Alex Limonovics funderingar

Nu startar Expressen en serie om den nya hårda skolan. (Troligen för att många skolor börjar i dagarna.) Och vi börjar med vad barnen leker, under rasterna leker tydligen våra kids ryska posten i bästa mörkrumsanda: “Och i ryska posten har man numera lagt till ‘penetrering’. Det är inte ovanligt att tjejer blir penetrerade flera gånger samma kväll.”

Nu ska vi bli upprörda och tro att ALLA ungdomar ägnar sig åt sexuella övertramp. Vi ska skriva insändare till lokaltidningen och förmana våra döttrar att inte umgås för mycket med finniga pojkar.

Jag sväljer ett dåligt skämt och funderar på om penetrering också gäller pojkar? Eller har de någon annan motsvarighet? Men jag dristar mig att tro att de flesta penetreringar av skolflickor är högst egenhändigt utförda med flinka fingrar.

Ja, skolan dras med stora problem. I de mest utsatta områdena är skolan inte en överdrivet utvecklande miljö. Väl medvetna om problemet vill regeringen införa skolk i betyget för att få eleverna att trivas och utvecklas som människor. Fungerar det inte så kan vi ju ta till fotboja och stängsel? (För deras eget bästa alltså, av ren “omtanke”.)

Jan Björklund är ju en klyftig människa med kreativa idéer. Kanske kan man också föra in antalet sjuksysterbesök i betyget så slipper man att eleverna gnäller över att man förlorade i leken? “Den som ger sig in i leken får leken tåla.” Lite “hårdare tag” och bort med “flum” är ju klassiska folkpartistiska utspel i valtider numera.

Vi får väll se vad Expressens artikelserie blir. Jag har inga höga förväntningar på den tidningen, men kanske kan de i fortsättningen låta bli att förtala alla våra ungdomar genom att framställa dem som tortyrknektar och slavdrivare. Ja, lekarna har säkert förekommit, och man måste arbeta emot det på ett snyggt sätt. Och ja, utvecklingen går på flera håll i landet i fel riktning. Men att utmåla det som en problem över hela landet är rent nonsens.

Vi hjälper inte skolan genom att skriv ner den mer än den förtjänar. Då skapar man bara felaktiga föreställningar om både skolan och ungdomar. Rubrikerna säljer säkert bra, men förlusten för samhället blir faktiskt större i längden. Ge problemen deras rätta proportioner tack.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Efter en relativt bra period så urartar Sveriges största tidningar. SvD talar om en ”seriepedofil”, vad nu det är? Är det en person som är pedofil bland och heterosexuell ibland? Men då borde han rimligen också vara minst lika ”serieheterosexuell”.

Nä, självfallet handlar det om en man som seriemässigt försöker ofreda barn sexuellt. Det är fullt rimligt att tro att han är pedofil, vi får se när han grips. Det är nog bara en tidsfråga. Men att skuldbelägga en hel grupp människor, varav många tonåringar för dessa brott är oacceptabelt.

Vad mannen har för sexuell läggning är faktiskt inte relevant. Det relevanta är hur han uppträder mot barn.

Det vore önskvärt om SvD’s redaktion tog en diskussion med journalisten Mikael Hellmyrs där de förklarar skillnaden mellan en persons handlingar o enda sidan, och sexuella läggning o den andra.

Varför är frågan viktig?

Det finns alltid en uppväxande generation pedofiler. De som står i begrepp att upptäcka att de inte fungerar normativt. De själva växer upp men är fortfarande intresserade av de yngre barnen. Om samhället, med landets tongivande medier i spetsen, dunkar in i dessa barns medvetande att de aldrig kan bli annat än förövare och våldtäktsmän, så kommer frekvensen av dessa att öka. Det är det budskapet man då väljer att nöta in i dessa ungdomars medvetande.

Det gör det också oerhört mycket svårare att söka hjälp. Vem vågar ta kontakten om du vet att du kommer bli fördömd och hatad av den som bör stötta dig? Inte för att du gjort något fel, utan för att du blivit förälskad i fel person. (Jämför med mellanösterns hederstänkande.) Kanske en sprudlande liten pojke?

