Alex Limonovics funderingar

(Uppdaterad 2008-10-13, se kommentarer)

Med start i Polen har en gammal ide fått nytt liv. Nämligen att utsätta dömda sexualbrottslingar för en sk “kemisk kastrering”. Det låter otäckt och därför behöver vi skala av den mediala lösnummersretoriken. Först då kan man med öppna ögon ta ställning.
SvD, Expressen

Av princip vägrar jag särbehandla sexualbrott mot barn och mot vuxna. Jag anser att det är ett precis lika stort övertramp även om det får lite olika konsekvenser. Jag ställer inte upp på att det skulle vara “mer humant” att förgripa sig på en fyrtioåring.

Vad är en “kemisk kastrering”?

Detta sker genom att man ger doser av (vanligtvis) läkemedlet Suprefact. Enkelt beskrivet är det ett syntetiskt protein med syfte att sänka testosteronhalten i kroppen. När preparatet togs fram använde man det naturliga Proteinet GnRH som modell. Läkemedlet används också mot prostatacancer.

(Egentligen är det inte proteiner, utan mindre peptider. Undantaget mängden aminosyror är det samma sak.) Den verksamma substansen heter “buserelinacetat”. (Länk till Fass.)

Behandling och straff

Några som tidigare utsatts för övergrepp har framfört ståndpunkten att en fällande dom inte främst handlar om hämnd, utan att skuldbördan ska placeras på rätt axlar. Att domens främsta funktion är att ge offer upprättelse. (OBS Att det var en åsikt!) Ur statens synvinkel har straffet två andra funktioner, att se till att brottslingen inte återfaller och att brottet inte återupprepas av andra.

Påföljden ska kan alltså fylla tre funktioner
1) Förhindra återfall.
2) Avskräcka andra från att begå samma brott.
3) Ge upprättelse åt offret. (Positiv bieffekt, inte ett syfte.)

Att en stund i finkan har en viss avskräckande effekt må vara bekräftat. Men lika bekräftat är att rädslan för finkan inte är tillräckligt som preventiv åtgärd. Då hade vi inte sett denna sorts brottslighet. För att fylla denna brist vill kristdemokraten Yvonne Andersson ge förövare testosteronsänkande medel. Dock endast under den tid en eventuell villkorlig frigivning är aktuell. Men det medger åtminstone en viss valfrihet.
Effekten skulle troligen bli att påtagligt färre återfall skulle ske under denna tid. Men effekten skulle avta så fort den villkorliga tiden löpt ut och fången förvandlats till en fri person igen. Om vi inte har fler åtgärder att erbjuda förövaren så är risken stor att vi återigen står på ruta ett.

Preventivt arbete är svaret

Att ta ansvar för en sexualdrift som riskerar att utmynna i våldsbrott är en stor börda för bäraren. Och om den blir för stor så finns det inga andra bra alternativ för samhället än att skjuta till det stöd som kan uppbådas. Men stöd till vad, och på vad sätt, och med vilka målsättningar?

Den slutliga orsaken till om begår övergrepp eller inte finns i ens eget huvud, det är därför där man också måste försöka sätta in de slutgiltiga preventiva åtgärderna. Orsaken till att någon blir förövare är komplicerad. Det innefattar din filosofiska barn-/kvinnosyn, din praktiska barn-/kvinnosyn, vilket umgänge med barn/kvinnor du har, din självbild, ditt självförtroende, dina tidigare erfarenheter mm. Och dessa korspåverkar dessutom ofta varandra. Vi kan inte peka ut någon enskild faktor som avgörande.

Med samtal kan man bringa tillräcklig reda på dessa faktorer och samspel för att bygga upp en tillförlitlig självkännedom. När man är medveten om sina tillkortakommanden är man i oändligt mycket bättre position för att kompensera för dem, eller om möjligt häva dem. En sådan självkännedom är ett enormt kraftfullt verktyg. Några personer klarar kanske att göra detta framför spegeln i badrummet, men långt ifrån alla. Där kommer vänner, familj eller professionella terapeuter in. Fördelen med detta resonemang är att det fungerar lika bra i preventivt syfte.

