Spiderman & prinsessor
“Titta Alex! Men titta dååå!” Två fyraåriga flickor iförda prinsessklänning kräver uppmärksamhet, själv har jag fullt upp med att hantera en våldsam spiderman som just kastat sig över mig, jag skrattar och hans prydliga frisyr kittlar min haka. När den ena flickan stegar fram och rycker mig i armen vänder jag blicken mot henne. Spindelmannen gör detsamma, och där ligger vi mage mot mage och beskådar flickornas uppspel. Jag känner hur han andas och jag har min hand på hans rygg.
När det är över vänder jag blicken mot den mer handgripliga motståndaren. Han ler och jag känner hans ena hand stryka genom mitt nackhår med en varm rysning som följd. Jag reser mig till stående ställning med pojken i famnen. Vi ser på varandra och ler. “Vad vill du göra?” frågar jag. “Rita” svara han. Jag sätter ner honom vid ett bord där några andra barn redan sitter koncentrerade, skjuter pennorna närmare honom och går efter en ny tejprulle.
Hösten är alltid lite ansträngande, inskolningar är trevligt men tar på krafterna. Man får stifta nya bekantskaper med både föräldrar och barn. Och ur båda dessa aspekter är jag lyckligt lottad, bra föräldrar till underbara barn!
Kort sagt, jag är trött men lycklig!
September 5th, 2009 at 1:26 am
Åh, vad bra det är med så’na här okonstlade upplevelser! ^.^ Jag önskar att fler vuxna vågade släppa fram sitt inre barn ibland. Då hade nog jag också varit litet lycklig.
Nicolai de Bauer
September 5th, 2009 at 10:29 am
Låter gulligt
Idag ska vi hälsa på min syster så jag hoppas få leka lite med min söta systerson. Barn är underbara. 
September 5th, 2009 at 12:44 pm
Hade jag varit alex skulle jag inte postat så detaljerade upplevelser–bloggen har stor spridning och det finns folk som aktivt letar efter vem denna pedo är, och inte för att gratulera direkt…
Men det låter härligt att släppa loss barnet inom sig.
September 5th, 2009 at 6:51 pm
Ada
Hehe… de flesta i mina kläder skulle nog aldrig i sitt liv berätta. Men har man en blogg som min så får man inte vara räddhågad. Samtidigt är det inget ovanligt eller märkvärdigt på en förskola.
Inte kan jag låta mig tystas av ett gäng fördomsfulla hatare.
Emma
Hoppas du får en mysig stund med grabben!
Alex Limonovic
September 5th, 2009 at 8:10 pm
Hej Alex..
Jag blev sexuellt utnyttjad som liten. Och jag både äcklas och förundras över din blogg. Jag är lite nyfiken. Tar du bara tillvara dessa små stunder? Eller går du över den sk gränsen som finns också? För att Jag kan avsky dem som går till handling, men tycka att det är starkt att de som nu har denna läggning kan stoppa och förstå att barn kan ta skada av deras handling. Att de bara njuter av de små smutronstunder vissa saker som den ovanbeskrivna stund handlar om?
Många skriker om att pedofiler ska dödas, men ja, kan en människa rå för vad som händer i hjärnan. Precis som homosexuella? Nej jag tycker inte det. Jag anser att man kan straffa sådana som går till handling, men de som vet om vart gränsen går är ju en människa med säkert en oönskad läggning som eg borde hyllas för att den inte går över gränsen.
Ville bara berätta lite ur en utnyttjads synvinkel och få reda på mer om dig som person då jag inte hunnit läsa hela din blogg än.
September 5th, 2009 at 9:58 pm
Jag är ganska nöjd med att vara heterosexuell kvinna just för att det inte är så komplicerat. Jag behöver inte göra någon politik av min sexuella läggning dels därför att den är norm men också eftersom att jag fritt kan leva ut den tillsammans med en partner som är vuxen nog att själv ge sitt tillåtande.
