Del 1/3 - Hur jag fann min sexualitet
Denna text började som ett svar på Marinas frågeställningar här. Frågan är hur en pedofil blir medveten om sin läggning. Givetvis är denna fråga strikt personlig och alla har sin egen historia.
Här vill jag delge min, men för att redogöra för hur man blir medveten om en läggning som denna så måste fler frågor besvaras. Vilka dilemman uppstår, och hur hanterar man dessa? Jag har därför valt att skriva en enkel biografi över min uppväxt där jag placerat sexualutvecklingen under lupp.
För att minska textmängden är den uppdelad i tre delar varav denna är den första.
Jag tänkte först forma texten som en novell. Men den genren verkar inte fungera på en beskrivning som denna. I föregående novell hanterar jag situationer som alla kan relatera till, men nu måste vi krypa in i huvudet på en pedofil under flera olika utvecklingsstadier. Jag tror att jag kommer introducera en del nytt som kan vara svårt att relatera till. Jag har verkligen ansträngt mig för att vara begriplig, bara ni läsare kan avgöra i vilken mån jag lyckats.
Jag berättar som jag upplevde situationen då när jag stod mitt uppe i mitt liv. I mitt huvud finns ett mycket tydligt ”nu & då”-perspektiv. Jag använder båda och hoppas det är tydligt.
Mitt liv kan grovt delas in i tre faser. Denna första är min barndom. Då var jag ett barn och betraktade mig själv som ett sådant. Jag var givetvis sexuellt normalutvecklad då (nästan) alla barn dras till sina gelikar.
*******************
Då låter vi historien ta sin början. Det var i fjorton- femtonårsåldern jag på allvar började ana var min sexualitet hade sin hemvist. Jag vägrade givetvis acceptera saken, visste ju att jag var lika normal som alla andra. Därför växte min insikt fram ur fler och fler händelser som jag envist vägrade att sammanföra till en helhetsbild. Jag vill nu delge er tre av dessa händelser. Då det är länge sedan är jag inte längre säker på ordningsföljden, men det borde vara kronologiskt.
Tillbakablickar
Den första händelsen utspelade sig i skolans gymnastiksal. Vi hade storsamling med sånguppträdanden och alla skolans elever var samlade. Jag gick kanske i åttan och satt med god utsikt över scenen då en barngrupp kliver fram. Där, väl exponerad stod en klasskamrats mycket vackra lillasyster.
Plötsligt sitter jag som slagen av blixten, för första gången fixeras min uppmärksamhet på något helt nytt och hjärteskärande! Putar inte tröjan ut? Flickan har ju börjat få bröst! Jag är helt förbryllad, ”hon är ju bara ett barn!”
Chockat kastar jag runt blicken och spanar in tjejerna i klassen, den ena efter den andra inom synhåll. ”Helvete, de är ju ännu större!” Kan inte smälta att jag missat det. Granskar dem på nytt. Denna gång med nya, vakna och för en gångs skull observanta ögon. Mina känslor är i uppror. Jag känner mig överrumplad och snuvad på konfekten. ”Hur f-n kunde jag nyss tycka att dessa tjejer var attraktiva?”
Där och då dog mina sexuella fantasier om dessa flickor. Inte för att de egentligen var fulare än förut, men de hade antagit en vuxen kvinnas attribut!
Jag vet att jag inte gör dem rättvisa, men jag äcklades djupt inombords för att någonsin ha attraherats av dessa människor.
Logiskt sett borde jag ha glatts åt saken, vilket de övriga pojkarna i klassen antagligen gjorde. Men jag harmades i mitt inre. Jag var lika besviken på min egen enfald som på de nyblivna kvinnorna i klassen. Jag har alltid vetat att barn en gång måste bli stora, men nu insåg jag vad det verkligen innebar. Och jag tyckte inte om vad jag såg.
Bakom dessa känslor tyckte jag dessutom illa om min egen avsmak, det var som att bli skriven på näsan hur annorlunda jag var.
Den andra händelsen jag vill bjuda in er till utspelas i skolans uppehållsrum. I ett hörn sitter jag med tiotalet jämnåriga elever och spelar kort. Vi det ofta och alla djupt engagerade i spelet. Vi använder dubbla kortlekar och korten byter händer i ett högt tempo, det är jag som delar korten inför den kommande given.
Min fd flickvän spelar med och har sin lillasyster Anna i knät. Hon går i ettan och är liksom onaturligt söt, hon liksom strålar. Normalt ingjuter hennes uppenbarelse värme och ömhet i mitt hjärta, men när hon sitter så nära är känslan starkare än normalt. Under nästan ett år har jag försökt undertrycka de fantasier som tillåter mig att ta del av mer av hennes hud än det som shorts och t-shirtar tillåter.
