Tänkvärt kring en strankant
“Jag och två kollegor hade tagit några barn med oss till den strandremsa som ligger några minuters promenad från vägen. Inte långt från strandbrynet står två låga björkar där barnen i all hast slänger upp sina kläder över varsin gren.
Barnen rusar mot vattnet och kollegorna försöker hålla jämna steg, själv stannar jag kvar på stranden för att hålla överblick. Efter en stund bryter jag det ålagda sockerförbudet och tar fram ett kexpaket ur väskan, två av barnen kommer genast upp och vill ha. När jag åter riktar blicken mot vattnet känner jag plötsligt en kall, blöt och fnittrig unge fästa sig vid min solvarma rygg. Jag känner hur håren på armarna reser sig av det oväntade obehaget.
Några kvinnor sneglar ogillande åt mitt håll, helvete, jag försöker lösgöra greppet. Flickans fnissande övergår i skratt när hon uppfattar min genans. Snart har jag fått henne att sitta bredvid mig istället, hon pratar glatt men jag kan inte fokusera på vad hon säger.
Kvinnorna sneglar ännu och jag känner mig tvingad att avbryta hennes eviga tomprat. Jag säger: ‘Gå ner och bada igen eller klä på dig’ så pass högt att kvinnorna ska höra. Hon säger emot och ser oförstående ut, då reser jag mig och går efter hennes kläder. När jag släpper plaggen och en torr handduk bredvid henne sänker hon sänkt blicken mot marken och hennes glada leende är borta. Jag resignerar och ger upp, tur att hon har en helkroppsbaddräkt. Jag sneglar tillbaka mot kvinnorna. (Jävla kärringar) Men de hörde att jag försökte!
De tittar inte åt mig längre. De har ropat upp sina egna ungar och är i full färd med att torka dem och plocka upp den medhavda massäcken. Minstingen som lekt vid strandkanten har nu fått en ljusgul tshirt som komplement till den vita solhatten. En av kvinnorna, den fetaste, försöker smörja in sitt smörgåsätande barn utan att all saft hamnar på filten.
Jag vrider på huvudet och finner endast fuktiga avtryck i filten och en hög kläder. Dess ägare stojar återigen runt ute i vågorna efter någon av de många förbipasserande motorbåtarna, med mina kvinnliga kollegor.”
December 12th, 2009 at 2:48 am
“Jag sneglar tillbaka mot kvinnorna. (Jävla kärringar)”
Ha ha, du är rolig du, Alex!
Tar jag fel om jag påstår att den här berättelsen handlar om en förlägen pedofil till karlslok, vars största problem är två starrbligande, medelålders kvinnor? 
Nicolai de Bauer
December 12th, 2009 at 11:14 am
En pedofil som blivit halvknäckt och halvbitter av folks fördomar? Men tro mig. Folk har verkligen fördomar.
December 12th, 2009 at 12:59 pm
Vet folk inte att många barn är kramiga och så? När jag var barn älskade jag mina dagisfröknar och klängde säkert på dem när jag fick chansen. När jag praoade på dagis i åttan klängde en massa barn på mig. Det hör ju liksom till!
December 12th, 2009 at 2:47 pm
Så skulle det kunna vara. Men behöver det vara så?
Texten är avsiktligt skriven med olika tolkningsmöjligheter, och jag är mycket nyfiken på hur folk uppfattar texten. Vad är det som uppfattas?
Inge är rätt eller fel, bara tolkningar…
Alex Limonovic
December 12th, 2009 at 5:19 pm
Jag tolkade texten som att mannen (står visserligen inget kön, men det är min tolkning) inte är pedofil, men är rädd att de två kvinnorna skall tro att han är det om han är för “intresserad” av flickan; varefter han inte vågar leka med henne.
En mycket tråkig, men fullt förståelig, reaktion i dagens samhälle.
December 12th, 2009 at 6:49 pm
Jag utgick ifrån att Alex var huvudpersonen, i och med att texten är publicerad på hans blogg - men det finns andra tecken på att den skulle vara skriven av en man. I slutet anges t. ex. ett kvinnligt kön hos kollegorna, vilket jag tror är vanligare när berättaren själv är en man. Vi tenderar ju att oftare beskriva skillnader än uppenbara likheter. Ett löst indicium, kanske - men ändock!
Även om berättaren inte själv är pedofil, kan man ana hans oro för att bli tagen för en sådan. Det uppstår en “genans” av två skäl: Att flickan är naken, samt kvinnornas iakttagande. De ostentativa gesterna, med uppmaningen att klä på sig och senare släppandet av kläderna bredvid flickan, tjänar just till reklam för hans egen ‘kyskhet’. De hårda orden mot kvinnorna skulle också kunna vara ett tecken på aggression till följd av skam, men det är ren spekulation.
Om vi i stället ponerar att berättaren är en kvinna, skulle jag tolka handlingen som ett desperat försök att framstå som en beslutsam dagisfröken. Barnet har tagit kontroll över situationen, och huvudpersonen känner sig förödmjukad av detta. Långsökt, jag vet - men jag tycker inte heller att texten har någon större trovärdighet ur en kvinnas perspektiv. Då talar jag inte om män och kvinnors faktiska egenskaper, utan i stället om vilken syn det svenska samhället har på respektive köns lämplighet att passa barn. Det är helt enkelt vedertaget, att män och små nakna barn inte går särskilt bra ihop. Tyvärr!
Nicolai de Bauer