En gång i tiden gjorde man gärna rubriker där etniska minoriteter pekades ut, det är idag otänkbart. Jag hoppas att det snart blir lika otänkbart att peka ut sexuella minoriteter. Det har varit bra länge nu. Vi får hopas att texterna om den misstänkta förövaren i söderort är ett enstaka återfall.

(DN har just plockat bort sin artikel, som i sin tur kommer från TT.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Medierna är ett ständig orsak till diskussion, antingen för att de skriver bra eller dåligt. Nu senast såg jag något jag aldrig sett i svensk media, men tydligen förekommit i Norge några gånger. En tidning använder den kliniska definitionen av pedofili! Det är Verdens Gang som fått mig att höja högt på ögonbrynen.

Texten handlar om en ung man som erkänt att han ”mutat” sig till sex med barn under sexton och i vissa fall under fjorton. Men det lär inte ha förekommit någon form av tvång bakom. Det bör noteras att byxmyndighetsåldern är sexton i Norge.

Artikeln väcker vissa funderingar. Mannen har tydligen fått diagnosen ”pedofili”, men åtalas för sexuelbrott mot 12-16 åringar. Dvs de flesta barn har passerat det pedofila åldersintervallet. Visst kan 12-åringar tilltala många pedofiler, men knappast sextonåringar. Det är en bra bit in i det hebefila spektrumet. O anda sidan så säger sig mannen attraheras även av vuxna, så han kan sju vara “peddo och uppåt”.

Det nya som Verdens Gang gör är att de kopplar ihop pedofili med dess kliniska definition, och berättar att det är den som avses. Pedofilin kopplas inte direkt ihop med de övergrepp mannen är anklagad för, vilket faktiskt är en helt annan sak. Vist finns det pedofila förövare, precis som det finns förövare med andra sexuella läggningar. Men en sexuell läggning betyder inte att man förgriper sig på det man attraheras av.

Jag använder vi inte den kliniska definitionen av pedofili, den bör rent av avskaffas då den endast är stigmatiserande. En handling ska inte räknas som mer eller mindre straffbar beroende åp vem som utfört den. En “klinisk pedofil” är lika medvetenom sina handlingar som någon annan. Men ändå så är detta förhållningssätt en avsevärd förbättring mot tidigare. (Nu kan det ju vara så att tydligheten finns för att frågan är av betydelse för straffsatsen, men jag hoppas att det håller i sig eller blir ännu bättre framöver.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Då och då tar jag upp journalistiska bottennapp, och denna gång har jag snubblat över det kanske sämsta hitintills. Läs artikeln först, sedan här, och sist artikeln med nya ögon. Så här blåser man upp en trivialitet till att se ut som ett brott. Barometern, Oskarshamns-tidningen: Hade 350 barnbilder i datorn.

Okay, vad har hänt? Jo, en 20-åring har haft ca 350 bilder på barn i sin dator. Han har polisanmälts och polisen har gjort en utredning som är klar sedan länge. Men åklagaren verkar inte se någon orsak till att väcka åtal.

Det var det hela! Av detta gör man en artikel om man jobbar på Barometern. Patetiskt!

Svartmålning

Men i artikeln bakar journalisten Magnus Ihse in ett helt annat fall om grooming där en person förmått barn att posera sexuellt. Det har inte ens med saken att göra utan är helt ovidkommande, ändå räknas hans brott och domslut upp.

Bristfällig information och rena påhitt

Troligen är det bristen på källkontroll som ligger bakom informationsbristen. Rubriken talar om 350 bilder på barn, ingressen talar om 350 barn. (Vilket innebär en bild på varje barn.)

Underrubriken lyder: ”Den största nätpedofilhärvan i landet hittills”. Vilken härva? Det finns ju bara en utpekad person! Och vaddå värsta? Vare sig det är 350 bilder på barn, eller enskilda barn, så skulle det vara den” värsta”. Och ”nätpedofili” är för övrigt lika lagligt som ”näthomofili” eller någon annan ”nätsexualitet”. Det är sexuella ofredanden som är olagliga oavsett vilken läggning man har eller mot vem det riktar sig.

