Alex Limonovics funderingar

Kapitel 1 | Kapitel 3

I detta kapitel som är det mörkaste kommer svaret på många frågor ligga dolt. Jag kommer att kasta mig in den mäktiga kraft en människa kan mobilisera med sin blotta vilja. Men också slutföra den förvandling av min person som påbörjades som smått i förra kapitlet.

Hur kan ett i grunden gott barn, på några få år förvridas till emotionell oigenkännlighet? Vilka var orsakerna till den mentala klyvningen mellan två krigförande sidor där den ena sidan är en konsekvens av den andra? En motsättningarnas dualism.
Jag vill med andra ord låta den som dristar sig läsa detta bevista en inre strid i klass med den som Karl och Jonathan Lejonhjärta bevittnade när vidundren Karm och Katla tillintetgjorde varandra.

Jag är ledsen att jag blev den jag blev. Att jag inte var starkare. Detta är ingenting jag är stolt över, tvärtom finns det mycket jag skäms för. Men det är en mycket viktig del av min historia, och nödvändig om man ska förstå många av mina ställningstaganden.

Den som letar kommer nog också mellan raderna kunna utläsa orsaken till den känslomässiga kopplingen som orsakar lojalitet pedofiler emellan. Eller åtminstone min lojalitet till andra pedofiler om jag nu inte är representativ, vilket jag ej kan vara säker på.

Några ämnen måste jag förbigå med några korta ord eller ofullständiga beskrivningar, detta med tanke på min egen säkerhet. Jag ber om överseende med detta.

********************

Del 2

Nu var jag pedofil på riktigt. Jag hade accepterat min läggning och funderade på vilket vägval som var det klokaste.

Under gymnasietiden gick jag Barn- och fritidsprogrammet med mycket bra lärare. Jag utvecklades mycket som människa och pedagog. Jag fick en teoretisk grund för de kunskaper jag förvärvat med ”trial-and error-metoden”. Som god student tog jag betäckning bakom den bästa möjliga fasad för en pedofil. Jag blev vad som i dessa kretsar kallas ”hysteriker”. Jag skrev en arbete om sexuellt utnyttjade barn, det höjdes till skyarna, och jag fördömde pedofili varhelst jag kunde. Och jag måste tillstå att jag faktiskt trodde på mina brandtal lika mycket som på tabloiderna.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten på ett samspel som hela tiden finns och har funnits. Då mitt pedofila jag var ursprunget till den pedofoba person jag spelade, så var det också denna jag varnade för. Vad jag trodde mig vara kapabel till. Jag återkommer till vikten av denna insikt.

Eftersom jag ständigt tjatade om det så blev jag just kapabel. Pedofilen & pedofoben Alex var ekon av varandra, därmed oupplösligen förbundna till varandra. Det fanns ingen möjlighet att separera dem, de måste förenas. Tänk om jag insett det redan då!

Jag började tvivla på min tro då denne Gud inte visade någon som helst barmhärtighet i frågan om att göra något åt min miserabla tillvaro. Jag ville inte göra barnen illa eftersom jag var rädd, rädd för att straffas av Gud eller människor, för mig lät båda lika skrämmande. Och jag ska medge en stark avundsjuka mot alla ”normala” som kunde leva ut sin sexualitet fritt.

Kontakt och brist på kontakt

För att göra tydliggöra min sociala situation bör jag här omnämna att jag vid denna tid var engagerad i scoutrörelsen sedan sju års ålder. Där hade jag blivit närmast påprackad en barngrupp som jag inte bett om. Men jag tog mig an den som en utmaning bland andra. Utan vare sig sexuella eller emotionella motiv, mer som ett naturligt led som engagerad medlem. Jag raggade upp två ledare till men jag behöll det yttersta ansvaret. Barn kom och gick och jag minns bara klart de barn som var i gruppen de sista åren. Eftersom jag var så starkt påverkad av den massmediala bilden av ”pedofilen” kunde jag inte förhålla mig till mina egna känslor. Speciellt vad gäller ett av barnen hade de tilltagit i styrka och det skrämde mig uppriktigt från vettet. Jag trodde då att det var en förälskelse, så var inte fallet vet jag idag. Men då var det min sanning!

