Del 2/3 - Mot avgrunden och över kanten
I detta kapitel som är det mörkaste kommer svaret på många frågor ligga dolt. Jag kommer att kasta mig in den mäktiga kraft en människa kan mobilisera med sin blotta vilja. Men också slutföra den förvandling av min person som påbörjades som smått i förra kapitlet.
Hur kan ett i grunden gott barn, på några få år förvridas till emotionell oigenkännlighet? Vilka var orsakerna till den mentala klyvningen mellan två krigförande sidor där den ena sidan är en konsekvens av den andra? En motsättningarnas dualism.
Jag vill med andra ord låta den som dristar sig läsa detta bevista en inre strid i klass med den som Karl och Jonathan Lejonhjärta bevittnade när vidundren Karm och Katla tillintetgjorde varandra.
Jag är ledsen att jag blev den jag blev. Att jag inte var starkare. Detta är ingenting jag är stolt över, tvärtom finns det mycket jag skäms för. Men det är en mycket viktig del av min historia, och nödvändig om man ska förstå många av mina ställningstaganden.
Den som letar kommer nog också mellan raderna kunna utläsa orsaken till den känslomässiga kopplingen som orsakar lojalitet pedofiler emellan. Eller åtminstone min lojalitet till andra pedofiler om jag nu inte är representativ, vilket jag ej kan vara säker på.
Några ämnen måste jag förbigå med några korta ord eller ofullständiga beskrivningar, detta med tanke på min egen säkerhet. Jag ber om överseende med detta.
********************
Del 2
Nu var jag pedofil på riktigt. Jag hade accepterat min läggning och funderade på vilket vägval som var det klokaste.
Under gymnasietiden gick jag Barn- och fritidsprogrammet med mycket bra lärare. Jag utvecklades mycket som människa och pedagog. Jag fick en teoretisk grund för de kunskaper jag förvärvat med ”trial-and error-metoden”. Som god student tog jag betäckning bakom den bästa möjliga fasad för en pedofil. Jag blev vad som i dessa kretsar kallas ”hysteriker”. Jag skrev en arbete om sexuellt utnyttjade barn, det höjdes till skyarna, och jag fördömde pedofili varhelst jag kunde. Och jag måste tillstå att jag faktiskt trodde på mina brandtal lika mycket som på tabloiderna.
Nu vill jag fästa uppmärksamheten på ett samspel som hela tiden finns och har funnits. Då mitt pedofila jag var ursprunget till den pedofoba person jag spelade, så var det också denna jag varnade för. Vad jag trodde mig vara kapabel till. Jag återkommer till vikten av denna insikt.
Eftersom jag ständigt tjatade om det så blev jag just kapabel. Pedofilen & pedofoben Alex var ekon av varandra, därmed oupplösligen förbundna till varandra. Det fanns ingen möjlighet att separera dem, de måste förenas. Tänk om jag insett det redan då!
Jag började tvivla på min tro då denne Gud inte visade någon som helst barmhärtighet i frågan om att göra något åt min miserabla tillvaro. Jag ville inte göra barnen illa eftersom jag var rädd, rädd för att straffas av Gud eller människor, för mig lät båda lika skrämmande. Och jag ska medge en stark avundsjuka mot alla ”normala” som kunde leva ut sin sexualitet fritt.
Kontakt och brist på kontakt
För att göra tydliggöra min sociala situation bör jag här omnämna att jag vid denna tid var engagerad i scoutrörelsen sedan sju års ålder. Där hade jag blivit närmast påprackad en barngrupp som jag inte bett om. Men jag tog mig an den som en utmaning bland andra. Utan vare sig sexuella eller emotionella motiv, mer som ett naturligt led som engagerad medlem. Jag raggade upp två ledare till men jag behöll det yttersta ansvaret. Barn kom och gick och jag minns bara klart de barn som var i gruppen de sista åren. Eftersom jag var så starkt påverkad av den massmediala bilden av ”pedofilen” kunde jag inte förhålla mig till mina egna känslor. Speciellt vad gäller ett av barnen hade de tilltagit i styrka och det skrämde mig uppriktigt från vettet. Jag trodde då att det var en förälskelse, så var inte fallet vet jag idag. Men då var det min sanning!
En av dessa hjälpledare är jag ännu god vän med, och han kan tänkas läsa detta. Om han finner mig som en mycket ömklig figur så kan jag bara hålla med! Jag har varken vågat eller velat erkänna detta tidigare. Men nu får tiden anses mogen. Jag litar till fullo på dig!