Inget i artikeln visar att denna 20-åring skulle gjort sig skyldig till brott. Kanske är det därför som inget åtal väckts? Polisens utredning kanske inte ens kan styrka ett brott?

Fördomar

Varför skriver en journalist så uppenbart skräp som detta? Tror han att pedofiler skulle vara onda och bedriver någon sorts eget korståg? Eller är det avsiktligt skitprat?

Fördomarna mot pedofiler är så pass starka att människor förföljs för sin sexuella läggnings skull. Att journalister bidrar till att öka dessa fördomar är en skam idag. Det är en tid vi är på god väg att lämna bakom oss. Medias ansvar är betydande. På samma vis som ingen seriös tidning skulle låta trycka uppenbart rasistiska artiklar (med något enstaka undantag då…) så bör inget mediebolag idag nedlåta sig till att trycka sådant som skapar eller upprätthåller fördomar på andra plan – i detta fall mot sexuella minoriteter.

Jag gjorde en halvhjärtad sökning på fallet utan att hitta något mer. Om denna man ändå begått brott som journalisten inte förmått spegla, för att han var upptagen med att prata strunt, låter jag vara osagt. Men artikeln beskriver inte att den utpekade har begått något olagligt, och det kan ju vara därför som åtal inte väckts. Att ha bilder på barn är lagligt, vare sig det är fem eller trehundrafemtio.

Journalisten Magnus Ihse skriver givetvis om vad han vill, och media får givetvis trycka vad de anser vara godtagbar journalistisk. Men jag uppmanar Baromtern/Oskarshamns-Tidningen att granska denna journalists texter nogrannare en tid frammåt. Sådant här är bara pinsamt!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Aftonbladet är ren humor ibland. Kolla rubrikerna “Rånare får vakta barn - föräldrarna har aldrig fått veta”.

Vad är man rädd förr? Att de hemska rånarna ska knycka ungarnas lördagsgodis? Vore väl värre att låta rånarna jobba i butik isf…

Fast “rånaren” var ingen rånare, utan en man dömd för “bedrägligt beteende”. Inte heller jobbade de med barn, utan utförde några renoveringsjobb på en fritidsgård. (Om vi ska lita till fritidsgårdens personal.) Ytterligare två personer berörs, varav den mest störande meriten nog är narkotikabrott.

Artikeln rusar vidare till ytterligare en hemskhet. En man dömd för barnpornografibrott har fått jobba på en BIOGRAF med att riva biljetter! Tänk om han skulle börja krypa under kjolarna på flickorna i biljettkön när mamma tittar bort! Och de har visat BARNFILM!

(Som om han blev mer benägen till verkliga brott för att han tittat på bilder. Precis som att alla som ser våldsfilm blir mördare.) Fast enligt biografchefen var han inte dömd för barnpornografibrott alls, utan för antingen trafikbrott eller misshandel.

Vi har alltså en “rånare” som inte är rånare och en “bildinnehavare” som inte varit bildinnehavare. Hysteri när den är som bäst, den blir ren komik! Har de fått brist på pedofiler att hetsa mot eller vad?

Alex Limonovic

Överlag gillar ungar godis, väldigt mycket. De tuggar i sig allt från (ahlgrens) bilar, “stekta ägg”, pussmunnar och (sega) råttor. De lite äldre sväljer ofta även punchpraliner utan att spotta. Jag drar mig till minnes några olika sorters bomber också. (Finns det andra vapen?)

Vad föräldrar låter barnen stoppa i munnen verkar inte spela någon roll, tillsätter man bara lite socker och färg går det mesta föräldrar obemärkt förbi. De reflekterar inte på moralen kring det barnen stoppar i suger på, möjligen med undantag av när barnen kommer hem med sitt första egenköpta paket chokladcigaretter. (Lakritspipor verkar däremot gå utmärkt.)

Men nu har vårt skenheliga Aftonblad lyft fram godis med föreställande snoppar och snippor som något extra hemskt. “Barn ska verkligen inte behöva äta detta” säger en mamma. Orka bry sig säger jag. Troligen är godiset i sig mer ohälsosamt än dess utformning.