En av dessa hjälpledare är jag ännu god vän med, och han kan tänkas läsa detta. Om han finner mig som en mycket ömklig figur så kan jag bara hålla med! Jag har varken vågat eller velat erkänna detta tidigare. Men nu får tiden anses mogen. Jag litar till fullo på dig!

Nu hade jag behövt hjälp! Om jag bara haft någon som kunnat tala om för mig att det inte var någon fara så hade läget varit mycket bättre. För det var nu jag med goda intentioner verkligen slog in på en mycket farlig bana utan att inse det, begick amatörmisstag 1A. Det hör till det dummaste en pedofil kan göra.

I och med att jag drog mig ur scoutverksamheten tappade jag kontakten med barn som individer och människor. Jag isolerade jag mig från dem. (Blev en ”pedofob” som ‘Ninni’ uttrycker saken.)

Konsekvensen av detta var att jag bara betraktade barn på håll, i bussen, på stan eller på bilder i tidningar mm. Men jag fick inte ta del av barns känslor, funderingar och annat essentiellt, varpå barnen började att objektifieras i mitt inre. Något jag djupt åtrådde, men inte kunde kommunicera med. Det var nu min urartning tog sin verkliga början.

Isolering

Jag började förändras som människa till det sämre. Omvärlden uppfattade jag som starkt fientisk till pedofiler och jag insåg att jag riskerade allt om jag avslöjades. Min egen tillvaro, men också barnens. Vilka korsförhör skulle inte de utsättas för om jag avslöjade mig? Vad skulle barnen tänka om mig? Jag värnade dem, jag värnade deras syn på mig, och slutligen värnade jag mig själv.

Jag var liten och rädd när jag ensam gick i strid mot den ohyggliga kraft hormoners kemi kan utsätta en ung person för. Jag litade inte på någon och spelade skickligt på de kort som uttrycker en person som hetero- eller homosexuell. Vilken sexualitet jag fingerade avgjordes av vilka inviter jag var mest mån om att avvisa. Normalt var jag alltså homosexuell för att hålla tjejerna borta. Men tvingades växla för att inte få en definitiv homostämpel. Då skulle jag få motsvarande problem med grabbar. Detta är min största livslögn som jag fortfarande tvingas använda ibland.

Jag flyttade hemifrån och bodde ensam och avskiljt, endast en vän kom regelbundet på besök. Jag kände mig miserabel. Drack mer än vad som var nyttigt även om jag aldrig blev beroende. Fann också tjusning i morfin även om jag avböjde de starkaste preparaten. Inte heller där fastnade jag. Arbetet var ett enformigt kontorsjobb och erbjöd ingen utveckling. För mitt kreativa och utvecklingshungrande sinne var situationen destruktiv.

Striden

Jag illustrerar det som en strid, för det var så jag såg på saken. Tiden blev mörkare än någonsin förr. Jag förde en stenhård kamp mellan mina drifter på ena sidan fronten, och en vilja av stål på den andra. Det var dock aldrig tal om vilken kraft som var den starkaste och skulle avgå med segern. Jag insåg klarsynt att spelet var förlorat på förhand och att jag bara kan hålla ”fienden” stången en begränsad tid. Jag var förlorad och måste planera mitt agerande inför den avgörande slutstriden som måste komma.
Denna tid var fruktansvärd, ett mörker bortom allt hopp. Men det kunde ännu bli ännu värre… För nu inträffade nästa katastrof med förödande kraft!
(*gråter när detta skrivs*, river upp sår)

Jag blev förälskad. På riktigt denna gång! Jag hann inte stålsätta mig utan tvingades att försöka jaga ikapp. Natt efter natt låg jag i ångest bortom ordens räckvidd, svettades floder. Lakanen var dyngsura och jag kunde inte sova, det sved fysiskt i hjärtat och mitt sinne hade två från varandra skilda fixeringar. Den ena vid flickan, Julia Andersson. Den andra var att till varje pris hålla emot den cocktail av hormoner som sköljde över mig, som krävde att jag närmade mig henne. Jag hade all information jag behövde för den saken. Jag befann mig i ett emotionellt Stalingrad där jag i desperation började kasta in allt jag hade i strid mot övermakten.

Plötsligt fann jag mig ha passerat den mentala gränsen, försvarsverken hade brutit samman och likaså hade jag. Ingenting tycktes längre spela någon roll, inga hot, inga straff eller tänkbara konsekvenser. Jag var på väg att acceptera min nya personlighet, den som jag så länge motarbetat på alla vis. Nu höll den på att kuva mig.

