Alex Limonovics funderingar

Tydligen har en barnskötare gripits i Danderyd för “sexövergrepp mot barn”. Nu igen? Vad har folk för problem? Har man förmånen att få jobba med barn är det mycket puckat att äventyra det genom att gå över gränser.

Normativa kan göra nästan vad som helst, de drabbas aldrig som grupp. När någon som har en minoritetssexualitet gör övertramp slår det mot oss alla. Det är ytterligare ett skäl att hålla sig på rätt sidan gränsen med god marginal. Då samhället har en bred definition av “sexövergrepp” så får vi se vad som kommer fram om det… Jag håller tummarna att det mer är “opassande” än “kränkande”.

Att jobba med barn är en förmån som är få förunnat. Har man det previligiet så sköt det väl. Hur illa vi än behandlas av samhället så har vi ansvar för våra egna handlingar. Det är faktiskt det enda vi själva kan ta ansvar för.

Åtgärd

Danderyds kommun förbjuder nu personal att vara ensamma med barn, man ska alltid vara minst två. Det lär av praktiska skäl bara omfatta schemaläggning, i verksamheten blir det ogörligt utan skenande kostnader.

Gärna för mig. Allt man gör med barnen ska man kunna göra inför både kollegor och föräldrar. Det är faktiskt bra av flera skäl. Tex om det händer en olycka eller man av någon orsak måste ägna ett barn extra mycket uppmärksamhet. Speciellt på morgonen kan det finnas ett praktiskt behov att vara två på många avdelningar.

Jag önskar att fler kommuner tar efter Danderyd, men med mindre dramatiska förevändningar. Förslagsvis “ökad servicenivå”.
Bra åtgärd, men av en orsak som inte ska behöva finnas.

Dagens nyheter

Är det bara som det känns, eller bevakar media detta ämne hårdare numera? Fast de håller sig än så länge till rätt termer vad jag kan se.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

När man vill förbjuda något som är allmänt vedertaget måste man få det att framstå som farligt. Om det inte finns något uppenbart måsta man försöka konstruera det i folks medvetande, försöka ingjuta en känsla av osäkerhet och möjlig fara. Oftast drar man till med det värsta man har. När it-företaget Labs2’s VD argumenterar emot BitTorrent-tekniken låter det så här:

”… Om det blir allmängods är det inte bara fildelare som blir omöjliga att spåra utan också de som man inte vill skydda; grova brottslingar, terrorister och pedofiler, varnar Birgersson.” (DN)

Utöver det fula i att försöka förknippa landets fildelande befolkning med terrorister och pedofiler så finns några påtagliga sakliga brister i argumentationen:

1. Terrorister må vara ett jobbigt gäng, men vad i all världen skulle de fildela? Den terrorist som fildelar sina angreppsplaner blir en mycket misslyckad terrorist. Han kan lika gärna sätta upp planerna på kommunens anslagstavla. Eller fildelar de bombälten?

2. Grova brottslingar är knappast några frekventa fildelare. Vad skulle de dela ut? Senaste heroinleveransen, hemmabyggda k-pistar eller rånbytet?

3. Med vilket lagstöd menar Birgersson att polisen skulle få spana på pedofiler? Idag krävs en brottsmisstanke och åklagarbeslut för att få avlyssna någons datatrafik.

Genom att spana på fildelare kan man upptäcka fildelare. Inget annat! Enlig samma principer som man inte upptäcker skattebrottslingar med nykterhetskontroller på vägarna.

I datorns värld är allt bara långa kedjor av ettor och nollor. Dessa kedjor av ettor och nollor är det enda som skickas när man fildelar, vilket sätter vissa gränser för dess användningsområde. Digitala (riktiga) brott sker inte med fildelningsprogram.

(Om Birgersson mot förmodan avsåg “personer som delar ut barnpornografi”, så borde han väll ha sagt det?)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Vuxenvärlden har ofta goda ambitioner när de härjar runt med sina små telningar. Troligen också de kvinnor som åker land och rike runt med barnen för att ställa ut dem på diverse skönhetstävlingar.

Eller är ”goda ambitioner” rätt uttryck? De utsätter barnen för en press och stress som folk normalt skulle tycka var helt vansinnigt, men då har de satt en ny etikett på problemet: ”Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.”

Det må erkännas att det ligger en viss sanning i argumentet, de känsliga faller bort i tidigt skede. (Vem bryr sig om dem?) Men finns det o andra sidan något man inte kan förklara bort med argumentet?

Konceptet med tävlingar innebär att någon vinner och kan triumfera över de andra. Men det innebär också att det finns en bortglömd förlorare. Hur mår den tioåring som först får lämna scenen i en tävling som går ut på att vara vacker. Vi får innerligt hoppas att hon inte känner till juryns inställning. ”Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan.” Till detta kommer vetskapen om att mamman satsat stora pengar på en förlorare. 100-1000 dollar brukar startavgifterna vara.

