Lagar vs vilja - “får inte” vs “vill inte”
Jag har ombetts att förtydliga skillnaden mellan “vill inte” och “får inte”. Denna skillnad framstå som försumbar, nästan som en lek med ord. Därför fann jag dem inte när jag så desperat sökte dem. Kanske var det för dessa begrepp jag sökte mig mot döden? Dess inneboende kraft är stark. Jag försöker göra det tydligt. Det är inga riktiga svar jag ger, mer ett sökande efter svar. En hint om var i hjärtat svaret står att finna.
Skiljelinjen mellan begreppen dras inte genom fantasier eller smågluttande på badstranden, inte heller nödvändigtvis mellan legalt och illegalt.
Begreppen utgör själva vattendelaren mellan destruktivitet och konstruktivitet!
Därför vill jag uppmana känsliga läsare att stoppa in bettskenan i munnen och placera kuddar kring stolen. Jag tänker vara provokativ. Måste tangera gränserna! Ta hellre en paus än att bli arg!
————————-
Får inte
Anna hittade det slutligen, misstanken var bekräftad. Ur ett mindre fack i sonens skolväska hade hon just fiskat upp ett halvt paket Marlboro, lite tuggummi, en tändare och några pennstumpar. Nöjd med sig själv och missnöjd med ungen drog hon sig mot vardagsrummet där hon slog en skvätt Xanté päronkonjak i sitt kaffe. Omsorgsfullt placerade hon cigarettpaketet inom bekvämt avstånd men väl dolt för andra. I triumf skulle hon sedan dra fram det när sonen nekat till anklagelsen. Hon var redo för drabbning.
Anna var spänd och skruvade ideligen på sig. Känslorna av ilska och tillfredsställelse delade hennes tillvaro mellan sig, hur kunde han gå bakom ryggen på henne? Hade hon inte förbjudit honom, försökt uppfostra honom väl?
Vill inte
Annica hade varit rökare sedan hon var fjorton. Synnerligen korkat enligt henne själv, men hade inte heller motivationen att sluta. Hon minns väl den gången lilla Jon hade kommit hem och frågat hur det smakar att röka. Hon hade räckt honom en cigarett, skjutit över askkopp och tändare med en välment varning: “Varsågod, men du måste röka hela om du tänder den.”
Jon hade tittat oförstående på henne, sedan på ciggen, sedan på henne igen innan han förstod att hon var allvarlig. Han tände ovant, förde cigaretten till munnen och insåg snart sitt misstag.
Jon fick inte i sig särskilt mycket rök, endast det första blosset nådde nästan lungorna innan kroppen svarade med en kraftig hostning, och sedan ännu en. Han ville inte längre, men moderns ömma blick var förmanande. Motvilligt satte han än en gång cigaretten till munnen, men var denna gång noga med att bara ta röken i munhålan. När han slutligen tilläts lämna sin plats uppsökte han genast toaletten. Han var yr och mådde illa, behövde skölja munnen och dricka. Länge satt han med huvudet lutat mot handfatet. Aldrig mer!
————————-
Får inte
Lina stod vid bordet och hennes små knubbiga fingrar försökte koncentrerat placera små indianpärlorna på den pärlplatta som hade formen av en sexhörning. Anna satt precis bakom, kände hennes karaktäristiska småbarnslukt. Hon var ensam med barnen och kunde inte uthärda mycket längre, ville inte heller flytta sig. Bara lite närmare…
Sakta förde hon fram den lätt skälvande handen tills hon uppfattade barnets kroppsvärme. Och ytterligare en tagg träffade Annas hjärta, eller var det en Amors pil? Hennes tysta andning skälvde och hon satt blixt stilla, ingen närmade sig. Just när Lina plockade upp en gul pärla la hon sin kupade hand lätt mot flickas stjärt. Ingen reaktion, hjärtat slog nu våldsamt och hon öppnade munnen för att tysta den häftiga andningen! Ruset som dånade genom kroppen stänge allt annat ute, Anna hugade efter mer! Lina sträckte sig efter en pärla till.