Drar mig till minnes min mammas förtjusning när jag under en semester hittade en godispåse vid namn “Hundpruttar” från företaget BonBon. Flopp? Icke, det sålde som smör. Ankmat, öronvax, måsskit, spyflugor mfl. Det finns även ett sommarland i Danmark med tydlig koppling till äckligheterna. BonBon Land.

Jag tror dubbelmoralen är det värsta i dessa frågor. Tillåter man att godis når marknaden utan att först godkännas i domkapitlet så får man tåla lite oanständigheter. (Som uselt utformade gummibjörnar.) Om man köper sådant godis, oavsett om man inte känner igen de usla kopiorna eller pirr i magen så är det positivt. Och vill man inte ha sånt godis, oavsett orsak, så köper man det inte!

Finner man sådant anstötligt så ska man akta sig för att botanisera i godis- eller än värre tidningshyllor. Eller så är det så att våld går bra, droger är ok, men nåde den som anspelar på sex.

Varför är sånt här bara fånerier? Jo, för att det inte kan bli värre (= bättre) än man kan föreställa sig. Det är den bortre gränsen för fantasier och känslor! Det följer alltså barnets befintliga mognad, och det finns därmed inget verkligt problem. Bara inbillade sådana.
Jämför tex med film som kan bli mycket värre än ett barn kan föreställa sig. Därför kan film ge mardrömmar men inte godis.

Varför skriver jag detta? Inte för att ämnet är viktigt, utan för att peka ut vuxnas selektiva uppmärksamhet. De stirrar sig blind på skitsaker när det man verkligen vill hindra barnen från säljs öppet. Varför skulle det ena påverka mer än det andra? Antingen är allt lika förkastligt eller lika tramsig!

Nog om det, det var bara ett tacksamt exempel. Försök några dagar att uppmärksamma VAD ni normalt uppmärksammar, och försök se det ni normalt missar. (Svårt som attan.) Ni kan hitta mönster ni inte reflekterat över förr. Genom att iakta sig själv kan man lära mycket.

HÄR HITTAR NI RIKTIGT GODIS, istället för mesgodiset aftonbladet skriver om. Kidsize, håll till godo! (Reaktionen uteblev dessutom helt)

Alex Limonovic

Vad har hänt? En kvinna, påstådd (och trolig) pedofil har åkt dit med barnpornografi i datorn. Hon arbetar på förskola och har tydligen haft bilder på dessa barn också. Som grädde på moset ska hon enligt artikeln ha utbytt bilder med två andra över Facebook.

Det verkar stämma. TimesOnline ger tydligare besked (publicerad 090711):

“Vanessa George, a mother of two, will appear in court today charged with seven offences, including two of sexual assault by penetration and two of sexual assault by touching. She was also charged with making, possessing and distributing indecent images of children.”

Bevisläget var starkt och Vanessa George fälldes i torsdags (091001). Barnen har konstigt nog inte kunnat identifieras. (Förskolepersonal är bra på sådant, men de har kanske inte tillfrågats.)

Det som skett är i mina ögon vansinnigt fel, det finns ingen ursäkt. Nog om det!

Men ju mer känslomässigt något är desto viktigare blir det att kunna hålla huvudet kallt. Jag behöver inte skriva en lång hatisk text, även om hon går emot allt jag står för. Det är journalistiken jag vill uppmärksamma denna gång.

Bra vs dålig journalistik

TimesOnline berättar vad som har hänt, lägger fram den information de har, och visar utdrag ur några relevanta intervjuer/frågor.

Aftonbladets ingress lyder:

“Dagisfröken Vanessa George, 39, var omtyckt av barn och föräldrar.
Men hon var en pedofil.
På Facebook träffade hon två andra odjur - och tävlade i vem som kunde utsätta barnen för värst övergrepp.”

Aftonbladet lyfter fram begreppet ”pedofil” som något centralt. Det ordet nämns inte hos vare sig TimesOnline eller The Sun, det är inte relevant. Det centrala är att hon är en förövare som förgripit sig på barn.

