Du frågar förvisso Alex, men jag kan inte låta bli att lägga näsan i blöt, då jag finner detta ämne synnerligen intressant.*ler*

Endokrinologi - dvs läran om hormoner och dess betydelser- är mycket komplex vetenskap där det finns stora svarta kunskapsluckor. Hormoner samspelar eller motverkar varandra, har flera helt olika funktioner eller mycket specifika funktioner. Hormoner omvandlas dessutom i kroppen till att bli andra hormon tex. testosteron(manligt könshormon) -> östradiol(kvinnligt könshormon), vilka har helt olika funktioner.

Könsroller eller könsbundna beteenden(bättre så Nicolai?) beror dels på biologiska könsskillnader och dels på miljö/uppväxt (men såklart även individuella faktorer.)
Bedriva forskning där man kopplar ett visst beteende till ett visst hormon innehåller därför allt för många “felfaktorer” med dagens kunskapsnivå, anser jag.

Det man däremot kan titta på är skillnader i pojk- resp flickhjärnor. Den största könsskillnaderna ligger i stresskänsliga center (som hippokampus och amygdala) och det har samband med att pojken under fosterstadiet och första levnadstiden har utsöndring av testosteron vilket påverkar hur dessa center utvecklas.
Det är en förklaring till det Alex skriver:
“Det kan bäst förstås som neurologiska ärr vilket flickor verkar ha en höjd känslighet för. (Varför? Vet ej.)”

En intressant sak man upptäckt är att homosexuellas hjärnor ligger närmre motsatt biologiska köns hjärna och att trans-personer föddes med “fel biologiskt kön” i förhållande till hjärnans uppbyggnad.

Om du finner detta intressant så skulle jag rekommendera dig att låna denna bok (OBS, andra utgåvan!) och läsa kapitel 6, “Skillnader i hjärna och nervsystem mellan kvinnor och män”

Sen kan man roa sig med att filosofiskt fundera på vad detta har för betydelse i olika beteende/fenomen vi ser. Tex. Till hur stor del är detta förklaringen till att flickor mycket oftare än pojkar återger negativa känslor i stunden vid sexuellt utnyttjande? Pojkar tycks känsligare för negligering än flickor, finns förklaringen till detta att finna i hjärnornas olikhet?
Eller:
Varför “valde” evolutionen att det skulle bli så här?
Innebar mäns lägre känslighet för stressorer fördelar vid jakt, när vi bodde i grottor?
Vilken fördel innebar den högre känslighet i fingertoppar kvinnor har jämfört med män?
Varför har kvinnor bättre färgseende än män?

Spännande filosofiska funderingar, tycker jag. *ler

Vänligen Sara.

Nicolai de Bauer

Mycket enkelt. Nijawara är inte välkommen här ens om han kallar sig för “Simon”. Han blev senast utkastad här. Där finns också några motiveringar.

Propagerar man för sex med barn så har man inget här att göra. Då får man skriva på eget pergament.

Därför fick inte “Simon” komma till tals. (Vilket inte får sammanblandas med den högst legitime och välkomne Simeon.)

Alex Limonovic

Nicolai de Bauer

Tja, i den utpräglade formen har jag övergett den linjen, jo. Men det betyder ju inte att att sociala faktorer är helt betydelselösa.

Orden är lite tvetydiga ja, de används olika av olika personer. I inlägget ovan syftade jag närmast på det som generellt skiljer pojkar och flickor åt, oavsett orsak. Sedan kan man ju diskutera huruvida flickors barbielekar har sitt ursprung i köns- eller genustillhörighet.

Alex Limonovic

Du har väl inte övergett denna linje, hoppas jag? Eller är det en begreppsförvirring vi har att göra med?