Här är orsaken till att jag vägrar beskylla “samhället” för att vara orsaken till övergrepp. För om jag gjort det vid detta tillfälle så hade jag haft den ursäkt jag behövde för att ge upp. (Därimot kan möjligen “samhället” anklagas för att ha drivit mig ut i detta vansinne.)

Plötsligt börjar något bubbla inom mig, en känsla av motvilja tar form och växer till ett dovt rytande. Den sista spillran av human mänsklighet sätts in i striden. Likt när Rohans ryttare stormar ut ur Hornborgen lyckas jag med mentalt tvång ta kommandot över mig själv. Argumentet emot är nu reducerat till ett enda, och det rör sig tyvärr inte om barnet, utan hotar mitt ego! ”Ska Alex, så klarat av så många svåra prov låta sig besegras av en förälskelse? ALDRIG!”
I detta läge fungerar inga känslomässiga argument, bara kall logik.

Jag kommer överens med mig själv att skjuta upp alla avgörande beslut till morgondagen, då jag visar mig mer sansad och var förmögen att tänka humant.

Problemanalys & åtgärd

Jag hade satt mig själv som väktare för barnens väl & ve, och mitt sansade jag ville fullgöra den uppgiften. Jag hade räddat ett barn denna gång, men det var en pyrrhusseger. Jag skulle aldrig ha kraft att stå emot en gång till. Alex som god pedofil hade inte längre någon framtid, han hade misslyckats och skulle gå under förr eller senare! Men jag hade ännu makten att påverka situationen. Och som gammal dataspelare vet jag att det alltid finns en utväg till när endast ”game over” återstår. Man kan slita ut kontakten!

Det blev mitt val. Alex som snäll pedofil måste gå under, men han kan ta med sig Alex som framtida förövare i undergången. Beslutet var inte svårt – det var självklart!

Här kära läsare, just här drogs slutgiltigt gränsen mellan Alex som förövare och Alex som human medmänniska. Detta val var mitt elddop!

En person som under dessa omständigheter valt ”rätt” faller inte för frestelser under andra omständigheter heller. Vad kan rimligen vara värre än detta? Jag kan i varje fall inte föreställa mig det.

Nu borde det stå klart hur dualismen fungerar. Mitt pedofoba jag hade som trogen samhällsmedborgare och väktare över tabun inte bara skapat en samhällets fiende, han hade också formstöpt den intill i minsta detalj.

Jag avhumaniseras nu i rasande tempo. Inget annat än att låta verkliga barn vara spelade någon roll. Jag tvingades att lägga stålband på alla mina känslor, bra som dåliga. Band jag än idag kan aktivera närhelst jag önskar.
Jag gjorde saker jag aldrig skulle gjort förut, jag drack mycket. Fantasierna blev mörkare än någonsin förr, men kontrollerade.

Jag kom i kontakt med barnpornografi på webben för första gången. Det var en befrielse! Plötsligt fann jag en väg att både äta kakan och behålla den. Det var inte tillräckligt men ändå en enorm avlastning. På så vis köpte jag mig tid ungefär ett halvår. Tid jag använde för att tillrättalägga allt inför min förestående bortgång.

Jag träffade de vänner jag tyckte mycket om. Med en av dem åt jag den näst sista kvällen på restaurang, jag bjöd givetvis. Vad skulle jag med pengarna till? Tryckte en hundring i handen på en stackars sate till tiggare också, vars haka föll mot gatan. (*ler vid minnet*)

Jag vandrade i timmar på de platser jag älskade och som betydde något för mig. Jag återvände till skolberget och till skogsdungar där jag lekt som liten pojke. Jag satt en stund på den plats där jag och min flickvän första gången fumlat efter varandras kroppar, endast hindrade av våra trånande händers vibrationer. Jag var sju och hon sex då hon är född sent på året. Jag kan fortfarande dra mig till minnes smaken av hennes saliv och lukten av hennes upphetsade kropp.
Jorden bar ingen vittnesbörd om denna extas. Endast minnet återstod, och snart var min halva av det vara borta.