Anna lyfte bort handen och la den bestämt mot sitt eget knä, bet ihop käkarna och såg sig omkring i rummet. Allt var lugnt och inget störde ordningen, kollegerna var på rast. Så var allt där igen; doften, de mörka lockarna, begäret! Blicken fångade nu glipan mellan tröja och de tunna tygbyxorna. Och där skymtade den luggslitna vita barnspetsen som kantade den gula troslinningen. Anna hade sett Linas kropp förr, en kaskad av kittlingar hade då susat genom ryggraden och vidare ut i kroppens alla delar. Men att göra det själv, att på eget kommando kunna blottlägga detta under av välskapt skönhet! Ingen skulle någonsin få veta, alla skulle må bra. Speciellt hon själv!
Minnet från förra gången flashar förbi, hur hon då lagt sin arm runt Lina, strukit över hennes kropp med handen och låtit den vila mot hennes trosbeklädda sköte. Inte heller denna gång hade det väckt några reaktioner. Med ett långsamt pincettgrepp för hon tros- och byxlinningen bakåt, då Lina plötsligt slänger om huvudet och ler brett: “Färdig, jag har gjort mamma. Du måste stryka!”
Vad fint, svarar Anna lugnt men släpper hastigt greppet, ska bara sätta på kaffe först. Hon går mot bänken med allt annat än kaffe i tankarna. Inte heller reflekterar hon över de lagtekniska förhållandena kring vad hon nyss sysselsatt sig med.
De tankarna kommer först framåt kvällen. Hon ångrar det delvis då hon sånär tappat kontrollen, men grämer sig ändå för att hon inte hann lite till, det kan dröja länge innan tillfälle uppenbarar sig igen.
Anna känner sin läggning och vet att hon inte får, hon vet att konsekvenserna blir stora om hon ertappas och inte kan prata bort det. Men så länge ingen skadas så kan hon i sitt hjärta inte se något fel. Ändå känner hon en underton av skam över sitt begär…
Vill inte
Att Annica har förkärlek för pojkar i tvivelaktig ålder är känt inom personalgruppen. Speciellt fyraåriga David med det axellånga håret bringar extra ljus i hennes tillvaro. Vid ett tillfälle hade han varit ledsen, blivit utestängd från den lek han varit med och startat. Han hade då sprungit och lagt sig på mage på den bänk som står längst bort på förskolans inhägnade gård.
Annica hade då gått fram till honom och satt sig vid fotändan. Då han inte svarade lyfte hon upp hans fötter i sitt knä, ingen reaktion. Hon trädde av de färgglada gummistövlarna medan hon tittade mot huvudändan. Då reaktionen fortfarande uteblev trädde hon försiktigt ena strumpan över hälen…
När hon först kittlade lite under fotsulan ryckte kroppen till, men förblev tyst och ansträngde sig för att ligga still. Några gånger till och hon hörde ett fnissande ljud. Hon trädde nu omsorgsfullt på honom både strumpor och stövlar igen, tog honom under axlarna och lyfte upp en flinande unge i knät!
“Näpp!” sa hon när han krävde upprepad behandling. “Inte nu, en annan gång kanske!” David fick en flyktig kram och Annica tittade kärleksfullt efter honom då han sprang iväg för att leka. Kollegan som på avstånd bevittnat proceduren log och konstaterade menande att kaffet nog nu kallnat.
Tid med David skulle snart nog komma igen, liksom med de andra barnen. En sorts ensidig romans som på sitt sätt var besvarad. Då oftast med orden “en gång till” eller “igen”. Och det kollegornas äkta hälfter behöver en bukett rosor för att uppnå, det kunde hon uppnå genom att vid lämpligt tillfälle säga “nej”. Det garanterade att han kom tillbaka, han skulle inte tröttna!
————————-
Tankar
Lägg lagar och regler åt sidan. De är verkningslösa mot kärlek och sexualitet. Fundera över formen, vems person står i centrum för händelserna? (Inte att förväxla med perspektivet i texten.) Vari ligger skillnaden i förhållningssätt till barnen hos den vuxne? Vad får det för konsekvens för de inblandade?
Rätt krasst kan vi konstatera att ingen skada ännu är skedd. Men hur ser det ut om ett år eller två, kommer båda klara av att avhålla sig, eller kanske bara stanna på denna nivå?
Och absolut centralt: Vad gör skillnaden i kollegornas attityd?
Arghh… frågorna är många. Jag vill skriva och skriva för att ge svar. Men du lämnar jag över pennan till er någon dag innan jag lägger mig i igen!
högaktningsfullt
alex
Tags: Pedofili, sexualitet
May 9th, 2008 at 4:54 pm
Jag förstår att ämnet är tungt - men jag VILL höra dina tankar. Skicka gärna ett mail om du inte vill publicera det offentligt. (alex.limonovic@gmail.com)
eder alex
September 28th, 2008 at 7:22 am
Hej Alex!
Tack för din blogg. Jag har tänkt mycket kring den problematik det utifrån sett verkar innebära att vara pedofil, och här blir jag mer insatt.
Jag börjar själv ifrågasätta gränser; den stora skillnaden mellan vuxna och barn sägs väl ha med Det Egna Valet och Medvetenheten att göra.
Hur många är egentligen medvetna om varandras fetischer och läggningar? Om jag skulle få reda på, i efterhand, att någon av mina favoritvuxna när jag var barn var pedofil och förtjust i mig, skulle det förändra något? Om jag fick reda på att min bästa tjejkompis när jag var 14 var tänd på mig och spanade på mig i duschen, skulle det förändra något?
Jag vet inte. Inte än.
Under dessa timmar då jag surfat omkring i din hörna av internet har jag hunnit skratta åt din kvickhet och gråta över situationer, tänk och värderingar som du bemöter. Det har varit otroligt givande, och jag har kommit till ett par väldigt starka insikter angående en upplevelse som jag trodde var får inte-betonad men visade sig vara vill inte-betonad.
Igen, tack.
Lärkan
September 28th, 2008 at 1:05 pm
Hej Lärkan
Kul att du funnit både nöje & nytta! Och än mer uppskattar jag att du funderat över situationen att gå genom ett liv som peddo, jag upplever att fler gör det nu än förr och det bådar gott inför framtiden.
De flesta håller nog sina läggningar och fetischer relativt hemliga, åtminstone för de flesta. Man begränsar sig nog till att vara hetero, homo eller bi.
Om jag skulle få reda på, i efterhand, att någon av mina favoritvuxna när jag var barn var pedofil och förtjust i mig, skulle det förändra något?
Kanske skulle det förändra synen på den personen idag. Men skulle det förändra dina positiva minnen? Är minnena bra så var ju allt frid och fröjd.
Frågan är intressant också för mig de det inte är otänkbart att ett hyggligt antal barn kan få titta tillbaka på mig med det i bakhuvudet. “Han tyckte om mig, han tog hand om mig, han såg mig naken. Och han visade sig vara ett peddo.” (Och några få av dem har ju också varit föremål för extra varma känslor.)
Att konstruktivt ifrågasätta gränser är bra. Då kan man anpassa dem snarare än att överträda dem. Skillnaden är oändlig.
“Det Egna Valet” är sällan fritt, men helt klart olika fritt för barn och vuxna. Medvetenheten om sig själv och sina medmänniskor är en annan faktor. Men sammanflätat i detta finns också familjekulturen som en tung post, där barnen sitter mer fast än vad vuxna gör.
/alex
September 28th, 2008 at 11:10 pm
Kanske skulle det förändra synen på den personen idag. Men skulle det förändra dina positiva minnen? Är minnena bra så var ju allt frid och fröjd.
Väldigt sant. Då man som vuxen har många fler normer påprackade sig, lär det bli en ganska stor värdering att ifrågasätta. Å andra sidan kan barnet inuti en säkerligen påpeka att personen kan ha varit en trygghet för en då, oavsett hur tankebanorna hos den vuxne var under den perioden.
Kärlek sägs ju vara handling. I det här fallet verkar det ju vara likadant. Bortvalet av en handling och valet av en mellanväg. Möjligheten att få vara nära och samtidigt respektera barnets egna gränser.