Värmen är tryckande och Anna är dagen till ära klädd i en ljus sommarklänning. Sittandes i systerns knä drar hon upp benen och klänningen följer med. Oväntat och överrumplande går hon då mina drömmar till mötes, det enda som nu skiljer min blick från hennes mest intima delar är ett tunt stycke vitt tyg…
Det vore ingen stor sak idag när jag sett otaliga flickor mer avklädda än så. Men då som en oerfaren, nyfiken och trånande femton- sextonåring? Det var en ren vitamininjektion för mitt sexualmedvetande!
Mina händer försummar varken hastighet eller precision med korten, men min blick dröjer sig kvar där den etsat sig fast, kanske en sekund. Jag vill njuta bara lite till innan jag av anständighetsskäl måste vända bort blicken.
Jag hör ett fnissande och lyfter blicken en dryg halvmeter. Ser då rakt in i min fd tjejs levande blågrå ögon och det rycker kraftigt i hennes smilgropar. Hon har sett och förstått, och hon fann det mäkta roande!
Hon var faktiskt såpass road av att ha uppdagat min hemliga åtrå att hon gav mig en emotionell gåva, det utspelade sig vid ett senare tillfälle. Hon busade då med Anna såsom syskon normalt gör. Plötsligt drog hon, helt på eget initiativ vill jag understryka, ner systerns jeans. Halva stjärten hade blottats när jag denna gång hastigt vände bort blicken. (Oj vad jag ångrat det!) Återigen kände jag mitt hjärta smälta som vax, men denna gång bibehöll jag fokus på självkontroll. Gjorda misstag får av säkerhetsskäl aldrig upprepas!
Anna noterade aldrig min närvaro och fick aldrig vetskap om det förtroende jag gavs av hennes äldre syster. Jag har aldrig missbrukat förtroendet, utan snarare låtit det stå symbol för hur öppna och tillåtande vi var i vårt förhållande. Fullständig tillit till varandra vare sig vi för tillfället var ihop eller inte. Det gick i vågor, men känslorna var ungefär desamma.
Nu är båda dessa flickor för mig mer minnen än personer. De blir mer diffusa allt eftersom tiden går.
Det tredje jag vill delge er är egentligen inte en händelse utan ett fenomen. Det upprepades gång efter annan på likartat sätt och utspelades framför allt hos en av mina vänner.
Under perioden han gick på högstadiet så förändrades hans pojkrum kraftigt i mina ögon. De klassiska barnbilderna som tidigare prytt väggarna förbyttes mot planscher av filmstjärnor, artister och lättklädda kvinnor. Jag kunde aldrig förlikas med dessa bilder. Jag kände äckel och avsmak då jag såg dem. Ändå kände jag mig tvungen att bekräfta mina vänners syn på dessa bilder för att inte sticka ut som avvikare med deras obehagliga frågor och funderingar som följd.
Att jag ens nämner detta var nog för att det var så viktigt för min självinsikt. För första gången måste jag både aktivt förneka mina känslor och spela med i spelet. På något sätt fungerande min avsmak inför planscherna också som ett permanent statement som pekade ut mig som avvikare, och dessutom på vad sätt! Jag värjde mig instinktivt mot deras ”vuxenhet”.
Alla vuxenattribut som förväntades tilltala mig väckte antikänslor inom mig. Det kunde vara stora bröst, bred rumpa, eller könsbehåring, men också samhällets skönhetsideal i stort. Motsägelsefullt nog formade jag mitt egna kontraideal. Även om jag varken då eller senare gett läpparnas bekännelse till samhällets (sjuka) ideal så är jag lika formstöpt som alla andra, fast i en annan form.
Varför var jag så enveten att förneka min läggning?
Jo, som komplicerande faktor var jag djupt religiös. Jag blev tidigt en skicklig läsare och vid 11-12 års ålder läste jag bibelns nya testamente, och var klyftig nog att uttyda dess liknelser/metaforer. Mina föräldrar var inte troende i min mening varpå det var mitt ensamprojekt.
Jag försökte hålla en positiv tolkning av texterna och kunde identifiera mig med det mesta. Men kollisionen med min sexualitet blev allt svårare att bortse ifrån ju fastare form den tog. Det blev en konflikt mellan mig och min tro, perioden var mörk och svår men det var intet mot vad som skulle komma. Jag låter därför bli att beskriva den på annat vis än som fylld av ångest och grubbel. (Min sexualitet drog slutligen det längsta strået och jag förkastade min tro vid nitton år ålder.)
