Alex Limonovics funderingar

Sommar, värme och semestertider. Flickor i tunna klänningar och tröjlösa pojkar förgyller tillvaron när man spatserar längs huvudstadens gator. Termometern visar nästan 30 grader i skuggan. Det är nästan så att jag önskar mig tillbaka lite av den is som jag så intensivt önskade ur världen för ett halvår sedan.

Samtidigt drar valtiderna närmare, den 19:e september slår vallokalerna upp sina dörrar, och de två seriösa kandidaterna till justitieministerposten är två stolpskott. I ena ringhörnan står Tant Gredelin, i den andra Thomas Bodström. Den enda verkligt stora skillnaden mellan dem handlar knappast om vilken politik de i slutändan representerar, utan om att Gredelin gör det av övertygelse. Vad Bodström verkligen tycker förtäljer inte historien, han verkar stå till tjänst för vilken lobbygrupp som helst.

Lagen ska skärpas om handel med sexuella tjänster, såvida betalningsmedlet utgörs av pengar. Annars skulle ju närmast varje bostad utgöra en mindre bordell. Liksom en drink på krogen kan leda rakt ner i säng så kan ett engagerat deltagande i städningen, eller kanske en spontant levererad blombukett ha samma effekt. Men det är klart, horan på gatan är ju dyr, det kan ju kosta flera tusen om man ska slå på stort. Tjejerna i baren är mycket billigare, då kan man komma undan med några hundralappar.

Vem vill man komma åt med lagstiftningen? Vissa vill sätta åt de hemska männen, andra koncentrerar sig på hallickar, som påstås syssla både med knarkhandel eller ”annan brottslighet”. I vilken mån det påståendet stämmer vill jag inte sia, men det finns ju inte mycket utrymme lämnat för seriösa aktörer. Men om sexköpslagen är ett sätt att sätta dit knarkhandlare så känns det onödigt omständigt, narkotikahandel är ju inte överdrivet lagligt det heller.

Prostitutionen har alltid funnits, och vi lär inte bli det första samhälle som får bort den. Vad man kan påverka är möjligen att undvika att personer ”hamnar i prostitution”, och bara ha kvar de som väljer det yrket. Det kanske låter märkligt; men det finns även sådana som väljer att sälja sex, precis som det finns de som frivilligt valt att arbete inom hemtjänsten.

Det stora problemet är att staten inte förmår skilja på den frivilliga verksamheten och den som framtvingas av misär. Den senare gruppen kan tvingas så ut med helt usla arbetsvillkor, de tvingas ta vilka kunder som helst, medan de frivilliga kan ställa motkrav och välja sina kunder. När man försöker anpassa lagen efter populära teorier, istället för tvärtom, så kan det bara bli pankaka. Fast det beror givetvis på vem man frågar, för våra respektive ministerkandidater som knappast varken köper eller säljer sex (för pengar) är nog det sociala resultatet likgiltigt. Allt som räknas är att det generar röster i valet och inte riskerar att slå tillbaka för hårt i efterhand.

Om de verkligen brytt sig om människors utsatta situationer skulle de inte ha diskuterat prostitution, dvs köpavtal mellan vuxna samtyckande människor. De skulle exempelvis kunna lyfta fram de tvångsomhädertagna barnen som misshandlas och isoleras i statens regi. I dessa ”hem” (läs: anstalter) betraktas utomhusvistelse i vissa fall som en belöning. Barnombudsmannen noterar att barnens rättigheter ofta kränks och att de fall om isolering som pressen rapporterat om varit en del i ett större mönster. Med andra ord, det är bara toppen av ett isberg för vad ungarna får utstå. Problemen har varit kända i minst fyra år, ändå har inget hänt. Det är alltså ett bristande engagemang, man skiter i kidsen. Det verkar dock vara vissa ”vårdares” hobby att misshandla barn, och de tar varje tillfälle i akt. Fast det är klart att den som druckit läsk ur en flaska måste kläs av i underkläderna och tvångsisoleras, eller om man råkar tappa ett glas!

Denna pennalism skulle kunna vara en måltavla för våra politiker. Att göra bra saker för barnen skulle definitivt vinna min röst. Men det gäller alla barn, i synnerhet de mest utsatta. De andra barnen klarar sig bra ändå.

Istället för dagens kapplöpning i vem som kan vara mest restriktiv mot de som är annorlunda bör politiker tävla i att göra det så bra som möjligt för alla. ”Jobbiga” barn är de som behöver mest stöd, inte vuxenvärldens fördömanden och straff för påhittade struntsaker.

Nu är det sommar och sol, och våra barn sitter inlåsta. Släpp ut dem!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

This entry was posted on Saturday, July 3rd, 2010 at 5:17 pm and is filed under Diskussion & debatt, Skola/omsorg. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.