The Sun beskriver också den lynchstämning som uppstår i situationer som denna. Hur människor ropat i rättssalen och bilen som transporterade Vanessa angreps med bla flaskor. Vidare har Vanessas två barn och make tvingats gömma sig under rasande föräldrar.
Daily Mail rapporterar mer om familjen som nu blivit offer dubbelt upp. Först bedrogs de av Vanessas/mammas dumheter, och sedan av en lynchmobb som tänker med reptilhjärnan.

Rationellt är det ett vansinne som pågår. En person verkar skyldig, grips och döms. Hon hanteras av rättsväsendet. Ingen annan än den skyldige är skyldig. Punkt slut!
Men folk är inte rationella när det handlar om barn, och i synnerhet inte egna barn! Den primitiva emotionella delen av hjärnan tar överhanden, och den övertrumfar våra senare utvecklade logiska del. Det var alltså att vänta och sådant måste på ett snyggt sätt stävjas om förtroendet för rättsväsendet ska kunna upprätthållas. (Eller i vissa fall upprättas.)

Aftonbladet gör sig snarare till en del av nämnda lynchstämning genom att använda epitetet ”odjur”, något som saknar all saklig relevans. Det är givetvis inte Aftonbladets syfte, och det händer långt bort i ett främmande rättsväsende. Men liknande händelser kommer någon gång att uppdagas här också. Ska Aftonbladet då också i lösnummers-iver underblåsa de protester, lynchmobbar och angrepp som polisen har fullt upp med att stävja?

Skriv gärna om det inträffade, men var sakliga. Den dömde har begått brott som hon ska dömas för, och så har också skett.
Metoden att kasta skit på oss som är oskyldiga genom att dra in pedofili, använda smädelser, och utelämna vitala fakta är bara oseriöst.

Jag hoppas redaktörerna i fortsättningen granskar journalisten Karin Östmans texter noggrannare innan publicering. Hennes personliga känslosvall kan på sin höjd tryckas i en krönika, inte i en nyhetsartikel.

Annan media

Detta ska inte ses som någon hyllning till annan media. Tex lämnar frågorna om barnens åldrar hål i resonemanget. Förskolan har barn i åldrarna 2-5, och Vanessa anklagas för övergrepp mot barn i åldrarna 12-18 månader. Hur hänger det ihop?

Sedan har vi tidsfrågan. Man är ytterst sällan själv med barnen någon längre tid. Möjligen sena stängningar på små förskolor. Men då är det i regel alltid samma barn som hämtas senare än alla andra, dvs ett eller två barn. Inte 40! Det sätter på något sätt en gräns för vad som är möjligt, så om fyrtio barn är inblandade från förskolan så är nog just dessa ganska ”milda”.

Vi kan bara spekulera i detta, om informationen ens stämmer vilket vi inte kan vara säkra på. Jag gissar att en stor del av övergreppen skett på hennes fritid, då är allt möjligt. På förskolor är barn ändå rätt skyddade då vuxennärvaron är hög. (I vart fall i Sverige.)

Det utgör inga ursäkter för något av det inträffade. Men det utgör ett skäl till att inte svälja något okritiskt. I synnerhet inte när det är ”känsliga frågor”. Tänk efter själv, annars kanske du blir journalist på Aftonbladet.

Min ståndpunkt

Tycker ni att jag är mild mot henne? Det är människor som Vanessa George som undergräver vårt arbete och ger hysteriker vatten på kvarn. Då kan ni gissa vad jag känner. Men jag hoppas att jag förmått vara sansad ändå.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag måste erkänna en viss häpnad när en bekant pekar på en artikel på nätet, och denna visar sig handla om min blogg. Och det måste också tillstås att den rapportering jag ännu sett (msn, aftonbladet och DN) har varit tillfredsställande neutrala. Och denna gång används dessutom begreppet “pedofil” på rätt sätt, för första gången enligt vad jag kan dra mig till minnes.

De läsare som hittat hit med orsak av dessa skriverier vill jag erbjuda några korta svar, vilka inte på något vis får förväxlas med ursäkter eller bortförklaringar. Det har spekulerats i om denna blogg är sanningsbaserad eller fiction. Jag menar att frågan inte är principiellt viktig, låt vara vilket som.