Insikt
Men vi ska inte springa händelserna i förväg. Vid sjutton års ålder var jag såpass klar i mitt sociala och sexuella medvetande att jag var redo att ta nästa steg i mitt liv. Jag satt och filosoferade i avskildhet när jag helt odramatiskt accepterade det uppenbara. Jag kunde inte förneka det längre. För första gången benämnde jag mig motvilligt som ”pedofil”. Jag tyckte inte om det, ordet rent av smakade illa, jag var alltså en av ”dem!” En av de onda! Men samtidigt inte, jag ville ju ingen något ont, och allra minst något barn.
Det kanske är svårt att förstå hur en sjuttonåring tänker som plötsligt fått en så brutal sanning skriven på näsan, av sig själv dessutom. Det hade en starkt positiv effekt och en negativ. Dels normaliserades de känslor jag bar inom mig, för detta är normalt för pedofiler. Dels kastade jag ut mig själv i kylan, jag gjorde mig till min egen gisslan.
Det var mitt livs största misstag.
Jag trodde att jag själv, pga min läggning var lika ond och farlig som ”vilken pedofil som helst.” Så snäv var min världsbild, så mäktiga är tabloiderna. Den bristande insikten kom senare att stå mig dyrt. Mycket dyrt.
Just då kände jag mig som världens ensammaste sjuttonåring. Och med min tro i botten också en av de beslutsammaste. Under denna tid var jag ännu troende och var beredd att offra mycket för det jag trodde på. I detta fall att låta barn vara i fred. Jag kan bara göra det bästa av saken. Men vad var då ”bäst”?
Nu var jag pedofil på riktigt. Och därmed inleds nästa del av mitt liv. Vilket jag skriver om i del två. Håll till godo så länge!
****************************************
eder Alex Limonovic
Tags: alex limonovic, pedofil, Pedofili, sexualitet
April 6th, 2008 at 7:39 pm
Alex…
Som jag känner med den 17-årige pojken som fick hantera dessa insikter helt på egen hand! Jag kan inte låta bli att tänka på min son som kämpade med sin homosexualitet. Men det var åtminstone något som är någorlunda accepterat, och han visste nog någonstans inom sig att mamma aldrig kom till att svika…
Men Alex stod ensam. Ensam med vetskapen om att han inte skulle komma att accepteras av sin omgivning som han var. En Alex som på något plan visste att hans vetskap aldrig kunde komma ut, att han inte kunde leva så sorglöst som kompisarna. De vars största problem var om tjejen var intresserad, de behövde inte ta ställning till om en relation överhuvudtaget var möjlig. De behövde inte dölja sina känslor pga. rädsla, i så fall var det enbart av oro för att egot skulle kunna få en törn. Medan unge Alex hela tiden var rädd för omgivningens reaktion om de upptäckte sanningen.
Och att till råga på allt vara tvungen att kämpa med sin religiösa övertygelse som helt krockar med en störning som kommer att påverka honom under resten av hans liv.
Jag känner med den unge Alex så det gör ont i hjärtat, och plötsligt upptäcker jag att även den vuxna Alex har mycket att kämpa med.
Jag har ju förstått det hela tiden, men nu blev det så kristallklart… Så verkligt. Det var så svårt att läsa ditt inlägg… hur är det då inte att ha levt det?!
Detta gör mig än mer tacksam för att du är villig att dela dina erfarenheter med oss. Det gör att jag uppskattar din öppenhet på ett helt annat sätt än innan.
Från början var jag så bestämd på att avsky dig, men det är helt omöjligt.
Det är faktiskt totalt omöjligt att inte gilla dig!
Tack Alex för att du visar en sådan tillit och ett sådant mod.
Tack min ”motvilliga vän”.
April 7th, 2008 at 1:56 am
Marina:
Jag blev så glad av att läsa ditt svar. Jag kan ju bara tänka mig vad glad Alex blir då.
Den här förståelsen för pedofili som börjar trilla dit för dig, är så otroligt viktig.
Om man kan underlätta detta för dom som är 17-åriga Alex motsvarighet av idag, så kommer fler av dom hitta den här insikten om barn&sex som Alex har. Och med våra erfarenheter kan vi hjälpa unga pedofilen att förstå hur och varför vi for illa. O därmed minimera antalet som behöver genomleva det träsk du och jag har vandrat i.
Så både pedofiler och barn behöver det här som Alex gör.
Jag tror även många i vår sits, skulle må bättre om man iaf kunde förstå en smula… för mig, var det iaf en otrolig skillnad i välmående, när den här polletten, sakta men säkert, ramlat ner.
April 7th, 2008 at 1:07 pm
Ninni:
Jag blir nyfiken på hur man skulle göra med pedofiler “på ett tidigt skede” för att “undvika att barn far illa”?
Barn far generellt och knappast nödvändigtvis inte illa av pedofili eller pedofilt beteende i synnerhet.