Över kanten

Trots förberedelserna planerade jag min död i all hast, om än omsorgsfullt. Jag skaffade fram tabletter som i samband med alkohol ska vara fullt tillräckligt starka. Jag utförde det utan svåra känslor. Postade de klarrosa kuverten till några utvalda och kände tom. en viss lättnad när jag en halvtimme senare slängde min älskade telefon, en rosa Ericsson T10 så långt ut i sjön jag förmådde. Beslutet var taget, processen påbörjad och jag hade bara den lätta biten kvar.

Det var inte svårt att utföra. Jag hade köpt barnens trygghet, priset jag betalde var mitt liv. Jag hade övervägt saken och funnit det prisvärt, nästan som ett loppisfynd!

Jag gick hem och tog lydigt min medicin. Sköljde ner den med en flaska rött vin och gick till sängs, låg en stund och såg ut genom fönstret hur solens strålar letade sig ner genom en närbelägen tallkrona, fåglarna kvittrade och det var underbart.
Jag trivdes faktiskt, jag var nöjd med vad jag åstadkommit i mitt liv. Kände att jag utan att skämmas kunde lämna över stafettpinnen till andra. Jag kände hur kroppsdel efter kroppsdel började pirra varmt för att därefter domna bort. Klockan visade 18.07 när jag vid 21 år och 3 månaders ålder slöt mina ögon för vad jag trodde var sista gången. (f-n, nu kommer tårarna igen.) Jag försvann in i ett svart hål i medvetandet, ut i intet. I was no more…

… Långt långt bak i huvudet tar något form, en avlägsen insikt om självmedvetenhet. Idag vet jag att jag på sätt och vis lyckats i mitt uppsåt. Den Alex som lade sig till sängs vaknade aldrig mer. Nu var det en ny och betydligt mer human Alex som påbörjade resan tillbaka till sig själv.

****************************************

högaktningsfullt
Alex Limonovic

Kapitel 2 | Kapitel 3

Denna text började som ett svar på Marinas frågeställningar här. Frågan är hur en pedofil blir medveten om sin läggning. Givetvis är denna fråga strikt personlig och alla har sin egen historia.

Här vill jag delge min, men för att redogöra för hur man blir medveten om en läggning som denna så måste fler frågor besvaras. Vilka dilemman uppstår, och hur hanterar man dessa? Jag har därför valt att skriva en enkel biografi över min uppväxt där jag placerat sexualutvecklingen under lupp.
För att minska textmängden är den uppdelad i tre delar varav denna är den första.

Jag tänkte först forma texten som en novell. Men den genren verkar inte fungera på en beskrivning som denna. I föregående novell hanterar jag situationer som alla kan relatera till, men nu måste vi krypa in i huvudet på en pedofil under flera olika utvecklingsstadier. Jag tror att jag kommer introducera en del nytt som kan vara svårt att relatera till. Jag har verkligen ansträngt mig för att vara begriplig, bara ni läsare kan avgöra i vilken mån jag lyckats.

Jag berättar som jag upplevde situationen då när jag stod mitt uppe i mitt liv. I mitt huvud finns ett mycket tydligt ”nu & då”-perspektiv. Jag använder båda och hoppas det är tydligt.

Mitt liv kan grovt delas in i tre faser. Denna första är min barndom. Då var jag ett barn och betraktade mig själv som ett sådant. Jag var givetvis sexuellt normalutvecklad då (nästan) alla barn dras till sina gelikar.

*******************

Då låter vi historien ta sin början. Det var i fjorton- femtonårsåldern jag på allvar började ana var min sexualitet hade sin hemvist. Jag vägrade givetvis acceptera saken, visste ju att jag var lika normal som alla andra. Därför växte min insikt fram ur fler och fler händelser som jag envist vägrade att sammanföra till en helhetsbild. Jag vill nu delge er tre av dessa händelser. Då det är länge sedan är jag inte längre säker på ordningsföljden, men det borde vara kronologiskt.

Tillbakablickar

Den första händelsen utspelade sig i skolans gymnastiksal. Vi hade storsamling med sånguppträdanden och alla skolans elever var samlade. Jag gick kanske i åttan och satt med god utsikt över scenen då en barngrupp kliver fram. Där, väl exponerad stod en klasskamrats mycket vackra lillasyster.

