“The girl for you and the boy for me”
Tuesday, January 6th, 2009“The girl for you and the boy for me” sa hon och satte den ännu sovande flickan i famnen på mig. Själv gick hon tillbaka in till vilan och hämtade den pojke som också skulle väckas. Snart satt vi med ett varsitt barn i famnen. Hon hade en tvåårig pojke med brunt rakt hår. Jag hade en treårig flicka med korta blonda lockar och bristfälligt tvättad mun. Vi vuxna myste och barnen slumrade sött mot våra bröst.
Dessa stunder betyder mycket för mig, det får mina känslor att skutta i bröstet. Man har ett litet näpet barn i famnen att visa all omtanke i världen, och de är som mest nöjda om man bara låter dem vara. Kräver ingenting alls och är fullständigt tillfreds. När jag då lägger handen mot barnets tinning och försiktigt stöttar upp huvudet mot mitt bröst, då inser jag hur rätt mitt yrkesval har varit. Jag stryker henne sakta över håret.
När jag sedan vänder ner blicken och studerar hennes urtvättade noppiga strumpbyxor resignerar jag en smula inombords. Låt mig förse ungen med kläder så ska hon få något som är henne värdigt. Trastyg på barn är inget för mig. Inte för andra vuxna heller tycker jag mig ha märkt. Jag tror barn blir sedda mycket utefter hur de är klädda tyvärr. Ingen skulle medge det, men det är min erfarenhet. Jag har själv gjort det, innan jag kom på mig och slog mig hårt på fingrarna. Och jag ser det gå igen hos andra. Värderingar, fördomar, förutfattade meningar. Kanske tycke och smak. Svårt att ringa in orsaken till fenomenet.
Fast o andra sidan, choklad i blankt papper är inte alltid godast. Klädseln verkar inte påverka barnens inbördes relationer. Och som äldsta flicka på avdelningen får hon uppmärksamhet ändå. Hon snusar tryggt i min famn och jag både hör hennes lugna andetag och känner dem mot min kropp. Tycker om!
Jag vrider på huvudet och tittar på kvinnan bredvid, hon har begravt blicken i pojken som halvligger längsmed hela hennes arm. De andas nästan synkront. Mitt hjärta blir ännu lite mjukare när jag ser dem. Det jag ser och känner är den villkorslösa kärleken till ett barn, min källa till livsglädje. Den besvaras med fullständig tillit av den art bara ett barn kan visa. Ett blint förtroende att vårda ömt.
Dessa stunder är speciella. Inte för känslans skull, den finns alltid i barns närhet. Utan för att jag har tid till eftertanke under tiden. Tid att analysera känslan och dess delar, i lugn insupa lukten av barndom och stilla känna barnets trygga andetag. Sakta fylla på min reservoar av livsglädje utan störande element.
Semestern är slut, dags att återgå till jobbet efter helgerna. Förväntan, jag längtar inombords. Jag kommer inte ha denna flicka i famnen i morgon, men troligen ett annat barn. Vilket är inte viktigt. Det är kärleken, relationen och omtanken som är viktig. Möjligheter till att älska. Jag har inte diskuterat det med kvinnan bredvid, men jag är säker på att hon skulle hålla med.
Alex the peddo