Ne.se ger för handen följande definition på ordet ‘könsroll’:

“Sammanfattande term för socialt och kulturellt betingade skillnader mellan könen vad avser beteende, värderingar, normer, föreställningar, resurser, makt och prestige.” (min kursivering)

Biologiska könsskillnader existerar - men frågan är om ‘könsroll’ är det bästa sättet att beskriva dem på. För att undvika missförstånd skulle jag antingen förtydliga eller undvika ordet helt.

Nicolai de Bauer

Den som ändå vore expert på allt…
Jag har en del om könsroller och en del som rör sig i gränslandet mellan psykologi och sociologi. De viktigaste slutsatserna i den litteraturen är att visa hur “barn” och “barndom” är något som förändrats över tid och varför det är som det är. Dvs var i tiden vi står nu och vart vi är på väg.

Hormoner och detaljerna kring kroppens kemi är inte min avdelning, och kunskapen ökar dessutom för fort för att jag skulle ha tid att hålla mig uppdaterad av egen kraft. Jag litar helt enkelt till de som är bättre informerade än jag själv, jag kollar bara ytligt så jag inte blir helt förd bakom ljuset.

Om könsroller finns ganska mycket skrivet, en komplicerande faktor är att vi nu står inför ett paradigmskifte. Förr menade man att könsrollerna var biologiskt fastslagna, det kändes troligen mest naturligt. Senare kom man underfund med att det inte var fullt så enkelt, könsrollerna förklarades vara “sociala konstruktioner” som vi uppfostrade våra barn till. (Bla jag har en gång företrätt denna linje.) Att tala om biologi ansågs i debatten vara förlegat och ordet “biologism” blev närmast ett skällsord. Numera tar man avsteg i sociologi och filosofi när man försöker ringa in begreppet med vår kultur som utgångspunkt.
Du kan läsa “Barndomspsykologi” av Dion Sommer eller början på “Från kvalitet till meningsskapande” av Gunilla Dahlberg mfl.
Denna syn har börjat genomsyra den mesta nutida litteratur på området. Vill du ha verkligt gammal litteratur så läs gärna “Människans fostran” av Friedrich Fröbel, läser man denna blir det lätt att se kulturens inverkan då vi alla lämnat hans syn bakom oss.

Man ska vara klar över att det inte är sanningar som diskuteras, utan hur användbara olika teorietiska modeller är.

Konsekvensen var att föräldrar började uppfostra sina barn “könsneutralt”. Om teorin om sociala konstruktioner vore korrekt skulle könsrollerna suddas ut, pojkar och flickor blir närmat identiska. Men det fungerade inte riktigt som man tänkt, pojkar blev “pojkar” och flickor blev “flickor” ändå! Det blev ändå en förbättring då biologin har många undantag. Att överskrida könsgränserna har blivit mer tolererat än förr.
Läs gärna “Hur flickor och pojkar gör kön” av Bronwyn Davies. Tänkandet om kön som social konstruktion blir tydlig i Fanny Ambjönssons “I en klass för sig”. Vill man se det ur ett strikt teoretiskt perspektiv finns “In på bara benet” av Hillevi Lenz Taguchi. (I de två senare vill jag dock varna för tung teori.)

De senare åren har biologiskt inriktade forskare för första gången seriöst börjat få gehör för de skillnader som faktiskt föreligger mellan könen. Och denna information menar man kan förklara många av de skillnader som ändå verkar finnas.
Dessa resultat bearbetas ännu och det krävs många studier innan vi kan säga att modellen är mycket bättre. Men jag tror det är åt rätt håll.

Att jag nämnde könshormoner är bara ett exempel som råkade passa just denna diskussion. Utan att gå in på detaljer så kan vi konstatera att pojkar och flickor generellt reagerar olika på samma sorts misshandel. Man brukar säga att pojkar blir utagerande medan flickor sluter sig inom sig. Det står sig ganska bra idag, men man tror att man är en orsak på spåren. En orsak som kan leda till fler svar än så.