Det stämmer att jag till min sexuella läggning är pedofil, en sexualitet som i allmänhetens öron vunnit osedvanligt dålig klang. Likt man tidigare närmast förutsatte att homosexuella försökte sätta på var och en som böjde sig ner efter tvålen, så går många idag med en likartad vanföreställning om pedofiler. Sin sexuella läggning/orientering väljer man inte, men man väljer sina handlingar! (Övergrepp är alltid fel, ålder och kön ointressant!)

Jag är till yrket förskollärare, och arbetar såldes mad barn. Det medger ett stort antal tillfällen då barn söker fysisk kontakt, eller är i behov av fullständigt ordinär omvårdnad. Det passar mig bra, och jag försöker liksom mina kollegor erbjuda barnen vad de efterfrågar efter bästa förmåga. Var och en som har barn eller jobbar med barn vet vad det innebär.

De tidigare nämnda förutfattade meningarna om pedofiler medför att det finns ett betydande antal föräldrar och även kollegor som finner det obehagligt att vuxna attraheras sexuellt och emotionellt (jag skiljer på dessa två) av barn. Med min egen bakgrund som närmast rabiat anti-pedofil har jag förståelse för detta, men det är respektive persons enskilda problem, det kan inte åläggas pedofiler att kompensera för detta. (Liksom det inte kan åläggas homosexuella att kompensera för homofobers känslor.) Jag respekterar att känslorna finns, men det är den enskildes ensak att hantera.

Det arbete jag och min personalgrupp genomför med barnen vinner stort beröm från föräldrar och barnen trivs storartat. Det är det enda som räknas rent praktiskt. I inlägget om “kramiga pojkar” finns en och annan poäng jag hoppas ska vara gångbar oavsett sexuell läggning. Närhet och sexualitet behöver inte hänga ihop.

Åsikten har tidigare framförts att vi (pedofiler) borde leva öppet med vår sexuella läggning. Det blir möjligt den dagen vi slipper ovan nämnda fördomar. När vi blir behandlade som de människor vi är oavsett sexuell läggning. Den som är av denna åsikt får gärna hjälpa oss nå detta mål.

I Aftonbladet har Carina Lundberg, biträdande stadsdirektör, hävdat att de minimerar risken att anställa pedofiler genom att begära in registerutdrag från belastningsregistret. Hon har rätt i att detta utdrag begärts in, så även av mig. Detta utdrag omfattar ett antal utvalda brott, vilka på intet sätt relaterar till personens sexuella läggning eller andra personlighetsdrag. En vuxensexuell (teleiofil) heterosexuell kvinna som är dömd för grov misshandel lär knappast anställas. Dock kan en klanderfri pedofil man anställas förbehållslöst. I denna fråga har hon således fel.

Jag för gärna en diskussion med personer av andra åsikter, men jag godtar på denna sida inga kränkningar eller andra påhopp, åtskilliga sådana har städats bort ser jag. Sådant får nog med utrymme på annat håll och vi ska inte göda hat. “Demokrati” innebär inte frihet från sociala spelregler, snarare att vi måste ta hänsyn till ännu fler variationer än någonsin tidigare. Det blir helt enkelt mer “finstilt”.

Välkommen hit,
Alex Limonovic

Ja, att inte anklagas är ibland värt att uppmärksamma, speciellt när ämnet är ett (eventuellt) sexuellt utnyttjat barn. Det är i mina ögon den tydligaste förändringen på att det blåser lite nya vindar. För några år sedan hade det varit omöjligt, istället hade Aftonbladet publicerat svarta rubriken om misstänkta och jagade “pedofiler”.

Aftonbladet

Man bör dock vara försiktig med att använda ord som “våldtäkt”, det går lätt inflation i ordet. Använd det när det gör begreppet rättvisa.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Att domslut fattade i en domstol är offentlig handling är en sak. Syftet är då att vem som helst ska kunna granska domar för att för försäkra sig om att rättvisan verkligen har haft en rättvis gång. En sådan möjlighet är en grundsten i en rättsstat.

