” är en relativt lätt sak. Men vad skulle hända om Paula beslutade sig för att ge mig en puss? Hon gör “sånt”, hon är ett barn med stor närhetstörst. Skulle min ilska och avsky för mina känslor gå ut över henne? Skulle jag bli arg? Skulle jag rygga tillbaka?
Rädslan att göra Henne illa, på ovanstående vis, fick mig att maila Alex i fullständig panik.
Vi mailade flitigt, nästan vanvettigt mycket. Sov Du överhuvudtaget under den perioden, Alex? *ler*
Hans första mail fick mig att fullständigt tappa hakan. Han blev tokglad när jag berättade om Paula.
Hur kunde denna sympatiska människa, som levt med “detta vidriga” så många år känna ren glädje för någon annan “drabbas”? För mig var det fullständigt oförståeligt, då!
Mailen blev många och långa, men kan jag sammanfatta Alex budskap i en enda mening: Du kan aldrig fly från det, acceptera din läggning och allt kommer att bli bra, för Er båda.
Han gav mig pusselbitarna för en pedofils handlingsschema och för varje bit som hamnade på plats så dämpades paniken och rädslan. Jag började bli riktigt lugn och bekväm i mina känslor.
Då slår människan undan mitt nyvunna fotfäste med sitt inlägg “Lagar vs vilja - “får inte” vs “vill inte”.
När jag läste inlägget, Del 3/3 - Mot att bli människa igen!, som låg till grund för att Alex skrev om “vill inte” och “får inte”, så kände jag mig duktig nog för att slå mig själv på bröstet. Borta var tankar som “jag - ett monster”, jag var en god pedofil, för jag vill inte.
Så läser jag om Anna och Annica.
Annica var jag då rakt inte. Var jag en Anna? Inte riktigt, Anna tog för sig, jag backade av rädsla att göra illa. Men jag ville allt som Anna gjorde och bra mycket mer. Jag insåg att mitt “Jag vill inte göra någon illa” lätt kunde skrivas: “Jag får inte göra någon illa.”
Plötsligt kände jag mig inte alls lika säker på att jag för evigt skulle klara vara en god pedofil. Igen fick Alex ta en panikslagen Sara under sina vingar.
En dag häromveckan kom Paula med familj på besök. Vi bor på landet och hundarna skulle hämtas in från hundgården för kvällen. Jag reser mig och ursäktar mitt avbrott med ett “jag ska bara hämta hundarna” och går. Paula ropar: “Sara vänta, jag vill följa med och busa med hundarna.”
Inne i hundgården stänger jag dörren och sätter mig för att titta på när Paula leker med hundarna. Detta är ett av Alex tips för att hantera pedofilin, att tillåta mig njuta av mina känslor genom att ta vara på stunder som denna.
Men inte heller denna gång är Paula med på noterna, man kan då aldrig lita på ungar… 
Ni vet att när hundar busar så “lekmorrar” de. Det här visar sig vara “skräckblandad förtjusning” för Paula.
Hon far upp i mitt knä, så plötsligt att jag ramlar baklänges. Där hamnar hon på mig, mage mot mage, och gömmer fnissande ansiktet mot min hals. När hundarna far upp på hennes rygg så skrattar hon så ljuvligt.
Först blir jag helt paralyserad och tänker gå, men då hör jag Alex i mitt inre. Jag beslutar mig där och då, för att ta vara på det som bjuds.
Jag gör inte mer än håller om henne, en fullt påklädd 6-åring och stryker hennes hår. Men hon far över hela min kropp, ibland sitter hon med hundarna men oftare ligger fnissande och gömmer sig hos mig.
Det jag också gör, till Paulas stora förtjusning, är att “spinna upp” hundarna. På så sätt fick jag mer av “samma vara” och förlängde det roliga för henne.
Paula skrattade så hon höll på att kissa på sig och jag fick nästan tvinga henne att sluta för att gå på toa.
När Paula kissat berättar hon glatt för mamma om “hundbuset”, det var vad stunden varit ur hennes perspektiv.
Om någon frågat mig hade berättelsen blivit identisk med Paulas. Men om Alex mellan 4 ögon frågat mig, hade jag kastat mig om halsen i ren lyckoyra och viskat “hångel”.
För det var vad det blir med mina känslor, ur mitt perspektiv, ur en pedofils perspektiv. Och jag lovar att det sexuella ruset, i mig, står i klass med bra teleiofilsex!
Varför skulle jag då behöva mer? Någonsin?
Jag har än inte kommit ner från mina rosa moln, och här uppe har jag hittat mitt “vill inte”. Anledningen är egoistisk. För att jag ska kunna få ett “pedofilt sexliv” (alltså som hundbuset, kramar, barn som sitter i knä o läser saga osv.) krävs att barn väljer mig, att de tycker om mig. Det gör de inte om jag går ett enda litet steg för långt.
Visst världen inser inte att vi finns, vi pedofiler som inte är potentiella förövare eller monster. Vi som inte vill mer trots vår attraktion, men vi finns. Jag vet bara Alex och mig, men jag skulle tro att vi är “majoritetspedofilen”, för varför skulle en pedofil sexualitet göra människor till monster i högre utsträckning än andra läggningar?
Däremot tror jag att många pedofiler inte hittar “handlingsschemat” som vitt skiljer sig från det vi uppfostrats till. Det är, inser jag nu, A&O för att må bra med pedofilin. En människa som mår bra blir inte en förövare.
Visst kan man tycka att känslorna är äckliga, jag förstår och respekterar om ni tycker så.
Visst kan man tycka att mitt sätt att förlänga leken var ett utnyttjande. Ja, även om det var Paula till gagn i lika stor utsträckning som mig.
Vi måste lägga äckel och skam åt sidan och se på vad som skadar. För det är endast skaderisk som är relevant!
TACK, underbara Alex!
med näsan i en boK Oscar Swartz Rick Falkvinge (PP) Eraser