Små barn har mycket låga nivåer av könshormoner, med nöd och näppe mätbara. Under första levnadsmånaden får dock pojkar en några veckors intensiv testosteronschock som man tror sätter “pojkstämpeln” på hjärnan och skiljer ut dem från flickorna. Sedan faller nivån till mycket låga nivåer igen.
Stämmer det så kan det förklara en hel del. Men ha i huvudet att det är en modell, inget otvetydigt faktum.

Ett annat lömskt hormon är kortisol. Det är ett stresshormon med många olika effekter, och det har betydande biverkningar om halterna är förhöjda under lång tid. (Läs “stress” = barn som far illa.) Det finns rön om att det stör vissa delar av hjärnan, vilket troligen är ännu allvarligare om den står under utveckling/mognad. Det kan bäst förstås som neurologiska ärr vilket flickor verkar ha en höjd känslighet för. (Varför? Vet ej.)

Som du ser är denna teori oerhört mycket mer komplicerad än de tidigare och långt ifrån något som “är bevisat”. Det finns rön som kan monteras ihop till mer hållbart än dagens modell. Många olika faktorer spelar in och man bör vara lite ödmjuk inför komplexiteten.

Andra nyckelkunskaper som jag jag bara indirekt berört är de nya insikterna om hur hjärnan fungerar och utvecklas. Det som kännetecknar människan jämfört med andra däggdjur är tex frontalloberna, dessa är färdigutvecklade runt 25-årsåldern. Vad kan höga kortisolhalter ha för effekt på dessa? Vi har inga säkra svar, men teorier som kan stämma med de kliniska symptom vi ser hos många som farit illa som barn.

Vi är i ett läge i vetenskapen då vi i princip kan plocka sönder gamla modeller och visa varför de inte fungerar särskilt bra. Men vi har inget som med säkerhet kan sättas i dess ställa. Det “nya” är redan inaktuellt, typ. Jobbig sits då många vill ha tvärsäkra svar. Frågan är om vi ens kan få några slutgiltiga svar?

Jag vet att jag inte direkt svarade på din fråga, men jag hoppas jag svarade på det du ville veta. Lite lästips och trådar att dra i om du vill söka själv.

Varför bryr jag mig om detta? Enbart för att slå på besserwissrar som drar tvärsäkra slutsatser på oanvändbara eller förlegade resultat. Dit räknar jag både barn/vuxen-sexförespråkare och hysteriker, där budskapet är kompromisslöst och har mer gemensamt med politik än med vetenskap.
Har jag fel, så har jag i vart fall en bra förklaring. *ler*

Hälsningar,
Alex Limonovic

”Men rörande normalfungerande personer så har du mycket rätt. Lyckligtvis verkar det finnas få av dem.”

Visst verkar förespråkarna vara få, men jag tror faktiskt det är sällsynt att dessa åsikter grundas i egoism. Jag anser det oftast beror på okunskap.
Som jag ser det så har dessa förespråkare bl.a. Amarso försökt begrunda frågan och ser det starka tabu som råder. De finner inga andra orsaker i sitt tänkande, varvid konsekvenser vi ser hos de idag vuxna f.d. offer läggs på tabut.
I detta har de en poäng. Samhällsklimatet är ett problem, då det förvärrar för de barn som drabbats. Ingen ska tro att det blir lättare att berätta i en hysterisk omgivning.

Till detta kommer de motargument vi pedofiler möter av icke-pedofiler. Nivån på dessa argument är skrämmande låg. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att barn känner av och tar skada av mina känslor. Barn besitter inte telepatisk förmåga.
Argument av kategorin äckligt är vanligt förekommande.

Vad är det dessa förespråkare missat?
1. Barn före pubertet har en könshormonhalt som ligger på knappt mätbara nivåer. Det gör att de har en sexualitet som är jämförbar med t.ex. kemiskt kastrerade vuxna. Det är det som är orsaken bakom att majoriteten barn i forskning kring sexuella övergrepp återger känslan i stunden som negativ. Man gör alltså inte barnen ”något gott”, bara för att de gett sitt samtycke.