Plötsligt sitter jag som slagen av blixten, för första gången fixeras min uppmärksamhet på något helt nytt och hjärteskärande! Putar inte tröjan ut? Flickan har ju börjat få bröst! Jag är helt förbryllad, ”hon är ju bara ett barn!”

Chockat kastar jag runt blicken och spanar in tjejerna i klassen, den ena efter den andra inom synhåll. ”Helvete, de är ju ännu större!” Kan inte smälta att jag missat det. Granskar dem på nytt. Denna gång med nya, vakna och för en gångs skull observanta ögon. Mina känslor är i uppror. Jag känner mig överrumplad och snuvad på konfekten. ”Hur f-n kunde jag nyss tycka att dessa tjejer var attraktiva?”

Där och då dog mina sexuella fantasier om dessa flickor. Inte för att de egentligen var fulare än förut, men de hade antagit en vuxen kvinnas attribut!

Jag vet att jag inte gör dem rättvisa, men jag äcklades djupt inombords för att någonsin ha attraherats av dessa människor.
Logiskt sett borde jag ha glatts åt saken, vilket de övriga pojkarna i klassen antagligen gjorde. Men jag harmades i mitt inre. Jag var lika besviken på min egen enfald som på de nyblivna kvinnorna i klassen. Jag har alltid vetat att barn en gång måste bli stora, men nu insåg jag vad det verkligen innebar. Och jag tyckte inte om vad jag såg.
Bakom dessa känslor tyckte jag dessutom illa om min egen avsmak, det var som att bli skriven på näsan hur annorlunda jag var.

Den andra händelsen jag vill bjuda in er till utspelas i skolans uppehållsrum. I ett hörn sitter jag med tiotalet jämnåriga elever och spelar kort. Vi det ofta och alla djupt engagerade i spelet. Vi använder dubbla kortlekar och korten byter händer i ett högt tempo, det är jag som delar korten inför den kommande given.

Min fd flickvän spelar med och har sin lillasyster Anna i knät. Hon går i ettan och är liksom onaturligt söt, hon liksom strålar. Normalt ingjuter hennes uppenbarelse värme och ömhet i mitt hjärta, men när hon sitter så nära är känslan starkare än normalt. Under nästan ett år har jag försökt undertrycka de fantasier som tillåter mig att ta del av mer av hennes hud än det som shorts och t-shirtar tillåter.

Värmen är tryckande och Anna är dagen till ära klädd i en ljus sommarklänning. Sittandes i systerns knä drar hon upp benen och klänningen följer med. Oväntat och överrumplande går hon då mina drömmar till mötes, det enda som nu skiljer min blick från hennes mest intima delar är ett tunt stycke vitt tyg…

Det vore ingen stor sak idag när jag sett otaliga flickor mer avklädda än så. Men då som en oerfaren, nyfiken och trånande femton- sextonåring? Det var en ren vitamininjektion för mitt sexualmedvetande!

Mina händer försummar varken hastighet eller precision med korten, men min blick dröjer sig kvar där den etsat sig fast, kanske en sekund. Jag vill njuta bara lite till innan jag av anständighetsskäl måste vända bort blicken.
Jag hör ett fnissande och lyfter blicken en dryg halvmeter. Ser då rakt in i min fd tjejs levande blågrå ögon och det rycker kraftigt i hennes smilgropar. Hon har sett och förstått, och hon fann det mäkta roande!

Hon var faktiskt såpass road av att ha uppdagat min hemliga åtrå att hon gav mig en emotionell gåva, det utspelade sig vid ett senare tillfälle. Hon busade då med Anna såsom syskon normalt gör. Plötsligt drog hon, helt på eget initiativ vill jag understryka, ner systerns jeans. Halva stjärten hade blottats när jag denna gång hastigt vände bort blicken. (Oj vad jag ångrat det!) Återigen kände jag mitt hjärta smälta som vax, men denna gång bibehöll jag fokus på självkontroll. Gjorda misstag får av säkerhetsskäl aldrig upprepas!

Anna noterade aldrig min närvaro och fick aldrig vetskap om det förtroende jag gavs av hennes äldre syster. Jag har aldrig missbrukat förtroendet, utan snarare låtit det stå symbol för hur öppna och tillåtande vi var i vårt förhållande. Fullständig tillit till varandra vare sig vi för tillfället var ihop eller inte. Det gick i vågor, men känslorna var ungefär desamma.
Nu är båda dessa flickor för mig mer minnen än personer. De blir mer diffusa allt eftersom tiden går.

Det tredje jag vill delge er är egentligen inte en händelse utan ett fenomen. Det upprepades gång efter annan på likartat sätt och utspelades framför allt hos en av mina vänner.
Under perioden han gick på högstadiet så förändrades hans pojkrum kraftigt i mina ögon. De klassiska barnbilderna som tidigare prytt väggarna förbyttes mot planscher av filmstjärnor, artister och lättklädda kvinnor. Jag kunde aldrig förlikas med dessa bilder. Jag kände äckel och avsmak då jag såg dem. Ändå kände jag mig tvungen att bekräfta mina vänners syn på dessa bilder för att inte sticka ut som avvikare med deras obehagliga frågor och funderingar som följd.

Att jag ens nämner detta var nog för att det var så viktigt för min självinsikt. För första gången måste jag både aktivt förneka mina känslor och spela med i spelet. På något sätt fungerande min avsmak inför planscherna också som ett permanent statement som pekade ut mig som avvikare, och dessutom på vad sätt! Jag värjde mig instinktivt mot deras ”vuxenhet”.

Alla vuxenattribut som förväntades tilltala mig väckte antikänslor inom mig. Det kunde vara stora bröst, bred rumpa, eller könsbehåring, men också samhällets skönhetsideal i stort. Motsägelsefullt nog formade jag mitt egna kontraideal. Även om jag varken då eller senare gett läpparnas bekännelse till samhällets (sjuka) ideal så är jag lika formstöpt som alla andra, fast i en annan form.

Varför var jag så enveten att förneka min läggning?

Jo, som komplicerande faktor var jag djupt religiös. Jag blev tidigt en skicklig läsare och vid 11-12 års ålder läste jag bibelns nya testamente, och var klyftig nog att uttyda dess liknelser/metaforer. Mina föräldrar var inte troende i min mening varpå det var mitt ensamprojekt.
Jag försökte hålla en positiv tolkning av texterna och kunde identifiera mig med det mesta. Men kollisionen med min sexualitet blev allt svårare att bortse ifrån ju fastare form den tog. Det blev en konflikt mellan mig och min tro, perioden var mörk och svår men det var intet mot vad som skulle komma. Jag låter därför bli att beskriva den på annat vis än som fylld av ångest och grubbel. (Min sexualitet drog slutligen det längsta strået och jag förkastade min tro vid nitton år ålder.)

Insikt

Men vi ska inte springa händelserna i förväg. Vid sjutton års ålder var jag såpass klar i mitt sociala och sexuella medvetande att jag var redo att ta nästa steg i mitt liv. Jag satt och filosoferade i avskildhet när jag helt odramatiskt accepterade det uppenbara. Jag kunde inte förneka det längre. För första gången benämnde jag mig motvilligt som ”pedofil”. Jag tyckte inte om det, ordet rent av smakade illa, jag var alltså en av ”dem!” En av de onda! Men samtidigt inte, jag ville ju ingen något ont, och allra minst något barn.

Det kanske är svårt att förstå hur en sjuttonåring tänker som plötsligt fått en så brutal sanning skriven på näsan, av sig själv dessutom. Det hade en starkt positiv effekt och en negativ. Dels normaliserades de känslor jag bar inom mig, för detta är normalt för pedofiler. Dels kastade jag ut mig själv i kylan, jag gjorde mig till min egen gisslan.
Det var mitt livs största misstag.

Jag trodde att jag själv, pga min läggning var lika ond och farlig som ”vilken pedofil som helst.” Så snäv var min världsbild, så mäktiga är tabloiderna. Den bristande insikten kom senare att stå mig dyrt. Mycket dyrt.

Just då kände jag mig som världens ensammaste sjuttonåring. Och med min tro i botten också en av de beslutsammaste. Under denna tid var jag ännu troende och var beredd att offra mycket för det jag trodde på. I detta fall att låta barn vara i fred. Jag kan bara göra det bästa av saken. Men vad var då ”bäst”?

Nu var jag pedofil på riktigt. Och därmed inleds nästa del av mitt liv. Vilket jag skriver om i del två. Håll till godo så länge!

****************************************

eder Alex Limonovic