Pedofili ÄR komplicerat. Just därför att barn är barn. De kan ta skada av sexuella relationer med vuxna och det är väldigt svårt att värdera deras eventuella samtycke. Försiktighetsprincipen måste råda och pedofiler får hitta andra sätt att leva ut den fysiska delen av sin sexualitet även om jag kan förstå att det för vissa kan vara frustrerande och det är väl där som den fina linjen går. Om man känner att man inte klarar detta, att hålla sig från att leva ut denna läggning tillsammans med ett barn, så har man kommit till den punkt där den sexuella läggningen blivit ett problem och då måste man söka hjälp.
Det gäller ju inte bara för pedofili utan alla former av sexualitet. Om det pirrar i min mage när en arbetskamrat till mig råkar nudda min axel med sin hand är det ju inte sexuella trakasserier eller ofredande, men om jag däremot grabbar tag i hans skrev eller försöker tvinga mig till en kyss så är det ju ganska självklart att jag gör något gränsöverskridande.
Samhället behöver ju bli öppnare så att de pedofiler som känner att de inte hanterar sin sexualitet kan söka hjälp och få den utan att bli utsatta för häxjakt.
Nog om det. En sak som verkligen slagit mig när jag funderat på allt detta är moralen hos pedofilhatarna.
Får man utföra handlingar för sin egen njutnings skull trots att det i sin tur leder till att en annan individ får utstå lidande på grund av detta?
De flesta vill nog svara nej på den frågan, men hur många KAN göra det? Och än mer intressant, hur många av de som skriker om att kastrera och korsfästa pedofiler KAN det? Hela vårt moderna samhälle bygger ju på förtryck och exploatering. Vårt konsumtionssamhälle tar INTE hänsyn till “barnen i Afrika”. Är “barnen i Afrika” inte lika mycket värda som våra trygga velourhöljda svenska förskolebarn?
Nix! Så klart att dom inte är, och där faller ju hela resonemanget. Det är okej att barn i främmande länder utnyttjas och exploateras för att vi ska ha det bra. Det går an att sitta på sin vita feta röv i valfri klädsel tillverkad av små flinka barnahänder så länge det skett utom synhåll. Så länge grisen inte förblött i vår eget badrum är den god att grilla.
Naturligtvis är det inte rätt att utnyttja något som helst barn sexuellt, men det är lite anmärkningsvärt att man anser att pedofil som pedofil, oavsett om denne begår övergrepp eller inte, är värre än det värsta. Det finns inte en enda tanke på sammanhang och proportion när det kommer till den egna moralen som bygger hela vårt svenska samhälle, som är fullt av pedofiler, snälla pedofiler, elaka pedofiler, pedofiler i Converseskor, pedofiler som sopsorterar, pedofiler som inte sopsorterar, pedofiler som går på bio, pedofiler som lyssnar på Thåström, pedofiler som gråter, pedofiler som diskar, pedofiler som kör spårvagn, pedofiler som arbetar på förskolor.
Är det inte bara så att så länge man respekterar mänskliga rättigheter och inte kränker människor i sin omgivning så borde man få gå med ryggen fri på våra svenska gator och torg oavsett vem vad eller vilka som får det att pirra i magen på just den personen.
Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen eller hur var det?
September 6th, 2009 at 12:07 am
Frida
Jag gläds åt att “en utnyttjads synvinkel” ändå är såpass vidsynt. Det är ännu ovanligt.
Jag tycker om dessa barn. Jag tycker om deras personligheter, deras humor och deras röster. Jag tycker om att se dem leka och ha roligt, och jag vet att de vill vara nära mig ibland, eller bara ha min uppmärksamhet.
Smultronstunder kan vara nog så ljuva, och i olika varianter är det vad barn brukar bjuda oss vuxna på. Att “gå över gränsen” skulle bryta spelets regler och jag skulle förlora mycket av det jag tycker om.
Det är ingen framkomlig väg.