Det är ett stort steg för heterosexuella förövare. Men ett oändligt mycket större för en pedofil förövare. För den som “inte avslöjats” är det kanske ännu svårare; de har allt att förlora men vinstchansen är tveksam och begränsad. Häri ligger omgivningens ansvar. Att fånga upp sina närstående medmänniskor som riskerar att spåra ur. Att erbjuda den trygghet i relationen som krävs gentemot tex sina barn, sin äkta hälft, närmsta vänner mm.

Professionella måste hålla stenhårt på sekretessen, och bör efter eget samvete erbjuda stödet “off the record”, dvs utan journalföring eller motsvarande dokumentation.

Det finns ett mervärde i personlig kontakt som medicin aldrig kan ersätta. Någon utomstående har då någon form av inflytande över personen. När allt annat brister kan det vara den avgörande faktorn som förhindrar övergrepp. Tyvärr kommer sådana slutsatser endast vara hypotetiska och aldrig mätbara, en beklaglig egenskap som allmänt prioriteras lågt bland de offentliga ekonomerna.

Enbart medicinsk behandling

Om vi väljer att enbart medicinera så lägger vi vår tillit till en kemikalie. Liksom andra läkemedel finns orsak att anta att det föreligger en viss placeboeffekt. Bra så länge det fungerar, för det gör det troligen. Men det blir som att hålla lågorna nere med kallvatten och låta eldhärden glöda ifred. Eller som att ha plockat bort tändhatten från dynamiten. Var och en som sysslat med endera hantverket vet att dessa moment snabbt kan göras ogjorda.

Vi har förbisett att humanisera problemet. Genom att inte ta tag personens situation och hjälpa till att reda ut virrvarret av känslor och skapa en realistisk självbild, samt ge metoder att hantera framtida situationer; så har vi förbytt värdet av en sund människosyn mot en burk vita piller. Målet torde ju vara att pillren ska bli överflödiga, eller helst inte behövas alls. Ansveret för handlingarna flyttas lätt från personen till läkemedlet. Därför bör det senare endast tillåtas utgöra ett komplement till annan behandling eller rehabilitering.

Det är när båda sidor humaniseras, förövare och offer, som genuin förståelse för både problem och lösning kan skapas. Det bör vara ett humanistiskt samhälles främsta prioritet.

Min åsikt

Jag vill minnas att det förekommit fall då sexualbrottslingar ansökt om att få detta preparat, men nekats. Varför vet jag inte.

Jag är emot att medicin ges som en del av ett straff. Risken är att man litar till ett läkemedel, likt en del alkoholister som är vita enbart när de har antabus. Och vissa lyckas dricka ändå. Motivationen måste ovillkorligen finnas i personen, inte i tron på ett läkemedel. Det förhindrar dock inte att preparatet erbjuds, men då som ett fritt val.

Däremot anser jag att dylika preparat borde vara tillgängliga för alla och envar, utan krav på motivering. Då först kan preparatet fungera både preventivt också initialt,det blir ett verktyg snarare än ett straff. Att jag funderar i denna bana beror på mitt eget bagage. Jag skulle en gång i tiden villigt tagit detta medel, men jag skulle aldrig vågat gå till en läkare för att få det utskrivet. Återigen är diskretion av högsta vikt, och kommer så att vara så länge tabut tillåts bestå.
(Och hur länge det blir avgörs av er andra.)

Jag är alltså inte motståndare till preparatet, men jag anser att det är viktigt hur det används. Och begreppet “kastrering” är uppåt väggarna vansinnigt. Men det gör sig ju bra i rubriker…

högaktningsfullt,
Alex Limonovic

****************
Tillägg 080919
Johanna Sjödin länkade till en artikel från kriminalvården, rubriken lyder “Enbart kemisk kastrering fungerar inte”. jag kopierar hennes idé med ett tack för tipset! 
****************

Tags: barnsyn, förövare, kemisk kastrering, Övergrepp & misshandel, psykolog, terapeut, terapi

This entry was posted on Thursday, September 18th, 2008 at 5:07 pm and is filed under Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.