Det låter snarare som en form av indoktrinering, underkuvning (som redan är aktuellt) eller hjärntvätt, som inte skulle hjälpa varken barn eller pedofiler. Däremot behövs kunskap och fakta och att detta sprids mellan alla i samhället, inklusive barnen och pedofilerna. Dagens “kunskap” är ju knappast tillräcklig. Knappt ens en indikator på “problemen”. Det handlar om annat…
För övrigt kan jag säga att på vissa sätt skiljer sig min egen historia mycket från Alex, om någon kanske funderar.
April 7th, 2008 at 3:12 pm
Hade jag bara fått acceptans här så hade nästa kapitel aldrig behövt skrivas. Nu är det nästan färdigt, men jag vill göra det rättvisa och håller därför på texten ännu en tid.
Det är den del av mitt liv jag är minst stolt över. Den mörkaste och svåraste tiden som tvingade mig att omstöpa hela min person för ett enda syfte. Jag stod i strid med samhället, med biologin, med mina egna önskningar och ideal… det kunde bara sluta på ett sätt…
Amarso
Jag funderar och har gjort det ett tag. Om du någonsin skriver ner det hoppas jag att jag får ta del av din text. Av ren skär nyfikenhet!
Marina
Jag är hjärtligt glad att du omprövat ditt beslut att avsky mig
Och oroa dig inte för unge Alex, detta är historia nu. Och det kommer bli bättre även om resan är lång för honom
(lite äldre) alex
April 7th, 2008 at 10:07 pm
Hon som ifrågasätter allt är här igen… om hon tillåts…
Exakt det du beskriver, din äcklan över de kvinnliga attributen, de mjuka linjerna och lukterna som är annorlunda - chocken över hur det rena, oförstörda övergår till sensualism och förförelse, en erotik och därmed fara då du inte har den under kontroll - ja, jag har all förståelse över att det kan vara chockerande för en ung pojk som dessutom kämpar med all den skuld som religionen lastar på och den egna sexualiteten.
Detta är vanliga problem, särskilt för killar som har en skuldkänsla över att de är äcklade över sin älskade mamma och hennes aktiviteter som kvinna trots att hon bedyrar genom, vad barnet redan har genomskådat som falska, blickar, urskulder mm att hon minsann är född utan underliv och du är i själva verket ett mirakel… eller resultatet av något fullkomligt vidrígt som hon en gång var tvingad att genomföra på grund av din avskyvärda fars drifter.
Ja, det är som sagt många ungdomar som lider av detta - jag har tidigare påpekat att jag tycker att alltför många föräldrar skapar ett märkligt förhållande till sina kroppar i närheten av sina barn - sluta med det, alla föräldrar!
Jag tycker absolut att du skall fortsätta njuta av barnens kroppar, visst är de otroligt vackra med sina små gummirumpor och feta armar - men att det skulle finnas något sexuellt över det kan jag som bekant inte köpa - däremot finns det en kontroll - något som man inte kan ha över en kvinna. Varken över hennes dofter, safter eller vilja att ha rejäl sex!
April 7th, 2008 at 11:44 pm
[...] Som en följd av mitt inlägg ”Hur ser livet ut för en pedofil”, skrev Alex ett inlägg ”Hur jag fann min sexualitet”. [...]
April 7th, 2008 at 11:53 pm
Alex och Ninni:
Jag satt och skrev kommentarer till er, men det resulterade i ett nytt inlägg istället
Hoppas ni tycker att det är ok.
Mvh Marina
April 8th, 2008 at 12:28 am
Alex:
Jag är osäker på om jag kommer plita ner min historia av två anledningar.
Dels att jag är osäker på om jag kommer ha tid och ork med en egen blogg för att jag tycker det känns almänt påfrestande att bara tänka på det, med tanke på hur många hatiska det finns, etc. Och dels för att min historia är egentligen bara min egen som inte andra har med att göra och att jag ändå inte kunde berätta allt, med tanke på mitt “offer”, som jag fortfarande älskar något enormt och som jag istället för att såra ännu mer vill komma nära igen - och hon älskar kanske mig också fortfarande (hoppas jag…), om än med kluvna känslor givetvis och med en viss osäkerhet. Det vill jag heller inte sabotera. Jag är sån att ska jag berätta något vill jag göra det grundligt och i detalj, utan att utelämna saker.
Jag har redan berättat min historia för folk i tron att de skulle lyssna och lära känna mig bättre. Vad jag gjort mig skyldig till och för att få lite medkänsla. För att de skulle få ett perspektiv. Men de var inte redo oftast att höra det jag hade att säga så jag fick det emot mig och nu är mitt liv ett rent jävla helvete. Ännu mer att ta tag i och jobba bort ifrån. Allt för att en “överlevare” som jag (med enstaka andra) ser på som en jävla fitta i princip tvingade mig att berätta för min bror om min historia. Först sade han sig förstå, men sedan vände de båda sig emot mig med en effekt som fick halva stan att bilda mobb mot mig.
Nej, jag har banne mig lidit nog.
Jag har dessutom tagit mitt straff och att ha det förflutna i belastningsregistret i tio år är ingen bagatell heller. Inte för att det kanske ska vara det heller, men likväl. Det gör det svårare att tänka positivt att för alltid känna sig som ett as. Som en förbrukad individ som för alltid ska stå i skuld.
Jag som så gärna tror på att ALLA i ett samhälle, oavsett vad fasen de gjort, är värd minst en andra chans. Styckmördare som barnkidnappare och pedofiler.
Alla kan göra bort sig. Och nej tack, jag behöver inte bli påmind att det jag gjorde var en stor tabbe. Jag VET. Och hur många gånger har jag inte önskat livet ur mig p.g.a. det. Och funderat som de sa på Kriminalvården att “det vore bättre om jag hade mördat flickan istället”.
Men så fan heller att jag skulle ha velat ha det på det viset… Då skulle jag garanterat inte levt idag, jag heller.
Halva mitt liv går ut på att förlåta mig för det jag gjort och resten för att förstå mig på mig själv och mitt känsloliv, samt barns sensuella känsloliv.
Min kamp för rättvisa och sanning.
För övrigt ser jag mig själv inte som ett offer, om någon funderade på det.
Ingen är i mina ögon ett offer. Vi är alla bara människor, som borde komma överens istället. Gå vidare och förlåta.
Det är dock lättare att förlåta en annan än sig själv.
April 8th, 2008 at 2:05 am
Kevin
På denna site visar man ALLA respekt, varendaste en! Dina två inlägg är raderade.
Har du svårt för detta är det ditt eget ansvar att hålla dig härifrån.
Generös som jag så hjälper jag dig lite med det och placerar dig därför i karantän. Allt du skriver kommer att förhandsgranskas så det kan vara värt att kasta ett öga i den lokala uppförandekoden om du vill skriva igen.
Admin
April 8th, 2008 at 2:30 am
Amarso
Starka ord, och jag är övertygad om att historier som din behöver lyftas fram. Men OM det ska ske så är det på dina villkår. Jag har ett förslag som jag helst tar “off the record”. Skicka ett mail till mig om du vill höra.
Med min historia kan jag bara känna sympati med dig. Inför mig ska du varken behöva skämmas eller be om ursäkt. Det kunde ha varit jag under hårfint andra omständigheter. Även om jag inte känner just din väg till detta trassel, så känner jag en bred väg. Det är jst de styckena jag försöker få rätsida på, och nu känns det ännu viktigare!
Jag uppskattar dig Amarso!
högaktningsfullt
alex
April 8th, 2008 at 4:27 am
[...] 8, 2008 av Alva Efter att ha läst Alex Limonovics beskrivning av hur han upptäckte sin läggning så tänkte jag att jag skulle göra detsamma, dvs [...]
Admin says:
080409 02:15
Just nu är det inlägg denna länk hänvisar till raderat eller dolt. Jag raderar därför länken. Vi får se om författaren Alva lägger upp texten igen i någon form.
April 8th, 2008 at 11:54 am
Amarso:
”Jag blir nyfiken på hur man skulle göra med pedofiler “på ett tidigt skede” för att “undvika att barn far illa”?”
Det som finns i mina tankar handlar inte om underkuvning, tvärt om.
Ger tre ex. på vad som döljer sig i mina tankar:
1) Jag är starkt mot att folk jobbar hårt för nedläggning av peddosajter. Jag tycker att peddosajter är viktiga för att man inte ska behöva leva och växa upp i den ensamhet som Alex beskriver. Att det finns någon man kan prata med om sina känslor, som _förstår_ och kan stötta.
Jag anser att det samhälle vi har idag, SKAPAR förövare i onödan i sitt arbete för att skydda barnen. Inte för att dessa är födda monster, utan för att individer krossas av denna groteska mobbingen.
2) Jag anser att Marina och mina(o alla andras) erfarenheter är viktiga för att pedofiler ska förstå vad konsekvenserna blir när man passerar barns gränser och visa på hur lätt det händer genom att man misstolkar barnens sexuella signaler. Detta budskap når inte fram i en hatisk, hysterisk miljö.
3) Jag anser också att det är dags att folk (och våra lagar) lär sig nyansera, för allt skadar faktiskt inte våra barn. Ett exempel för att förklara väljer jag ta inom frågan BP: Det helt sjukt att jag lagligt kan ladda ner en bild av Sally Mann, för jag tycker den är vacker, medan samma bild blir BP om du laddar ner den, för att du finner bilden erotisk.
Man kan vara mot ”övergreppsmaterial” iaf(vilket jag är).
Förståelse och tolerans, förmåga att skilja läggning från handling och kunskap är det jag vill se, för både barn och pedofilers väl.
Förstår du nu?:)
Alex:
” Och oroa dig inte för unge Alex, detta är historia nu.”
Det finns nya ”unga Alex”-ar, så det finns all anledning för oro och omtanke.
Jag håller med om att det är viktigt att fler pedofiler joinar dig i det här. Det gladde mig otroligt att läsa att en zoolofil har hakat på tåget. Önskar vi även får se en nekrofil ge nekrofilin ett mänskligt ansikte.
Om inte fler ”hänger med på tåget” är risken att du blir till ett undantag från ”alla pedofiler är barnätande monster”-reglen i allmänhetens ögon. Så jag vill också passa på att uppmana pedofiler och även andra med avvikande sexualitet att hänga på tåget, så mycket dom kan, vill och orkar.
Marina:
Självklart är det okej. Det var ett bra inlägg.:)
”Det finns pedofiler som väljer att tolka ett barn på ett sätt som rättfärdigar deras egen önskan om en sexuell relation med ett barn.”
Jag är övertygad om att det faktiskt inte det handlar om att ”välja för att rättfärdiga”. Få människor gör medvetet den man älskar illa med vilje, det handlar om okunskap. Dom flesta fall är jag övertygad handlar om att man helt enkelt inte förstår, misstolkar signaler och gör därmed illa trots man bara ville väl.
Det är såklart _aldrig_ okej, men likväl förståligt. Det är som du så vackert formulerar det i ditt inlägg: ”Inget barn skall någonsin behöva stå för notan.”
Det är därför jag hela tiden ”stått på denna sidan” i debatten. För jag tror på att ”sprida kunskap och förståelse” är nyckeln för att minimera antalet barn som far illa. Ett sorts förebyggande arbete, liksom.
” Därför skulle jag önska att det gick att hitta en lösning som inte innefattar barn.”
Jag ser faktiskt många möjliga lösningar, för att underlätta. Ett är peddosajter. Jag har också tankar på ändringar i BP-lagen (Förtydligar för att du inte ska se rött: nej, inte övergreppsmaterial! Där har vi samma åsikt, av samma grund.) som jag håller på att försöka få till i ett inlägg.
April 8th, 2008 at 12:00 pm
ber om ursäkt att mitt inlägg blev så hoptryckt.. jag skrev i word o klistra in.. då försvan mina styckesindelningar:(
Hoppas ni hittar rätt i röran iaf:)
April 8th, 2008 at 1:38 pm
Amarso igen:
Jag va inne och läste ditt svar i tråden “relation” och upptäkte där atyt du själv svarat till din fråga till mig.(alltså det jag besvarade här senast)
Vi är överens i mycket mer än du tror.. och just i det här är vi rörande överens.
Kanske är det lättare för dig att se och förstå mig, om jag svarar dig med dina egna ord?
Det här är nämligen _exakt_ vad jag menar:
“Det finns många pedofiler som har sin sexualitet, som mår dåligt och lever ut den genom att antingen titta på barnporr eller så har de sex med barn i verkliga livet, eller åtminstone förbjuden närhet med barn. De ser sig själva som oförstådda och som offer och de ser att de mår dåligt.
Däremot fallerar de ofta med att se *barnen*. Deras värld, deras känslor och att de har en integritet.
Många tycks ganska självömkliga, rent av.
Det värsta med den mentaliteten är ju att barn faktiskt far illa på grund av dessa. Men jag tror det finns bot mot detta och det är att börja tolerera och förstå pedofiler och deras läggning. Att börja *lyssna* på dem. Lyssna med både hjärnan och hjärtat.” [ ur tråden "relation"]
April 8th, 2008 at 7:41 pm
Ninni
“Det finns nya ‘unga Alex’-ar, så det finns all anledning för oro och omtanke.”
Det är för deras skull jag fortsätter historien. Den fråga Marina ställde är egentligen besvarad, men de framtida erfarenheterna är viktigare för unga pedofiler…
alex
April 8th, 2008 at 11:57 pm
Ninni:
Jag vill bara säga att det är ju långt ifrån bara pedofiler som skadar barn sexuellt, snarare tvärtom.
Hur kommer man åt det då?
Att du och Marina skulle finnas för att visa på att så här kan det gå till när en vuxen går över ett barns gränser, det handlar ju mer om heterosexuella, rent statistiskt.