Redan här har vi tillräckligt starkt motargument. Barn ska inte behöva ”ställa upp” för att vi pedofiler har ett sexuellt behov. Det är vårt problem att lösa våra sexuella behov, inte barnens.

2. Barn är av naturen sådana att de kommer ge sitt samtycke till de individer de litar på, även om de tycker det är otrevligt. Barnen förstår inte att de kan säga nej till ”obehag av sex” men inte till den där hemska sprutan som mamma säger barnet ska ha.

3. Barnen förstår inte vad det är som händer, men oavsett samhälle kommer de en dag förstå vad det var hen gjorde med mig. Polletten kommer att ramla ner den dagen barnet själv får en könshormonstyrd sexualitet, alltså i puberteten.
Vad innebär det att plötsligt förstå att hen hade sex med mig?
Vad innebär det att plötsligt förstå att jag hade rätt att säga nej?
Vad innebär det att plötsligt förstå i en period där individen är känslomässigt labil p.g.a. hormoner?
Vad innebär det att plötsligt förstå i en tid där hjärnan är under utveckling, i huvudsak när frontallobernas funktioner mognar?

Här saknar vi svar idag. Vi kan inte skilja ut vad som beror på tabu och vad som beror på annat. Men det finns klar en risk att även biologin är en del i problemen. Speciellt med tanke på att den hysterin som råder idag föddes under (1970-) 80-tal. Konsekvenser av att bli sexuellt utnyttjand återfinns dokumenterade bland vuxna redan 1896, Freud. (Dock hade vi redan då det kyrkliga arvet som gör att vi inte kan skilja ut vad som beror på vad.)

Svårigheten i att förstå och bedöma detta är inte slut här.
För att förstå vad punkt 3 kan innebära behöver man grundläggande kunskap från senare tids neurovetenskap. Under 2000-talet har en del forskning gjorts rörande känslor och hjärna, som visar på att man inte längre kan säg att det ”bara är känslor”. Negativa känslor, t.ex. grubblande, under längre tid kan ge förändringar i hjärnan. Vi är alltså mycket mer känsliga för känslor, speciellt rörande personer vi håller av, än vad man tidigare trott. Det är en ny forskning som bara är påbörjad och komplext tvärvetenskaplig. Därför har vi heller inte hela bilden och inte speciellt kopplat till sexuellt utnyttjande, men nog för att se en varningens flagga. Det går alltså inte idag att utesluta att det föreligger en reell skadorisk av den sexuella hanteringen i sig (förskjuten i tid p.g.a att förståelsen kommer först i puberteten).

Även om människan inte har den exakta förklaringen till hur något är skadligt, innebär det inte att saken är oskadlig.

—-

Nu skrev jag mycket och ska därför summera vad jag ville ha sagt:

“Dessutom tycker jag det känns som att pedofiler som förespråkar sex mellan barn och vuxna endast ser till sina egna intressen. Tror inte barn har detta behov eller viljan till det utan det handlar om en vuxen egoistisk människa.”

Jag tror att det är ytterst få som sätter sin egen sexuella njutning högre än annan individs väl, både vad gäller åsikt och handling. Jag tror dessa åsikter såväl som majoriteten övergrepp beror på att individen inte har eller förstår dessa motargument och det tyvärr saknas tydlig forskning att stötta upp med, kombinerat med att man som pedofil bara möter hysteri-mot-argument.

Jag anser att bara enstaka undantag kan förklaras med egoism hos individen. Och Amarso tillhör inte den kategorin. Han bryr sig mycket om barnen.

Jag tror det är en fara i att vifta bort dessa åsikter som egoism. Endast när man underbygger denna åsikt med forskning och forskare man påstår stödjer ens åsikt. Och detta påståendet vid närmre granskning visar sig vara lika äkta som Refat El Sayeds doktorshatt kan man tala om att åsikten grundar sig i egoism.

Vänligen Sara.