När samma domar används för att hänga ut vissa typer av brottslingar så används de i ett helt annat syfte än vad som är avsett. Och därför reagerar många negativt när så sker, men det betyder inte att det är ett brott. Några siter med detta syfte har poppat upp den senaste tiden med argumentet att “alla ska ha rätt att veta om det bor en sexualbrottsling i närheten”. Datainspektionen ska nu utreda huruvida dessa siter strider mot lagen eller inte med sina publiceringar. En central fråga verkar vara huruvida dessa kan anses journalistiskt syfte eller inte. Detta är ett juridiskt grepp om sakfrågan, men inte den centrala frågan.

Antag att en barnfamilj hittar en person som förgripit sig grovt mot barn. Och detta på samma gård eller nästgårds, vad ska de göra med informationen? Vad är rimligt att anta?

En sådan information är bara användbar för den som är redo att ta upp trakasserier, våld eller hot. Andra har ingen nytta av vetskapen.

Antag nu att ett barn i området verkligen råkar illa ut, vem kommer då att misstänkas? Givetvis den redan uthängda. En annan gärningsman kan därför ha ryggen täckt redan på förhand för alla utom polisen som brukar vara lite mer rationell. Givetvis utsätter det personen i fråga för både stort obehag och stora risker tills att denne blir rentvådd, om detta någonsin sker. Alla brott blir som bekant aldrig lösta.

Antag att du (eller någon annan oskyldig) råkar bo i samma område som nämnda brottsling och dessutom råkar likna denne till utseendet. Detta har skördat dödsoffer utomlands.

Därför bör dylika publiceringar förhindras eller regleras. inte för “bristande journalistik”, utan för att de framkallar fara för andra människor i samhället. När en brottsling har avtjänat sitt straff ska denna vara fri att leva som vilken person som helst. (Det är också ett starkt incitament till att hålla sig på rätt sida lagen i fortsättningen) Det fåtal restriktioner som samhället anser sig behöva ålägga dessa personer, såsom att förhindra dem att arbeta med barn, sker redan idag. Det finns också en gräns för när de uppgifterna ska gallras, då brottet anses ligga så långt tillbaka i tiden att återfallsrisken bedöms som försumbar. Då lyfts även de mest långtgående restriktionerna.

Ett annat alternativ p lösning är att fila på en anonymisering av utlämnade domslut, exempelvis med referensnummer.  Oavsett lösning bör vi försöka uppnå två villkor, att garantera rättssäkerheten och samtidigt garantera den personliga säkerheten och integriteten.

Givetvis har dessa personer rätt att propagera för vilken linje som helst, det är en vital del i ett demokratiskt samhälle. Det kan dock aldrig anses vara “yttrandefrihet” att avsiktligt utsätta andra för fara. Om det verkligen föreligger risk för återfall är detta ett ärende för polisen, inte för några hysteriker som på detta vis godtyckligt försöker åsidosätta rättsväsendets bedömningar. Och anser vi att dessa bedömningar är felaktiga så är det myndigheterna vi får angripa.

Summa summarum kan vi konstatera att uthängningar medför väsentliga risker, och samtidigt ger en falsk (= upplevd) trygghet tillbaka. Det är argumentet mot dylik verksamhet oavsett nivå av “journalistiskt syfte” eller annan jämförbar parameter. Det är syftet med att tillgängliggöra materialet, inte innehållet som sådant.

Källa: DN

Tillägg 081220

Strax efter att ovanstående text skrevs drabbades vi av ett serverbrott som vi inte lyckades gipsa tillfredsställande. Under denna tid har en av dessa uthängarsiter lanserat en metod som gör att de troligen kan klara DI’s granskning vad gäller ev strid mot PUL. De överväger att anonymisera domarna på nätet och bara göra själva domslutet och adressen tillgängliga. Tex ska man kunna söka på “dömda i Emmaboda”, från dessa sökresultat planerar de att länka vidare till domsluten på en annan plats där övriga personuppgifter framgår. På så sätt kan de (troligen) både äta kakan och behålla den.

högaktningsfullt,
Alex Limonovic