Att tävla

Att barn tävlar är inte fel i sig, det gör barn för jämnan. Men då är det på barns villkor, och det är ändå ytterst sällan dessa går helt över styr. Över styr brukar det desto oftare gå när vi vuxna fråntråder vår roll som medlare eller ”objektiv part” och själva börjar kasta in våra styrkor och ambitioner i spelet. Och vuxna spelar ofta fult och kan visa ännu mer envetenhet i ämnet än ens ett grinigt barn förmår. För att citera en mamma med vinnarambitioner: ”Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.”

Men i dessa situationer är det inte barnen, utan föräldrarna som tävlar med sina privata levande spelpjäser. Med drill, hot och mutor skall barnen formas till att leva upp till våra vuxna ambitioner. Något som givetvis inte skulle vara möjligt om man inte kunde förklä det till ett ”barnens bästa”.

Barnsyn

Jag tvivlar inte på att det skulle vara en tittarsuccé även här, för så fort någon kan bli utröstad ur en tävling så flockas tanterna kring tv:n och gammelmedia startar tävlingen ”först till en spaltkilometer” innan ämnet är grundligt genomtröskat. Så var bussiga och locka inte någon lättsinnig producent eller inköpschef i sådana tankebanor.

Jag medger gärna att de flickor som paraderar på scenen är söta. Men denna karamell har en bitter underton då man vet vad som försiggår i loungen med stjärna på dörren. Men det kan möjligen skyllas på att jag är en västerländsk mjukis som avskyr att barn misshandlas. Eller så saknar jag den rätta kristna andan… vad vet jag?

Jag försöker plocka sönder problemet för mig själv, vilka komponenter består det av? Vilka är verkliga och vilka följer av min kulturella föreställning?

• Att föräldrar hotar barnen med stryk är svineri, men inte ovanligt i internationella sammanhang.
• Eller att föräldrar försöker överföra sina egna ambitioner på barnet? Det är också vanligt inom musik eller idrott. I dessa fall utsätter desutom ungen för offentlig skam om det misslyckas.
• Kanske att vuxna använder barn som spelpjäser i sina egna högst vuxna spel? Tja, sådant kan tyvärr beskådas dagligen i otaliga vårdnadstvister.

Nä, det är inget av det i sig. Det djävligaste är att allt detta slås ihop i ett nytt paket vilket förses med etikett av omtanke! ”… De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.” … obegripligt…

Detta sätt att behandla barn och unga är bortom all respekt för barnen i fråga och ska vara oförsvarligt, oavsett vad slutprodukten är tänkt att bli. Socialpornografi för propra damer, eller något snarlikt. (*hint, hint*)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag blängde med tillgjord stränghet mot flickorna som svarade med att skratta och stänka mer vatten. Först med en mindre sträng min men desto allvarligare gest förmådde jag stoppa det muntra utfallet. Tre femåringar, varav endast en ännu hade trosorna på sig stod vid vattenbordet. Jag hade bett dem låta bli att leka med vattenslangen, men denna hade brukats flitigt när jag senast tittade till dem. Jag hade låtit det passera i all tysthet.

Nu tittade jag demonstrativt på slangen som ännu droppade lite vatten, sedan åter mot flickorna som nu blivit knäpp tysta. ”Häng upp de där i torkskåpet medan jag hämtar handdukar” sa jag och nickade mot det hörn till vilket två av flickorna förpassat sina underkläder. Barnen sken upp och jag hörde ett ”plask” lämnade rummet. Troligen tog de sista chansen att stänka ner varandra ytterligare en gång.

De tjöt av skratt när jag fångade in dem i varsin urtvättad handduk, jag har alltid tyckt det varit något speciellt med att få svepa in ett vått barn i en handduk. Eller kanske ännu vackrare är det när de låter handduken falla och kläderna ska träs på. Ett barns okomplicerade oblyghet är för mig ett monument över många vuxnas inskränkthet.

”Jag är färdig, kan du knyta mitt halsband?”, rösten kommer en liten pojke. ”Javisst” säger jag och tar lite extra stöd när jag sätter mig på huk, väl medveten om spelets regler. Jag hinner bara ta emot halsbandet när jag känner stöten i ryggen och någon skrattar i mitt öra. ”Res dig! Res dig!” ropar hon obehagligt högt medan jag samtidigt försöker knyta halsbandet. (Yrket kräver simultanförmåga!) Hon trycker sin kind mot mig och jag kramar tillbaka, reser mig och släpper av henne vid hennes kläder som hon alltför fort får på sig.

Badande tar på krafterna och tio minuter senare sitter vi försjunkna i en bok. Endast doften av nybadat barn och några skrynkliga fötter vittnar om dagens äventyr.

——–

Det är nu länge sedan landets vattenspridare kunde sprida glädje bland våra små. Och länge sedan föräldrarna försåg oss med solkräm att smörja (=smeka) med avsedd applikatur applicera på barnens lena hy av solen mest utsatta kroppsyta. Men så länge barnen är nöjda, så är jag det! Vad mer kan en pedofil begära än umgänge och lycka? Vinterbad är sällan skådad bonus.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic