Tjänsteledigt
Som några av er har noterat så har det varit lågvatten här på bloggen ett tag. Jag har tom lämnat walk over för det som hänt i den katolska kyrkan! Fast o andra sidan så har “katolsk präst” nästan varit synonymt med förövare under lång tid. Det finns som bekant många sätt att tjäna Herren på. En slant i fattigbössan eller kanske bistå med en hjälpande hand inför gudstjänsten? Skämt åsido.
Jag är för närvarande inblandad i ett helt annat projekt om pedofili och bloggen får helt enkelt stå tillbaka. Jag har spärrat kommentarerna för att slippa titta till den under arbetets gång, men jag kollar mailen regelbundet.
Under tiden rekommenderar jag alla att läsa “The trauma myth” av Susan A Clancy. (Det är lätt engelska.) Pedofiler kommer få en ökad förståelse för dynamiken om sexuella upplevelser som barn, och överlevare kommer få många förklaringar och en hel del bekräftelse som de förvägrats av vårt samhälle (LÄS!). Clancy visar på att inte ens tre decennier av hets har lyckats att vare sig förebygga övergrepp eller för den delen hjälpa några offer, än idag tiger majoriteten om sina upplevelser. Fast av helt nya orsaker.
Läs även Dick Wases “Samlag eller salighet“, de två böckerna kompletterar varandra väl även om några nyckelfaktorer saknas i båda. (Ja, det är dyrt. Men när man läst dem inser man att man kommit billigt undan.)
När jag en gång gav mig in i debatten så var det i frågan om sexuella övergrepp. Och jag ämnar att lämna den i samma fråga. Förhoppningsvis en smula mer insiktsfull nu än då.
Under resans gång har jag mött en uppsjö människor. Många trasiga individer, somliga med döda blickar och andra som talat med intensiv glöd. Någon enstaka har sopat huvudsaken av banan för att i det ändlösa dividera någon meningslös fotnot. Jag har mött belästa teoretiker och kanske i synnerhet några som vill framstå som sådana. En del har har varit stenansikten medan andra varit känslomänniskor som skiftar från varmt till kallt på ett ögonblick. Många misstänksamma och flera öppna och varmhjärtade. Och naturligtvis en aldrig sinande ström av hatare ur pöbeln, de karaktärslösa salivfontäner man glömt så fort man tryckt på delete.
Det kanske starkaste minnet är ett av de äldsta. Det handlar om en tjej i sjuttonårsåldern. Hon hade långt hår som gick i lila eller rött. Över en kopp kaffe och ett kanelbulle vi inte förmådde äta berättade hon en historia om hur hon vid flera tillfällen bundits fast och våldtagits. Jag lyssnade för första gången på ett offers känslor och det färgade mig för all framtid. När vi efter flera timmar skildes åt och började gå så kunde jag inte låta bli att vända mig om och titta efter henne, jag såg att hon gjort samma sak. Vi såg på varandra en sekund innan hon med bestämda kliv kom fram och kramade mig varmt. Hon valde att krama en pedofil!
När jag efterhand har fått ta del av flera offers berättelser så har berättelserna varit märkligt samstämmiga i vissa avseenden som på den tiden förvånade mig mycket. Men som pedofil anade jag ytterligare ett mönster som mig veterligen aldrig har dokumenterats i klartext, de måste läsas mellan raderna vilket alltid är vanskligt. Idag tror jag mig veta att det är sant, erfarenheterna från denna blogg har bekräftat mina antaganden. Vissa överlevare (främst Marina) närmade sig samma insikt, fast från andra hållet. Utan att (tror jag) riktigt förstå dess fulla betydelse. Det kan dock inte formuleras i några få bloggposter.
Som ung började jag förstå att samhället orättfärdigt har smält samman pedofili med sexuella övergrepp, och först nu tror jag det är möjligt att göra resultatet tydligt och överskådligt för både vän och motståndare. Sköter vi korten rätt kan vi både stötta befintliga offer och förebygga att människor utvecklas till förövare. Att låta hela och sunda människor förbli sådana. Och det handlar om kunskap och förståelse.
Det är faktiskt allt denna blogg någonsin har handlat om. Ni får därför ursäkta att jag förblir borta en tid. Kanske för alltid.
På återseende,
Alex Limonovic