Nu hade jag behövt hjälp! Om jag bara haft någon som kunnat tala om för mig att det inte var någon fara så hade läget varit mycket bättre. För det var nu jag med goda intentioner verkligen slog in på en mycket farlig bana utan att inse det, begick amatörmisstag 1A. Det hör till det dummaste en pedofil kan göra.
I och med att jag drog mig ur scoutverksamheten tappade jag kontakten med barn som individer och människor. Jag isolerade jag mig från dem. (Blev en ”pedofob” som ‘Ninni’ uttrycker saken.)
Konsekvensen av detta var att jag bara betraktade barn på håll, i bussen, på stan eller på bilder i tidningar mm. Men jag fick inte ta del av barns känslor, funderingar och annat essentiellt, varpå barnen började att objektifieras i mitt inre. Något jag djupt åtrådde, men inte kunde kommunicera med. Det var nu min urartning tog sin verkliga början.
Isolering
Jag började förändras som människa till det sämre. Omvärlden uppfattade jag som starkt fientisk till pedofiler och jag insåg att jag riskerade allt om jag avslöjades. Min egen tillvaro, men också barnens. Vilka korsförhör skulle inte de utsättas för om jag avslöjade mig? Vad skulle barnen tänka om mig? Jag värnade dem, jag värnade deras syn på mig, och slutligen värnade jag mig själv.
Jag var liten och rädd när jag ensam gick i strid mot den ohyggliga kraft hormoners kemi kan utsätta en ung person för. Jag litade inte på någon och spelade skickligt på de kort som uttrycker en person som hetero- eller homosexuell. Vilken sexualitet jag fingerade avgjordes av vilka inviter jag var mest mån om att avvisa. Normalt var jag alltså homosexuell för att hålla tjejerna borta. Men tvingades växla för att inte få en definitiv homostämpel. Då skulle jag få motsvarande problem med grabbar. Detta är min största livslögn som jag fortfarande tvingas använda ibland.
Jag flyttade hemifrån och bodde ensam och avskiljt, endast en vän kom regelbundet på besök. Jag kände mig miserabel. Drack mer än vad som var nyttigt även om jag aldrig blev beroende. Fann också tjusning i morfin även om jag avböjde de starkaste preparaten. Inte heller där fastnade jag. Arbetet var ett enformigt kontorsjobb och erbjöd ingen utveckling. För mitt kreativa och utvecklingshungrande sinne var situationen destruktiv.
Striden
Jag illustrerar det som en strid, för det var så jag såg på saken. Tiden blev mörkare än någonsin förr. Jag förde en stenhård kamp mellan mina drifter på ena sidan fronten, och en vilja av stål på den andra. Det var dock aldrig tal om vilken kraft som var den starkaste och skulle avgå med segern. Jag insåg klarsynt att spelet var förlorat på förhand och att jag bara kan hålla ”fienden” stången en begränsad tid. Jag var förlorad och måste planera mitt agerande inför den avgörande slutstriden som måste komma.
Denna tid var fruktansvärd, ett mörker bortom allt hopp. Men det kunde ännu bli ännu värre… För nu inträffade nästa katastrof med förödande kraft!
(*gråter när detta skrivs*, river upp sår)
Jag blev förälskad. På riktigt denna gång! Jag hann inte stålsätta mig utan tvingades att försöka jaga ikapp. Natt efter natt låg jag i ångest bortom ordens räckvidd, svettades floder. Lakanen var dyngsura och jag kunde inte sova, det sved fysiskt i hjärtat och mitt sinne hade två från varandra skilda fixeringar. Den ena vid flickan, Julia Andersson. Den andra var att till varje pris hålla emot den cocktail av hormoner som sköljde över mig, som krävde att jag närmade mig henne. Jag hade all information jag behövde för den saken. Jag befann mig i ett emotionellt Stalingrad där jag i desperation började kasta in allt jag hade i strid mot övermakten.
Plötsligt fann jag mig ha passerat den mentala gränsen, försvarsverken hade brutit samman och likaså hade jag. Ingenting tycktes längre spela någon roll, inga hot, inga straff eller tänkbara konsekvenser. Jag var på väg att acceptera min nya personlighet, den som jag så länge motarbetat på alla vis. Nu höll den på att kuva mig.