Jag vet inte om jag vill kalla det “styrka”, snarare förståelse för barns väsen. Jag vill att barnen ska tycka om mig, och då måste jag behandla dem så som de vill bli behandlade!
Välkommen hit,
Alex Limonovic
September 6th, 2009 at 12:33 am
Maja
Dina resonemang om peddohatarna är glasklara! Hat som politik har vi gjort upp med historiskt, vi ska inte hitta på nya varianter. Jag tror dessa människor försöker urskulda sina egna uppdämda känslor genom att slå på en inbillad motståndare.
Tyvärr har vårt samhäller under lång tid uppmuntrat sånt beteende utan att ställa det i relation till konsekvenserna. Som om vi pedofiler hade någon sorts “kollektiv skuld”. Det är en av sakerna samhället nu måste komma till rätta med.
Jag tror inte det är “pedofili” som är komplicerat egentligen, snarare är nerlusad av föreställningar som inte funkar med barn, men heller inte är nödvändiga. Jag försöker ibland ge exempel på hur pedofili kan levas ut, men det är inte i vuxensexuell bemärkelse. (Detta inlägg tex) Jag drar nytta av “smultronstunderna”. (Som Frida kallade dem.) Jag vill mena att det är frånvaron av dessa stunder som i längden leder till frustration. I vart fall är det så vad gäller mig och jag antar att jag är ganska normal.
Jag hoppas jag får se den dagen jag slipper “göra politik” av min sexualitet. Det borde vara förpassat till historien.
Välkommen hit Maja,
Alex Limonovic
September 6th, 2009 at 1:56 am
Ett problem är ju att fördömandet som företeelse är såpass utbrett och obligatoriskt när vi ska bilda och tillhöra grupp. Ingen vill vara ulv. Därför är det bäst att vi tar varje litet tillfälle i akt att visa upp våra skinande vita fårakläder. Oavsett om vi är fåret eller ulven i en viss fråga så kan vi ganska så effektivt rädda oss själva genom att fördöma något vi av olika skäl inte vill förknippas med. Vi mot dom = sant. Det vi fördömer är vi inte en del av. Det vi fördömer har vi gemensamt. Det vi fördömer kan vi sätta oss över och värja oss emot.
Om folk pratade om vettiga saker med varandra istället för att göra sig så upptagna med att tala om för varandra vad vi inte är, vad vi absolut aldrig skulle sätta på oss, vem vi absolut aldrig skulle ha sex med och så vidare skulle vi som mänsklighet förmodligen kunna uträtta stordåd när det gäller vår mentala och personliga utveckling. Men vi står liksom hellre där och stampar i cirkeln och gör allt för att få var en del av en grupp vars medlemmar vi inte känner och heller aldrig kommer att lära känna eftersom ingen vågar blotta sina innersta hemligheter i ett klimat där fördömandet är det centrala för gemenskapen.
Ett typiskt fikarumsscenario. Man sitter på jobbet, fikarast, i halvdvala med sin kaffekopp och det kacklas lite planlöst och så plötsligt dyker det upp ett samtalsämne. Kanske någon rubrik ur en tidning eller ett nyhetsinslag på TV:n som svischar förbi om något som kan tolkas som provocerande, typ varför inte, att en pedofil som jobbar på förskola skriver inlägg om sin sexuella läggning i en blogg på internet och så måste alla förfäras kollektivt runt fikabordet, och hu så hemskt, en pedofil på en förskola, usch, helt sjukt, men herreguuuuud, och stackars barn och stackars alla “normala” manliga förskolelärare som nu blir dragna i smutsen och oj oj oj, bla, bla, bla och sen eskalerar samtalsämnet för alla vill liksom visa att de verkligen tar avstånd från “såna sjuka grejer”. Så det blir sånt där vanligt snack om att “man borde kastrera dom” och “synd att man stängt alla mentalsjukhus” och så suckar man lite och skakar sina huvuden innan man dricker upp sitt kaffe och börjar arbeta igen. Jag tror inte att en enda människa som deltar i samtalet tänker på att det kanske skulle kunna vara så att någon av arbetskamraterna faktiskt skulle kunna råka vara en pedofil och hur den personen i så fall skulle tänkas känna sig efter ett sådant samtalsämne.
Jag tror att alla upplevt känslan av att sitta i en lite löst sammansatt grupp som fördömer något och helt plötsligt utan de andra gruppmedlemmarnas vetskap råka vara en av de som just då fördöms utan att någon av dem har vetskap om det. Det kan räcka med något så litet och oskyldigt som att alla i gruppen är överens om att soffa med divan är det fuuuuuuulaste som finns, och så sitter du plötsligt där, rodnande upp till hårfästet och kanske känner du dig tvingad att lägga in ett litet “haha” du också för att inte avslöja att du GUD FÖRBJUDE har just en sådan sittmöbel i din ägo.
Ju mer vanlig den företeelse som fördöms råkar vara desto troligare är det dessutom att någon kommer på sig halvvägs in i denna akt av fördömande, slår handen för munnen och säger med lite lätt spelad panik: “Ja, fast nu tänkte jag då inte på det, det kanske är någon här som HAR en sådan soffa? Förlåt i så fall, men jag tycker verkligen inte att det är fult, fast det är ju liksom upp till var och en naturligtvis” och så skrattar alla för den kommentaren är ju bara en förlängning av fördömandet, och i värsta fall tvingas man säga att “He he, jo jag har ju en sån soffa, men smaken är ju som baken…eh…haha…ingen fara…det är lugnt” eller så fortsätta låtsas som om att man aldrig fått någon hemkörning från MIO med en sådan pinsam leverans och börjar fundera på hur man ska kunna avstyra att förlägga skrivandet av hemtentan hemma hos sig.
Jag har aldrig varit med om att någon gjort ovanstående manöver för att rädda ett klavertramp som gäller pedofili, eftersom man helt enkelt utgår från att pedofiler inte finns mitt ibland oss, pedofiler är inte en del av vår grupp helt enkelt, så är det bara inte. Kanske skulle vi tänka om? Vad skulle hända då? Skulle vi tvingas tänka till och välja våra ord lite bättre? Vad skulle det göra med våra resonemang? Om vi inte kan vräka ur oss att pedofiler ska kastreras och brännas på bål, vad säger vi då? Kanske skulle vi tvingas samtala om det osamtalbara, och vad skulle det leda till? En förändring av attityder mot det vi inte förstår? En förändring av våra egna automatiska antaganden och vår idé om vad “vår” grupp är sammansatt av? Livet kanske inte skulle bli lika enkelt, men kanske skulle vi komma lite närmare oss själva, våra medmänniskor och det som kallas förståelse?
September 6th, 2009 at 10:45 am
Det skall erkännas att jag nästan alltid känner mig ensam, på det ena eller det andra sättet - ibland socialt, ibland intellektuellt. Därför är det så befriande att få ta del av Majas kommentarer, i vilka jag utläser stora mått av både humor och skarpsinne; just mina dygder!
Får man fråga när bloggen kommer? 
Jag utlyser denna (långa) mening till personlig favorit:
“Men vi står liksom hellre där och stampar i cirkeln och gör allt för att få var en del av en grupp vars medlemmar vi inte känner och heller aldrig kommer att lära känna eftersom ingen vågar blotta sina innersta hemligheter i ett klimat där fördömandet är det centrala för gemenskapen.”
Nicolai de Bauer
September 6th, 2009 at 3:27 pm
@ Freia:
Vad är ”den sk gränsen”? Det är inte så att alla människor sätter denna gräns på samma ställe. Om Du läser runt här lite så kommer Du se att finns de som menar att gränsen till övergrepp går vid tankar och fantasier. Deras gräns passerar jag, med gott samvete, regelbundet.
MIN gräns är att ALLT jag gör, varje enskild handling, ska vara sådan att jag skulle kunna göra likadant om föräldrar eller personal såg händelsen.
Det blir en väldigt faktisk gräns som är lätt att leva efter. Dessutom, anser jag, att det ger god marginal för barnens väl.
Pedofili är inte en ”oönskad läggning”, för mig. Jag skulle inte vilja vara pedofili förutan. Jag gillar pedofilin, mycket, faktiskt mer än min vuxensexualitet. Både vuxensexualitet och pedofili har för- och nackdelar. Pedofili är så enkelt och rent, på något sätt. *ler*
Jag tycker inte jag gör något märkvärdigt när jag hanterar barnen utifrån de förutsättningar som ligger i att de är just barn. Jag vill att barn ska tycka om mig. Inte hanterar Ni väl de som ligger inom Er läggning, på ett sätt som skulle göra att de inte tycker om Er mer?
@ Maja:
Dina kommentarer är knivskarpa! Visst skulle vi kunna göra underverk tillsammans om vi alla slutade kämpa för att dela in oss i ”vi och de”.
”Jag tror att alla upplevt känslan av att sitta i en lite löst sammansatt grupp som fördömer något och helt plötsligt utan de andra gruppmedlemmarnas vetskap råka vara en av de som just då fördöms utan att någon av dem har vetskap om det. ”
Att bli fördömd, som i det här fikarumsscenariot Du beskriver, är varje pedofils vardag.
Eftersom hatet tvingar oss pedofiler att leva i den berömda garderoben, så kommer fördömandet inte bara i ”löst sammansatta grupper”, utan likaväl från familj, släkt och vänner.
Saken är att sällskapet inte ens behöver säg något, det räcker att jag VET att skulle samtalsämnet ”pedofil” poppa upp, skulle (troligen) samtliga i rummet fördöma MIG. Flera i sällskapet skulle önska livet av mig. Den vetskapen medför en känsla jag kallar ”ensam bland vänner”. Den känslan är, milt uttryckt, obehaglig.
Igår skulle jag ha varit på fest i ett sällskap vänner, där ingen vet. Jag avstod med ett svepskäl p.g.a. det här. Ensamhet är mycket bättre än ”ensam bland vänner”. Jag isolerar mig, mer och mer för varje vecka, från vuxna sällskap, där individerna inte vet om att jag är pedofil.
Vänligen Sara
September 6th, 2009 at 5:25 pm
Maja:
_Ytterst_ få människor imponerar på mig. Du gör, med _god_marginal_! Briljerande intellekt!
Jag hoppas du har en blogg och att du vill ge oss adressen dit. Vill du inte göra det offentligt skulle jag _gärna_ ta mot den på min mail: mina.tankar@hotmail.com
Har du inte en blogg, börja blogga _nu_. Dina tankar behövs i vår värld!
September 6th, 2009 at 7:20 pm
Väldigt intressanta kommentarer här! Maja, du fick mig verkligen att tänka till när du skrev om det där med fikarummet. Precis så är det ju! Och nä, när det gäller pedofili tänker man aldrig på att det kanske sitter en pedofil där och tvingas att fördöma och hata med oss andra. Innan jag började läsa Alex blogg + några till tänkte jag inte på att pedofiler är vanliga människor. Visserligen hade jag länge tänkt att det måste finnas pedofiler som inte begår övergrepp men jag hade liksom inte satt någon person till mina tankar. När jag tänkte “pedofil” tänkte jag på personer som var som tagna från de smickrande bilder Aftonbladet brukar ha på brottslingar à la Anders Eklund, Josef Fritzl etc. Jag googlade förresten på Eklund och visserligen tycker jag knappast att han är snygg annars men Aftonbladet har verkligen gottat sig i att välja ut den fulaste bilden.
September 6th, 2009 at 9:17 pm
Maja
Ja, i flocken försöker alla ulvar vara får för att inte synas. En gång i tiden hetsade jag mot pedofiler! Jag var ung, medveten om in läggning och trodde själv att pedofiler var farliga.
Jag får se detta som en botgöring.
Ett sätt att likrikta en grupp (vilket är själva poängen med grupper) är att stöta ut (eller hota med att stöta ut) de som är annorlunda. Genom att vara delaktig i uteslutningsprocessen visar man gruppen lojalitet. (Och “gruppen” kan vara nästan vad som helst som man anser värt att försvara.)
Det är inte för inte som mobbning tar sig så irrationella utryck.
Alex Limonovic
September 6th, 2009 at 9:26 pm
Hej alla!
Frågan som jag undrar, och som jag har ställt, är vad som gör skillnanden, mellan en pedofil som begår övergrepp, och en annan som inte gör det?
..alltså, varför kan den ena låta bli, men inte den andre?
September 6th, 2009 at 9:54 pm
Det är det nog ingen som riktigt vet, Jack - men gissningsvis torde det väl vara liknande faktorer som vid andra fall av sexualbrott? I allmänhet gäller att ju mer harmonisk en människa är, desto mindre är begäret att utföra någon antisocial handling. Vi är många som kan intyga detta: Jag, Alex, Amarso m. fl. Då åsyftar jag alltså inte specifikt brott riktade mot barn, utan alla slags vederstyggliga handlingar, vars rötter vilar i desperationens frätande mylla.
Nicolai de Bauer
September 6th, 2009 at 9:58 pm
Man kan ju även fråga vad det är för skillnad på Jack, som förhoppningsvis inte kör bil onykter, och en som regelbundet kör full och struntar i andras säkerhet?
September 6th, 2009 at 10:03 pm
Jag har alltid varit harmonisk, ingen trodde det som hände var sant, så jag tror inte det är “nyckeln”.. jag har dock en egen teori, men behöver lite svar från andra pedofiler. (se min blogg)
September 6th, 2009 at 11:43 pm
Besök inte Jacks blogg (och skriv absolut inte) utan att använda proxy, till exempel Tor.
### Alex Tillägg ###
Just nu är vi i en situation då många hot riktas mot oss. Det är upp till var och en att ta ansvar för sin egen säkerhet.
När man kommenterar på en blogg syns datorns ip-nummer, jag ser tex Yawn’s ip. Den går att fejka med proxyservrar eller TOR.
Ett ip kommer inte leda någon till er dörr, men det kan vara en viktig del i att ringa en person. Kommentera därför bara på bloggar som känns trygga om ni känner er osäkra på vad allt detta handlar om.
(Att besöka en blogg eller hemsida lämnar visserligen också ut ip-nummret, men till skillnad från när man kommenterar så kan den inte knytas till något speciell person.)
https://www.relakks.com/
http://ivacy.com/
###
September 6th, 2009 at 11:45 pm
Jack
Vad menar du? Söker du svar på varför du själv har begått övergrepp, eller missförstår jag dig?
Jag tror det finns några “huvudsakliga” orsakar, och ett otal individuella. Berätta om din teori så att vi kan ge respons istället.
Alex Limonovic
September 7th, 2009 at 2:18 pm
Hur känner du i din relation till vuxna kvinnor? har du någon självklar åldersgräns då en flicka inte längre är intressant?
September 7th, 2009 at 2:43 pm
Emelie
Mina normala gränser rör sig i spannet 6-13, men jag kan gå ner fyra ibland. (Så egentligen jobbar jag med för små barn, typiskt..)
Men för de allra flesta verkar pedofilin bara vara en del av det sexuella spektrumet. Jag som bara har pedofili verkar vara i minoritet.
Alex Limonovic
September 7th, 2009 at 6:27 pm
så du har aldrig haft något sexuellt intresse av en vuxen kvinna då antar jag?där kanske pedofili skiljer sig från tex homosexualitet, då många homosexuella kan känna en sexuell attraktion till det motsatta könet i vissa sammanhang? givetvis så förstår jag att detta är ytterst individuellt i alla fall.