Jag tror på att få sina åsikter omtumlade och genomtänkta. Ofta har man ett värderingsbagage som man släpar omkring på för att enklast kunna fungera i vardagen och i sociala sammanhang. Vissa nyfödda åsikter skulle många kring mig antagligen ha svårt för, eftersom ordet pedofili väger så tungt på de flestas automatiska rädslolista. Det har blivit ett svartmålat ord fastän det finns en gråskala om man tittar närmare. Personligen är jag väldigt glad över att jag hittade hit och gav mina färdigsydda, om än förvirrade, tankar kring ämnet en rejäl fight. Känslan av att acceptera och förstå fler människor än man klarat tidigare är en av de starkaste känslorna av kärlek jag upplevt.
/Lärkan
September 29th, 2008 at 9:38 am
Kärlek sägs ju vara handling. I det här fallet verkar det ju vara likadant. Bortvalet av en handling och valet av en mellanväg. Möjligheten att få vara nära och samtidigt respektera barnets egna gränser.
En utbredd uppfattning bland vuxensexuella är att: “Är man kär vill man pippa, annars är man inte kär.” Det är dock hellt uppåt väggarna.
Är jag kär vill jag att barnet ska må bra och tycka om mig. Därför vill jag inte göra något som barnet skulle uppleva som obehagligt. Att välja bort ideen om vuxensex är självklart, det finns ingen chans att lyckas då. Sedan kan vi få vår kärlek på hjärnan som alla andra, men det tar sig inte uttryck i det ha-begär som jag så ofta ser hos vuxensexuella. Jag är lika chanslös att få sexåriga Agnes som en hoper tjugoåriga tjejer är att få Brad Pitt. Att fästa sig vid en sådan tanke är självbedrägeri, bättre att ärligt njuta av känslorna på lite distans än att lida över att man aldrig kan komma tillräckligt nära.
Barnets gränser blir således både karta och mall.
*ler* Jo orden pedofil och pedofili är rejält svartmålade och injuter fasa i den men mest förhärdade förälder. *asg* Ändå hänt flera gånger att det är just föräldrar som förklarar varför just jag är så bra med deras barn! Jag föredrar att låta dem förbli ovetande om min lägging… Där har vi gråskalan. Vist finns det knäppgökar även bland peddos, men de verkar tack och lov utgöra en mycket liten andel.
Känslan av att acceptera och förstå fler människor än man klarat tidigare är en av de starkaste känslorna av kärlek jag upplevt.
Kunde inte sagt det bättre själv!
hälsningar,
alex
September 29th, 2008 at 12:15 pm
Jag vill svara utförligt, men sitter här med en magvärk som hindrar mig att fokusera ordentligt. Det blir en kortare form av svar.
Självklart behöver man inte pippa med den man är kär i. Absolut. Jag har varit kär i människor det inte riktigt funkar att ragga öppet på (på grund av mina egna normer, personens normer samt den vedertagna idén om kärlek). Där har blickar, kittlingar, mesiga omskrivna kärleksord räckt.
Vad jag syftade på med överst citerade tanke om kärlek, var att i sådana lägen där Vill Inte-känslan ej framkommit än utan man lyder under Får Inte-känslan; där tror jag att kärlek är drivkraften som får en att hålla sig inom ramarna. Både kärlek till sig själv och ömhetsföremålet. Detta kan låta lite hippie-aktigt, men då jag för tillfället läser om ämnet känns det mer närliggande än annars.
Oj. Dags att värma på en värmekudde och däcka på soffan. Vet inte om jag fått fram något, men jag har börjat köra på en mer tillåtande attityd både gentemot min egen och andras förvirring, så jag postar ändå.
Ta hand om dig!
Lärkan
September 29th, 2008 at 8:56 pm
Oj, då missförstod jag dig. *ler*
där tror jag att kärlek är drivkraften som får en att hålla sig inom ramarna.
Just så är det. Den helt vanliga kärleken till ett barn ä stark nog för att hålla sig inom ramarna, Jag har ett motiv till att visa dem denna omsorg. (Därmed inte sagt att vi skulle göra det bättre.)
Jag blev på det klara med denna fråga först när jag bestämde mig att strunta i vad jag får och inte får. Då blev det klart att “vill inte” är en långt mycket bättre försäkring, som även jag dessutom mår bra av. Det måste vara en av mina största aha-upplevelser någonsin. Jag var blind för det tills strax efter att jag fyllt 21. Fånigt egentligen.
Utifrån ser det ut som en ordvits, men skillnaden är enorm.
hälsningar,
Alex