Här är orsaken till att jag vägrar beskylla “samhället” för att vara orsaken till övergrepp. För om jag gjort det vid detta tillfälle så hade jag haft den ursäkt jag behövde för att ge upp. (Därimot kan möjligen “samhället” anklagas för att ha drivit mig ut i detta vansinne.)
Plötsligt börjar något bubbla inom mig, en känsla av motvilja tar form och växer till ett dovt rytande. Den sista spillran av human mänsklighet sätts in i striden. Likt när Rohans ryttare stormar ut ur Hornborgen lyckas jag med mentalt tvång ta kommandot över mig själv. Argumentet emot är nu reducerat till ett enda, och det rör sig tyvärr inte om barnet, utan hotar mitt ego! ”Ska Alex, så klarat av så många svåra prov låta sig besegras av en förälskelse? ALDRIG!”
I detta läge fungerar inga känslomässiga argument, bara kall logik.
Jag kommer överens med mig själv att skjuta upp alla avgörande beslut till morgondagen, då jag visar mig mer sansad och var förmögen att tänka humant.
Problemanalys & åtgärd
Jag hade satt mig själv som väktare för barnens väl & ve, och mitt sansade jag ville fullgöra den uppgiften. Jag hade räddat ett barn denna gång, men det var en pyrrhusseger. Jag skulle aldrig ha kraft att stå emot en gång till. Alex som god pedofil hade inte längre någon framtid, han hade misslyckats och skulle gå under förr eller senare! Men jag hade ännu makten att påverka situationen. Och som gammal dataspelare vet jag att det alltid finns en utväg till när endast ”game over” återstår. Man kan slita ut kontakten!
Det blev mitt val. Alex som snäll pedofil måste gå under, men han kan ta med sig Alex som framtida förövare i undergången. Beslutet var inte svårt – det var självklart!
Här kära läsare, just här drogs slutgiltigt gränsen mellan Alex som förövare och Alex som human medmänniska. Detta val var mitt elddop!
En person som under dessa omständigheter valt ”rätt” faller inte för frestelser under andra omständigheter heller. Vad kan rimligen vara värre än detta? Jag kan i varje fall inte föreställa mig det.
Nu borde det stå klart hur dualismen fungerar. Mitt pedofoba jag hade som trogen samhällsmedborgare och väktare över tabun inte bara skapat en samhällets fiende, han hade också formstöpt den intill i minsta detalj.
Jag avhumaniseras nu i rasande tempo. Inget annat än att låta verkliga barn vara spelade någon roll. Jag tvingades att lägga stålband på alla mina känslor, bra som dåliga. Band jag än idag kan aktivera närhelst jag önskar.
Jag gjorde saker jag aldrig skulle gjort förut, jag drack mycket. Fantasierna blev mörkare än någonsin förr, men kontrollerade.
Jag kom i kontakt med barnpornografi på webben för första gången. Det var en befrielse! Plötsligt fann jag en väg att både äta kakan och behålla den. Det var inte tillräckligt men ändå en enorm avlastning. På så vis köpte jag mig tid ungefär ett halvår. Tid jag använde för att tillrättalägga allt inför min förestående bortgång.
Jag träffade de vänner jag tyckte mycket om. Med en av dem åt jag den näst sista kvällen på restaurang, jag bjöd givetvis. Vad skulle jag med pengarna till? Tryckte en hundring i handen på en stackars sate till tiggare också, vars haka föll mot gatan. (*ler vid minnet*)
Jag vandrade i timmar på de platser jag älskade och som betydde något för mig. Jag återvände till skolberget och till skogsdungar där jag lekt som liten pojke. Jag satt en stund på den plats där jag och min flickvän första gången fumlat efter varandras kroppar, endast hindrade av våra trånande händers vibrationer. Jag var sju och hon sex då hon är född sent på året. Jag kan fortfarande dra mig till minnes smaken av hennes saliv och lukten av hennes upphetsade kropp.
Jorden bar ingen vittnesbörd om denna extas. Endast minnet återstod, och snart var min halva av det vara borta.
Över kanten
Trots förberedelserna planerade jag min död i all hast, om än omsorgsfullt. Jag skaffade fram tabletter som i samband med alkohol ska vara fullt tillräckligt starka. Jag utförde det utan svåra känslor. Postade de klarrosa kuverten till några utvalda och kände tom. en viss lättnad när jag en halvtimme senare slängde min älskade telefon, en rosa Ericsson T10 så långt ut i sjön jag förmådde. Beslutet var taget, processen påbörjad och jag hade bara den lätta biten kvar.
Det var inte svårt att utföra. Jag hade köpt barnens trygghet, priset jag betalde var mitt liv. Jag hade övervägt saken och funnit det prisvärt, nästan som ett loppisfynd!
Jag gick hem och tog lydigt min medicin. Sköljde ner den med en flaska rött vin och gick till sängs, låg en stund och såg ut genom fönstret hur solens strålar letade sig ner genom en närbelägen tallkrona, fåglarna kvittrade och det var underbart.
Jag trivdes faktiskt, jag var nöjd med vad jag åstadkommit i mitt liv. Kände att jag utan att skämmas kunde lämna över stafettpinnen till andra. Jag kände hur kroppsdel efter kroppsdel började pirra varmt för att därefter domna bort. Klockan visade 18.07 när jag vid 21 år och 3 månaders ålder slöt mina ögon för vad jag trodde var sista gången. (f-n, nu kommer tårarna igen.) Jag försvann in i ett svart hål i medvetandet, ut i intet. I was no more…
… Långt långt bak i huvudet tar något form, en avlägsen insikt om självmedvetenhet. Idag vet jag att jag på sätt och vis lyckats i mitt uppsåt. Den Alex som lade sig till sängs vaknade aldrig mer. Nu var det en ny och betydligt mer human Alex som påbörjade resan tillbaka till sig själv.
****************************************
högaktningsfullt
Alex Limonovic
Tags: alex limonovic, pedofil, Pedofili
April 10th, 2008 at 8:13 pm
Alex:
Jag är inte besviken!
Jag är djupt tagen… Mycket djupt tagen!
Du skall få en genomtänkt kommentar från mig när jag har hämtat mig… Du skall veta att den omedelbara känsla som väcktes hos mig var sorg. Jag grät när du grät… Jag log när du log. Jag tror till och med att jag dog när du dog.
Din berättelse har rört vid något djupt inom mig, och jag tror jag förstår hur du menade när du sa att du förstår Englas förövare. Jag behöver tänka igenom det, men du skall veta att besvikelse finns inte hos mig nu… Det är nog snarare så att förståelsen har djupnat.
Om någon kan läsa din berättelse utan att känna minsta gnutta förståelse eller medkänsla… Då är man kall. (så som jag ser det, och som jag känner det just nu)
Tack för att du delade med dig, tack för förtroendet.
Jag är mycket glad för att du vaknade den morgonen när ditt nya liv som den nya Alex började.
Vänliga tankar/Marina
ps. Synd om mobilen du…*skratt*
April 10th, 2008 at 9:18 pm
Hur i hela friden kan du ens för ett ögonblick tro att jag skulle vara besviken? Är det så svårt att tro på mig när jag säger att jag förstår?:S
Det är det här jag har pratat om _hela_ tiden!
Till skillnad från Marina, är jag inte “tagen”. Det va helt enkelt i stil med vad jag väntat mig.
Det är _exakt_ därför jag “lobbar”(som förälder uttrycker det) för bl.a. avvikande sexualiteter. Det är därför jag är beredd att sticka ut hakan i denna gigantiska motvind, även om jag får på fan för det till höger och vänster. Precis som Conveyor m. fl. Vi är inte många, men vi _finns_. Vi som förstår utan att själv tillhöra “dom tre mest hatade”.
Kram N
April 10th, 2008 at 9:48 pm
Alex:
Jag hoppas att du har kontakt med unga pedofiler, och att din svåra väg kan vara till hjälp för dem. Jag är övertygad om att du kan hjälpa någon som är på väg mot “den mörka gränsen”.
Du har en erfarenhet, en berättartalang utöver det vanliga och empati. Med det kan du komma långt. Med det kan du nå många.
Jag förstår att det måste ha varit svårt att se tillbaka på den unge Alex’ prövningar när du skrev dessa två inlägg. Det har ju varit mycket svårt att bara läsa dem, hur har det då inte varit att skriva och minnas. Jag vet själv hur det har påverkat mig när jag har skrivit mina berättelser… Även om det på något sätt har varit förlösande, så har det också varit tungt.
Ta det lugnt med den sista delen så att du inte går för hårt fram. Du behövs med alla tomtarna i stallet och alla hästar på loftet. *skrattar gott*
Var rädd om dig.