Jag kan inte ta till mig av det och den informationen, trots att jag själv gått över en flickas gräns en gång.
Det är just detta, att skilja pedofiler från sånt som kan se ut som pedofili.
För som du säger, barn far verkligen inte illa av allt sexuellt som de är med om.
Jag belastar mycket hellre samhället än både pedofiler och sexbrottslingar för det som sker.
Allt är bara vansinne…
April 9th, 2008 at 8:17 pm
En sak måste jag bemöta.. sen tar jag en behövlig paus i debatten.
“För som du säger, barn far verkligen inte illa av allt sexuellt som de är med om.”
Det har jag aldrig sagt!!
Barn är individer, och precis som vuxna, är deras gränser inviduella. Och man vet aldrig var just kalles gräns går. Den kan mycket väl så låg så att “allt sexuellt” skadar Honom.
Det jag sa var: “Jag anser också att det är dags att folk (och våra lagar) lär sig nyansera, för allt skadar faktiskt inte våra barn.”(<- se där sexuellt saknas i den meningen.)
som ett ex. Alex “puss-berättelse” är INTE skadlig för att den väcker erotiska känslor I honom, vilket vissa här reagerade negativt på. Det barn kan relatera till och förstå skadar dom inte.
Barnen i Elloskatalogen skadas INTE av att dessa foto blir onanihjälpmedel för en pedofil.. osv. osv.
April 9th, 2008 at 11:12 pm
Amarso:
“Att du och Marina skulle finnas för att visa på att så här kan det gå till när en vuxen går över ett barns gränser, det handlar ju mer om heterosexuella, rent statistiskt.”
Jag tycker att du går över gränsen här! Jag uppfattar det som att du börjar ifrågasätta om de som förgrep sig på mig var pedofiler eller inte! Var finns den respekt du kräver av andra? Gäller inte den för mig?
April 9th, 2008 at 11:50 pm
Ninni:
Det är föga troligt att ett barn skulle bli skadat av allt det sexuella ett barn råkar ut för. Då känns det i så fall som att det barnet har stora problem och har fått en verkligt bristfällig uppfostran. Det handlar inte bara om att vissa barn är känsligare än andra.
Det sexuella finns alltid där och det ska man bejaka och respektera på alla sätt. Inte bara “beskydda”.
Nej, det är inga barn som lider av att en person onanerar till deras bilder eller om de blir fantiserade om…
Men man kan visst bli skadad av saker man kan relatera till och förstå. Och om motsatsen råder, att “barnet inte begriper” behöver inte betyda övergrepp eller ens manipulation.
Marina:
Du får väl tycka det då, men varför skulle inte jag ha rätt att ifrågasätta ALLA som blivit utsatta om det var en pedofil eller inte? Det är mindre fel än att bara anta att det var det, för folk blir oskyldigt anklagade då.
Det har inget med “respekt” att göra, bara ett sökande efter fakta.
Annars kan man ju pracka på alla människor “vad som händer” med folk som blir utsatta för alla typer av övergrepp. Som skrämselpropaganda eller att skriva detta på folks näsor.
Information är en sak, men den ska riktas till de som mest behöver den. Jag behöver inte känna till allt om våldtäktsmän och övergrepp på barn för att lära mig hur JAG och de flesta andra pedofiler fungerar. Det är mer hjärntvätt än vad det är konstruktivt - och DET är respektlöst.
Att just anta att alla pedofiler är potentiella förövare. Eller att de KAN gå över gränsen osv. Sådant kan man ta upp på andra sätt, för övrigt. Åtminstone för de som inte har gjort något ännu - exklusive folk som använder barnporr.
Media skriver redan så “hemskt” om alla övergrepp så gemene pedofil behöver inte indoktrineras mer, snarare tvärt om, samt att DE behöver bli hörda också.
April 10th, 2008 at 12:01 am
Amarso:
Jag skiter fullständigt i vad media gör! Det har inget med detta att göra! Du ifrågasätter något som endast jag och mina förgripare kan uttala oss om!
Och nu fick jag mer än nog av dig!
Jag har f*n mig nästan slagit knut på mig själv i denna debatt för att visa alla respekt och hänsyn! Och du har gång på gång klagat på att du inte fått den respekt du anser dig ha rätt till. Men du skall tydligen få bete dig precis hur som helst!
Nej tack! Precis NU tog mitt deltagande i denna debatt slut!!
April 10th, 2008 at 2:14 am
Amarso
Jag hoppas du inser hur lätt du nu “avfärdar Marina som människa” för att använda dina egna ord. Du kan inte klaga på att själv bli avfärdad om du beter dig på det viset. Du har själv begärt att bli trodd på mycket lösare grunder än Marina.