September 7th, 2009 at 6:40 pm
Vuxen? Nä, det kan jag inte säga, jag har väl attraherats av fjortonåringar någon gång. Men då har jag oftast varit svältfödd.
Åldersmässigt ligger jag därför ganska bra inom mitt spann. Könsmässigt är jag mer flexibel. Men jag upplever ytterst sällan som sexuella, därimot kan jag bli förälskad i dem.
Men vist, det är helt individuellt.
Alex
September 7th, 2009 at 8:32 pm
Emelie: “då många homosexuella kan känna en sexuell attraktion till det motsatta könet i vissa sammanhang? ”
Det finns _exklusiva_ homos som, liksom Alex, aldrig “möter undantag”.
Ingen skillnad alls:)
September 7th, 2009 at 10:36 pm
Vad vi kommer in på är vad som starkast präglar ens sexualitet. Orsaken att jag kallar min sexuella läggning för pedofil är ålderspreferensen helt dominerar könspreferensen! (Alternativet vore att hävda att min sexuella läggning vore utan större betydelse. Rätt fånigt.)
Homosexuella har säkert även de ett ålderspektrum, snittflatan vill nog vare sig ha en liten flicka eller en gumma. Men den dominerande preferensen är i detta fall könspreferensen.
Är det svårt att övertyga sig om det så kan det underlätta om vi tänker oss bort från de människoinrktde läggningarna. Hur ställer sig en exklusiv zoofil i hetero-/homospektrumet? Det känns fel att ens försöka välja sida då dessa underförstått avser människor. (Någon zoofil får gärna korrigera mig om jag har fel, det är givetvis bara zoofilerna själva osm kan fälla avgörandet.) Alternativet vore att påstå att de saknar en sexuell läggning, vilket faller på sin absurditet.
Följaktligen rör vi oss alla i alla olika spektrum, men det är bara när man lite drastiskt avviker från normen som man har orsak att reflektera över saken, då man inte platsar i den “obligatoriska” mallen. Jag är primärt pedofil, i andra hand heterosexuell. (= En pojke är mer attraktiv än en vuxen kvinna.) Och på den artmässiga skalan är jag högst normativ.
Vår sexualitet kan mätas efter flera olika skalor, och de kan vara olika dominanta i förhållande till varandra. De vanliga hetero-/homo- är helt enkelt för trångt för att vara verkligt användbart.
Alex Limonovic
September 7th, 2009 at 11:00 pm
“jag har väl attraherats av fjortonåringar någon gång. Men då har jag oftast varit svältfödd.”
Fjortisar som är såååå söta.
Ser du min ip också Alex?
September 7th, 2009 at 11:26 pm
Jag ser att Peter kan sin läxa. *asg*
Ursäkta, jag var bara tvungen att efterforska, och gick givetvis bet. Ett anonymitetsnätverk med proxyutgång på Seychellerna?!? *asg*
Närmare bestämt: http://Anonymouse.org
Alex Limonovic
September 7th, 2009 at 11:55 pm
Det stämmer bra det Alex. De erbjuder dessutom tjänsten gratis om man bara skall surfa och inte har något emot en irriterande liten reklamruta.
September 8th, 2009 at 8:21 am
En annan sak jag funderat över är varför själva sexualiteten många fall där det handlar om en person som tillhör en “sexuell minioritet” är största intresse, fokus samt den gemensamma nämnare man försöker sträva efter att dela med andra? givetvis finns det hetrosexuella och hetronormativa personer som bara vill prata och identifiera sig utifrån sin sexualitet, vilket jag finner minst lika oförståligt. hur kan vem/vad man blir sexuellt attraherad/kär i alltid vara enda fokus i livet?
jag hoppas att vad jag menar har gått fram, det är alltid lätt att bli lite luddig i vissa frågor.
September 8th, 2009 at 11:20 am
Om t. ex. pedofili hade varit accepterat, hade inte fokus legat på sexualiteten. Det tror jag är det kortaste svaret på din frågeställning. Detsamma gäller för andra stigman, såsom de för övervikt, hudfärg eller kön. Hade feminismen funnits om inte kvinnor diskriminerats? Hade Black Panther-rörelsen enats med en gemensam hälsning, om det inte vore för att svarta utsattes för våld och orätt? Jag tror inte det.
Vi bygger alla vår identitet på det som uppmärksammas, vare sig det är i positiv eller negativ bemärkelse. Det som inte noteras är således inte en del av ‘det vi är,’ och ligger tryggt i dvala, tills någon skulle föra det på tal. Ingen vanlig människa tänker på sig själv som teleiofil (vuxensexuell), just därför att hon aldrig haft orsak att tänka på saken. Hon har aldrig behövt det ordet. Vi andra gör det.
Personligen hade jag aldrig börjat skriva här, om det inte vore för att andra gjorde så stor sak av pedofili. Efter att ha blivit avskild från min utbildning, insåg jag att en förändring av opinionen är nödvändig - så jag startade min blogg. Jag måste säga att det har varit mycket givande!
Att få känna illusionen av ensamhet gradvis luckras upp och förgås, det har varit värt allt processande. Att se hat utbytas mot kärlek - gemensam kärlek till våra ovärderliga barn - är bevis nog för mig, att även en pedofil identitet kan göra en gott! ^^
Nicolai de Bauer
September 8th, 2009 at 5:24 pm
Emelie
“En annan sak jag funderat över är varför själva sexualiteten många fall där det handlar om en person som tillhör en “sexuell minioritet” är största intresse, fokus samt den gemensamma nämnare man försöker sträva efter att dela med andra?”
Jag förstår din fråga, men jag tror att det är så att de absolut flesta som tillhör en sexuell minoritet inte syns alls. Om vi räknar Sveriges befolkning på nio miljoner så borde det finnas mellan 270′000-450′000 personer med pedofili i sitt sexuella spektrum. (3-5%) Iofs långt ifrån alla exklusiva.
En missvisning i siffran måste utgöras av barn. Barn som kommer bli pedofiler finns ju med i kalkylen, men de kan inte bli medveten om pedofilin förrän man växer ifrån sin aoa. (”Age of attraction”.)
250′000 till 400′000 är således en bättre gissning.
Ändå kan vi ännu räkna de som törs tala om det på nätet utan större problem. Det finns en handfull bloggar och ett större antal skribenter på olika forum.
Jag tror vi är en förhållandevis liten men synlig grupp människor med några få gemensamma nämnare. Sexualiteten är en av dem, glädje i att analysera en annan, och slutligen en otrolig förmåga att ignorera skitprat.
Skulle jag skriva om detta om pedofili vore accepterat? Inte en chans! Det skulle finnas drösvis av mer begåvade människor än jag om ordet vore fritt. Då skulle jag ägna mig åt de ämnen där jag har min egentliga begåvning och förmåga.
Alex Limonovic
September 9th, 2009 at 3:25 am
Anledningen varför det kan verka som så att sexuella minoriteter är så fixerade vid sin läggning är för att hela samhället är uppbyggt för att heterosexuella skall kunna uttrycka och bejaka sin läggning. För oss som fungerar annorlunda skär det sig alltså ganska kraftigt då många kulturella normer som har sin grund i heterosexualiteten inte tilltalar oss.
Det finns inte inbyggt i samhället för oss att vara oss själva och prata om oss själva varför det kan enkelt ta sig uttryck av att man verkar lite sexfixerad. Dessutom finns det säkert också en liten sanning i uttrycket att det finns de som pratar om sex och de som faktiskt har sex. Sexualpolitiskt engagemang kan också fungera som en effektiv ventil när man inte får leva ut sin läggning.