Mvh Marina
April 10th, 2008 at 10:43 pm
[...] kl 21.57. Alex har svarat på sin blogg, och jag har fått svar på mina frågor. Tack Alex : http://alex.pedofil.se/?p=73#comments (Jag ber om ursäkt för att svaret dröjt men jag har varit ute och umgåtts med vänner över en [...]
April 11th, 2008 at 2:32 pm
Nu tillhör jag de personer i samhället som är emot döds-straff. Däremot så anser jag att självmord inte är helt fel väg att gå.
Jag har under mina 45 år träffat på ett antal offer för pedofiler. Flera av dem har tagit sina liv, framförallt de som inte fått rättelse. Jag har varit på begravning där mammans släkt stått på vänster sida och förövaren med släkt stått på höger sida i kyrkogången… Där hälften av gästerna tackat och kondolerat på vänster sida och resten, de som väljer att tro på förövaren, på höger sida.
Nej, jag tycker inte att det är fel att ta livet av sig när man inser att man kommer att skända och skada barn. Inte för att man inte är “värd” lika mycket - utan för att skydda barnen.
Min kamrat skrev in sig på psyk då hon kommit på sin make med att förgripa sig på hennes dotter. Medan hon var där blev hon bekant med en ung kvinna som till slut hängde sig i persiennsnöret som hon fäste i säng-gaveln.
Hennes pappa vägrade stå för de övergrepp han utsatt henne för under många år. Skilsmässa. Kvinnan tar sitt liv när hon inser att pappas nya fru för två döttrar med sig i äktenskapet… hon klarade inte av tanken på vad han kommer att utsätta dem för. Att hänga sig i en sänggavel kräver mycket beslutsamhet, hon ansåg det var viktigt att få fram sanningen för att skydda de nya barnen…. med sin död underströk hon allvaret.
För min del får han och hans gelikar gärna ta livet av sig. Ja, det borde ha varit han. Ja, det är kallt. Men med ett annat ord som använts i debatten; logiskt.
Kallt och logiskt. Har du insikten så kan du inte fortsätta att leva om du tror att din sexualdrift är starkare än insikten. Han hade bara sin förnekelse.
En annan bekant, hennes pappa tog livet av sig så fort han insåg att hon polisanmält honom. I brevet från honom framkom att han klarade inte att möta familjen, polisen och allt. Men hon kunde förlåta honom, hon ansåg att han gav henne sin djupaste önskan om förlåtelse genom att ta sitt liv.
Fruktansvärt, ja, vi vill ju att alla skall leva och ha goda liv. Så är det ju nu inte alltid. Och vi kan inte låsa in ett helt gäng människor på livstid om de inte har papper på sin farlighet. Men - de kan välja att sluta leva, att ta sina liv.
Och ja, jag anser att man bör göra det om valet är att döda eller begå övergrepp på andra.
Och, märk nu väl alla - att söka hjälp för sina tankar innebär inte att polisen kommer och hämtar dig!!
Alex - så bra att du överlevde - det var nog meningen, så att du kan sprida kunskaper.
Alla - allt prat som förekommer “jag dömer ingen”-snacket, det är fantasier. Vart man än läser så anklagas både den ene och den andre för både det ena och det andra. Att kalla någon för hysteriker är att döma till exempel.
Självklart skall vi fördöma (stavas förresten med 1 m, Alex) alla vidrigheter, MEN OCKSÅ folk som konsekvent vägrar att söka insikter och ta lärdom - för vi kan inte rädda världen, vi kan inte rädda alla, därför skall vi rädda dem vi kan!
Genom att fördöma hel-idioter så visar vi vägen för de som fortfarande vacklar och gör valet enklare för dem - ingen vill nämligen bli skälld på eller bli utanför. Det kan vara så enkla saker som får oss att välja “rätt”.
April 11th, 2008 at 4:53 pm
Marina, MW m. fl. :
“Jag hoppas att du har kontakt med unga pedofiler, och att din svåra väg kan vara till hjälp för dem. ”
Begrunda denna meningen som Marina skrev. Tänk efter, vänner(skönt det känns att kunna säg vänner om Er och mena det..:))
Förstår ni nu varför pedofil.se och andra “peddo-sidor” är viktiga?
April 12th, 2008 at 3:50 pm
En människa kan rymma många djup beroende på erfarenheter. Och förövare är trots allt också människor, Och det är ett perspektiv jag lärt mig att ta, Jag hoppas att det någon gång ska visa sig användbart.