Vi pedofiler kan kanske anklaga samhället för att vi blir behandlade som skräp, men det är vissa pedofiler och hetero-förövare som gör barn illa. Och DET kan de personerna aldrig skylla på någon annan oavsett hur illa de behandlats. (Därmed inte sagt att vi andra som inte varit inblandade ska bära skuld.)
/alex
April 10th, 2008 at 7:02 pm
AMARSO
I mycket bestämda ordalag ber jag dig nu sluta tjaffsa med Marina.
HON har bäst förutsättningar att avgöra denna fråga. Och du måste acceptera att pedofiler ibland gör sig skyldiga till avsiktliga och oavsiktliga övertramp.
Jag har lyft ut, om ännu ej raderat ditt inlägg och Marinas svar. Streck i denna debatt.
KOM IHÅG att admin värnar med om en bra diskussion än om en fri debattör. Därför bör du nu försöka granska hur din attityd uppfattas utifrån. Admin bevakar nu varje stavelse i denna tråd…
April 10th, 2008 at 8:19 pm
Alex:
Jag ber inte om ursäkt för mitt utbrott, jag ber bara om ursäkt för att det kom här hos dig. Och jag tackar dig för att du uppenbarligen förstår min reaktion, även om den var ogenomtänkt. För en gångs skull skrev jag utan att gå ifrån en stund som jag annars brukar göra.
Jag har full förståelse om du tar bort min kommentar till Amarso.
Mvh Marina
April 11th, 2008 at 2:34 am
Marina
Jag begär ingen ursäkt, förstår till fullo varför du blev arg. Du är inte den första att lacka ut på Amarso för hans bristande respekt, och lär inte heller bli den sista.
Det är lätt att bli förblindad av sitt eget perspektiv, och det upplever jag att han blir. Därför blir han givetvis inte tagen på allvar vilket är hans stora frustration. Då anklagar han den han diskuterar med för okänsla, respektbrist eller något annat. Men inser inte att bristen ligger hos honom själv och inte hos oss andra, trots att mönstret upprepas minst en gång i veckan…
Han vill ha förståelse men försöker/(vill?) inte ge någon tillbaka. Jag förstår om ni inte vill ha med honom att göra.
eder Alex
April 11th, 2008 at 11:51 am
Tror du att du känner mig, Alex?
Bli inte ännu mer överlägsen än vad du redan är.
Det börjar bli uppenbart för mig att du gör oss pedofiler mer skada än nytta med din inställsamhet till somliga och somligt.
Tur att det finns fler av oss som inte tänker som du.
Och du trodde att du skulle få ta del av MIN historia? Haha.
Det börjar bli dags för dig att kliva ner från dina höga hästar. En snyting skulle du ha.
AMARSO
Du gör mig besviken Amarso, så många chanser som både jag och andra här har gett dig. Jag har skyddat din rätt att yttra dig mot översittarfasoner även då vi varit av olika åsikter.
Det betyder emellertid inte att jag tillåter någon att bete sig så fruktansvärt illa som du just gjort. Det är inte värdigt någon som gått igenom de problem en pedofil ställs inför.
Hot är aldrig någonsin acceptabelt! För att försäkra mig om att du håller dig inom en sansad diskussions ramar så kommer dina inlägg att förhandsgranskas. Sedan är det ditt val om du vill delta eller inte.
Men först utvisning några dagar - säg till på tisdag!
Jag kan inte ens förstå hur du kunde komma på tanken att skriva något sådant! Obegripligt!
/Alex Limonovic
November 25th, 2008 at 10:12 pm
[...] har jag vänner och bekanta, som är pedofiler, individer jag håller av. Möt Alex (Läs alla tre kapitlen!), Sara och Nikolai. (Jag har ytterliggare en i min närhet som inte [...]
December 23rd, 2008 at 2:26 pm
[...] När jag ändå är igång vill jag rekommendera Alex livsberättelse: http://alex.pedofil.se/?p=69 [...]
January 30th, 2009 at 1:06 am
[...] denna månaden(!) görs “ett misstag” (även här) och en oskyldig hängs ut. (Alex skriver om det första här och här. [...]
November 30th, 2009 at 7:58 pm
Oj.. du är inte svensk och är pedofil.
lite onormalt
izvini, al va tvungen o säga det.
November 30th, 2009 at 9:45 pm
Josipa
Ovo nije nesto obicno, ali ipak ni posebno neobicno. Nece biti nekih problema. Moj prijedlog je da se drzimo svedskog.
Alex Limonovic
November 30th, 2009 at 10:33 pm
Yeah, it’s cool.
November 30th, 2009 at 11:27 pm
Kroatiska verkade mest troligt med google translate, eller är det serbiska?
Förlåt en nyfiken undran.