För egen del skulle jag kunna knäcka en flaska vin med förövaren och diskutera hur vi på smidigaste sätt löser problemet som uppstått. Jag vill ha barnet och han vill definitivt ha något annat i utbyte, kan jag ge honom det?
Nu lär jag aldrig hamna i detta samtal. Men det är mig inte främmande. På så sätt kan vi sprida våra kompetenser, var man på sin plats.
Förälder
Idag tror jag att du har rätt ganska långt. Jag ångrar inte mitt tilltag, med de kunskaper jag hade då tycker jag beslutet var rätt. Idag ser jag möjligheter jag nte kunde se då, för jag hade aldrig upplevt acceptans. Dessa år hade varit en lång och destruktiv teater. Kan vi förhindra att andra mår dåligt av såpass simpla (men slagkraftiga) orsaker så kan vi också förebygga att de gör sig illa.
Marina
Jag väntar med spänning!
April 12th, 2008 at 11:33 pm
Alex:
Jag måste helt ärligt säga att jag inte tror att jag ens skulle kunna befinna mig i samma rum som den som har bortfört Engla. Men faktum är att man inte vet med säkerhet förrän man befinner sig i situationen.
För bara några veckor sedan hade jag inte trott att jag kunde samtala med dig så här:-)
Din berättelse berörde mig så oerhört starkt. På något sätt så blev det ögonblicket när du slängde din mobil avgörande. Det var så tydligt, så slutgiltigt.
Jag har själv befunnit mig i en liknande situation, men av helt motsatta orsaker. Jag vet hur det känns att vara så besluten på att dö. Att veta att “detta är mitt sista ögonblick i livet”. Jag har varit där två gånger, men som tur var så överlevde jag.
För hur svårt det än var, så har jag upplevt stunder av stor glädje och stormande lycka sedan dess.
Tyvärr så har jag inte fått någon indikation på att någon av mina förgripare någonsin kom till den insikt du har uppnått. Men jag är övertygad om att du kan nå ut till många! Och att du verkligen kan påverka.
Och där kommer jag till det dilemma Ninnis fråga väcker…
Jag är mycket kluven till “peddosajter”, och anser att det kanske måste göras en “gradering” av dessa sajter.
Din blogg är informativ, och uppmuntrar inte till övergrepp, men det finns sajter var de till och med ger tips om hur man skall “fostra ett barn till sexslav”. Och Pedofil.se anser jag är en sajt som går över gränsen, de sajter var man kunde hitta kartläggningen av lekplatser och gradering av lekplatserna utifrån barnens ålder, möjligheten att komma åt barnen, hur påpassade barnen var osv… De gick över alla gränser som finns enligt min mening.
Och då undrar jag: Vem skulle i så fall avgöra var gränserna går, och hur en sajt skulle klassas? Hur kan man nå ut utan att “egga upp” potentiella förövare?
De flesta sajter är “barnpornografivänliga”, och där uppstår genast ett mycket stort hinder. Med tanke på min egen erfarenhet så blir det väl ganska självklart att jag inte på något sätt kan tycka att det är ok. Och samtidigt önskar jag att du skulle kunna nå ut till så många pedofiler och hebefiler som möjligt med dina erfarenheter och din kunskap.
Förstår du/ni mitt dilemma?
Din svåra väg, Alex, får inte ha varit förgäves! Om du kan använda den så som jag använder min, för att hjälpa, så kan man åtminstonde känna att det varit “värt det”. Även om man skulle önska att ingen skulle behöva gå den väg du och jag har gått.
Jag får nog be om att få återkomma än en gång i frågan… Jag känner att jag fastnade väldigt i mina funderingar kring pedofilsajter och barnpornografi. Och det finns så många ämnen man kan diskutera kring i din berättelse.
Jag hoppas att detta inte blev för rörigt, då jag är totalt slutkörd just nu. Så nu tänker jag sova, sova och sedan sova lite till:-)
En trött men vänlig tanke/Marina
April 13th, 2008 at 8:44 am
När det handlar om peddo-siter så tycker jag att frågan är klar. Siter som uppmanar till övergrepp eller lämnar dylika intruktioner är förkastliga och troligen olagliga. Uppvigling eller medhjälp gissar jag går att använda. (Men på det stora är det en teknikalitet, den som bestämt sig för att göra ett barn illa kommer att göra det i vart fall. Det är normaliseringen av ett sådant tänkande vi kan komma åt, inte impulser eller beslut. Vem hade makt att stoppa mig om jag fullföljt?)
Därimot är det fullt rimligt att vara positiv till vad som idag betecknas som barnpornografi. Spektrat är så stort att det är närmast oanvändbart i en seriös diskussion. Risken är uppenbar att överlevare talar om en sak och pedofilerna om en annan. (Kanske bör jag illustrera detta någon gång. Det borde bli uppenbart för alla och envar.)
Men oavsett detta måste diskussionen föras seriöst, annars kan vi inte bemöta dem.
Den stora nackdelen med “pedofil.se” är inte att dess information. Utan snarare att den är monolog. Här är ni själva en del av innehållet. (Har ni tänkt på det? *ler*) Det bör duga som svar åt MW också.
(MW’s beska inlägg om pedofil.se)
högaktningsfullt
alex
April 13th, 2008 at 11:59 am
MW:
Jag skrev `”andra “peddo-sidor”´ också.
Varför jag ställde frågan har Marina svarat på. “Och där kommer jag till det dilemma Ninnis fråga väcker…”
Jag ville _peka ut_ dilemmat, visa att det inte frågan inte är svart/vit. Att ni skulle begrunda det. Vad ni kommer fram till, är _Er åsikt_ och den har ni full rätt att ha. Men frågan tål att begrundas.
Däremot gjorde jag ingen som helst jämförelse med denna blogg. Och jag vet att Alex inte tog det så heller. *ler*
Jag vill ge er min åsikt och varför jag är av denna åsikt. (Nu skriver jag om pedofiliämnet men min åsikt är översättbar till vilken läggning som helst.):
Är Alex unik?
Ja och nej, det är jag _helt_ säker på.
Ja, han är unik bland pedofiler för styrkan att “fratanisera med fienden” och han gör det på ett imponerande sätt. Med den styrkan kommer antagligen fler “Alexar” våga stiga fram om en tid.
Nej, Han är _inte_ unik i sina åsikter om barn och sex, är jag helt övertygad om.
För mig handlar peddosajter om att ge så många kontaktytor som möjligt mellan pedofiler som mår bra i sin sexualitet (”Alexar”) och dom som behöver stöd. Detta för att inte individer ska krossas av stigmatet eller tolka barns sexuella utstrålning, på ett hägst olyckligt sätt.
För mig är gränsen mellan svart och vit solklar. Där har jag och Alex exakt samma åsikt. *hänvisar till hans första stycke i svaret ovan*
Jag är också stark motståndare till all form av ”häxjakt” av pedofiler som grupp och deras olika sajter, av anledningen att dessa jakter stärker och vidhåller det stigmat som får pedofiler att må dåligt. Jag ser stigmatet som ett _indirekt_ hot mot våra barn och ett _direkt_ hot mot dom av dessa barn som har en pedofilistisk läggning.
Jag är av samma åsikt när det gäller BP. Samhället(och våra lagar) måste lära sig nyansera.
Visar er min åsikt med ett ”praktiskt exempel”.
1) Gör en sökning på “Sally Mann”. Ni kommer då att hitta en mängd vackra konstverk av en konstnär/fotograf.
2) Ladda hem en bild (för ni vill ha den som bakgrund i er dator?)
3) Detta är lagligt (Här gör jag en liten reservation för om dom är upphovsskyddade. Det har jag inte kollat)
Men om Alex följer denna instruktion är det olagligt. För då blir dessa bilder BP. Är detta verkligen rimligt??
För mig är den största storheten med Alex´s blogg att han ger pedofilen att mänskligt ansikte, vilket minskar stigmatet.
Det var inte hans ursprungsmål, det vet jag. Men det är vad jag anar händer framför oss.
Jag har få idoler, men en av dom absolut största för mig, genom tiderna, är och var vår bortgångne Jacob Dahlin. Han var ”bögarnas Alex” historiskt, anser jag. Alex har intagit en plats intill honom vid mitt lilla ”idolbord”, som han väl förtjänar.
April 14th, 2008 at 6:18 pm
mycket starkt skrivet att du vågar erkänna något som enligt många
tycker är en sjuk störning jag tycker man ska respektera alla sexuella läggningar å jag tycker det är starkt av dig å kunna stått i mot frästelsen för det är när det går till handlande det blir helt fel