Alex Limonovics funderingar

Det är när jag ser sånt här som jag beundrar Rick Falkvinge. Han skulle kunnat ha ett IT-jobb och tjäna bra. Istället väljer han att göra det han tror på, det han tycker är rätt. Och jag skulle tro att han är en av mycket få partiledare som får förbereda sig på att få sin bostad stormad av polis.

Tyvärr är risken stor att han får rätt. Man behöver inte ens bryta mot en lag för att drabbas. Har de inget brott så hittar de på ett som de kan utreda. Då det inte är förbjudet att fabricera misstankar (möjligen bevis) så tycker jag att Rick gör klokt.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Efter Ecpats PR-fiasko i barnpornografifrågan försöker Thomas Bodström räta upp skuta igen. Han kan sina saker, ignorerar den tidigare katastrofen om sexuella övergrepp på seriefigurer och försöker flytta fokus till en helt annan fråga i hopp om att det ska gå bättre. Bodström väljer barnsexturism. I svepande ordalag hänvisar han till ”undersökningar”, vilka preciseras aldrig, inte ens vem som skulle ha genomfört dem. (Maila gärna om ni vet.)

Budskapet är tydligt: Barn som tvingas till prostitution är det synd om, och de gör det för att överleva. ”Mot en billig peng, som dock för barnen och familjerna kanske avgör om det finns mat för dagen, utnyttjas de för sexuella ändamål.” Om det är sant så känns ju lösningen ganska given.

Vill man få bort konsekvenser av fattigdom så måste man höja befolkningens levnadsstandard! Det hjälper inte barnen/familjerna ett ögonblick att gripa eventuella sexturister, kanske tar man rent av brödet ur händerna på barnen? Den enda lösningen är att se till att föräldrarna får ett arbete med tillräcklig inkomst för att kunna försörja sin familj. Fattigdom bekämpas med pengar, inte genom att med polis försöka förhindra vad man anser vara omoraliska inkomsttillfällen.

Men varför driver inte Bodström en sådan linje? Något som verkligen kan göra skillnad? Svaret är enkelt, det ger tyvärr inte lika många dunkar i ryggen om man påstår sig vilja höja välfärden i Sydostasien. Därför att ”sex” vara med för att budskapet ska låta tillräckligt angeläget. Inte heller Ecpat har visat något intresse för att ge ”nödprostituerade” en alternativ försörjning. Rätt åtgärder är det enda som löser problem, fel åtgärder antingen missar målet eller förvärrar problemen. Bodström ropar nästan alltid på ett nytt förbud eller lagskärpning när han vill vinna popularitet. Och är målgruppen vanligt folk så är sex eller pornografi hans säkra kort. ”Ett ädelt syfte är samhällsdebattens motsvarighet till teflon. Det är en yta som kritiska invändningar inte fäster vid”, som Johannes Forsberg på Expressen så träffande uttryckte saken.

”Det är med andra ord i första hand inte lagstiftningen det är fel på. Problemet ligger i svårigheterna att upptäcka, utreda och få gärningsmännen lagförda.” Detta stämmer utmärkt, troligen i brist på brott. För det är ju mycket märkligt om vi har ”tusentals” brott när nästan inget upptäcks eller kan styrkas. Vill vi hjälpa barn så finns det troligen ännu större problem på närmare håll, svensk personal som tar varje tillfälle i akt att slita av barnen kläderna. (Apropå kränkningar!) Problem vi verkligen kan påverka. Men ”jobbiga tonåringar” har aldrig varit Bodströms eller Ecpats fråga, det ska helst var små söta dockor med bambiögon.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Innan jag börjar vill jag understryka en sak. Jag har inte skrivit ett ord de senaste dagarna i syfte att försvara barnpornografi, utan för att förklara den! Tyvärr ser de oftast ut att sammanfalla även om skillnaden är betydande. Och det har lett till några missförstånd.

När man påstår att något är “kränkande” eller “förnedrande” så börjar den man angriper snart att tassa i vrårna. Det är ett effektivt vapen som är svårt att värja sig emot, och det utnyttjas hänsynslöst i sexuella sammanhang. Jag brukade förr ofta köra över män genom att framhäva hur pornografi förnedrar kvinnor och förvandlar dem till varor som går att köpa och sälja. Endast en person höll ut hela tiden och sa: “Alex, det där är skitsnack.” Sent om sider måste jag erkänna att han hade rätt.

Jag vill visa en riksdagsmotion (1991/92:K407 Förbud mot spridning av vissa porrfilmer) som har några år på nacken, men den lades fram i en tid då pornografin på allvar började tränga in i hemmen. Kabel-tv var under utbyggnad och betalkanalernas främsta försäljningsargument var pornografi. Män och kvinnor var lika goda konsumenter och många politiker och lobbygrupper skrämdes över moralens förfall. Det var också under denna tid som barnpornografilagstiftningen var på väg att skärpas. Argumentationen var likartad, det var snarast att beskriva som en politisk trend som kom att hålla i sig i många år..

Notera retoriken i motionen, även om ingen skadas så ska det vara förbjudet. För det har förekommit våldtäkter med denna metod, det kan stimulera män till ett sjukt beteende, det kan ge uppfattningen att… osv. Man föreslog alltså lagstiftning som bygger på lösa antaganden, någon som eventuellt kan hända i dessa kvinnors fantasier. Ändå köptes vid denna tid sådana argument som en sanning som aldrig behövde motiveras. Dessutom har förekommit långt fler våldtäkter i missionärsställningen om det är vad saken handlar om. Men det gör det självklart inte, det är tanternas äckelkänslor som i motionen ges en “allmän” förpackning. (”Fist-fucking är förnedrande för kvinnor och män.”)

Jämför med att förbjuda biljakter på film för att man kan köra för fort, och det har förekommit krockar. Det kan stimulera kvinnor till fortkörning osv. Rent nonsens!

Att det går att kränka ett enskilda individer är ställt bortom allt tvivel. Som liten hade jag en vän som misshandlades (”milt”) av sin far. Han hade inte ens blåmärken att visa upp, men när han öppnade sitt hjärta för mig var det en kombination av raseri och skam som välde fram. Han var oförrättad och ville ge igen. Han ville ha revansch!

Tyvärr så sammanblandas dessa två sorters kränkningar ständigt. Den fiktiva kvinno- eller barnkränkningen och den individuella äkta kränkningen som är likadan oavsett kön och ålder.

Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är att vuxna alltid kan styra över sin situation. Det finns alltid ett val. Barn saknar i regel denna valmöjlighet. De gör som de blir tillsagda och står där de blir ställda. Det kan skötas snyggt eller osnyggt av den vuxne. Det kan vara kopplat till förödmjukelse, eller det kan ske som inslag i en rolig lek.

När vi nu granskar argumentet att barnpornografi “är en kränkning mot barn i allmänhet”, så faller det på sin orimlighet. Dokumentationen kan mycket väl upplevas som kränkande/förnedrande av det enskilda barnet, det ska inte underskattas. Men att då påstå att “alla är lika kränkta som du”, är faktiskt mer ett hån mot barnets känslor än något annat. Och upplever barnet sig inte kränkt, så är det inte ett problem vi ska skapa och pracka på dem. Då förvärrar man problemet.

Det som brukar känneteckna fiktiva kränkningar är att ingen av de drabbade ens är berörd. Känner jag mig förnedrad för att Anna hyr porrfilm så är det mitt problem, inte hennes. Och handen på hjärtat, de flesta bryr sig inte.

Det finns bra argument mot övergreppsmaterial. Respektabla argument! Använd dem istället! Har man verkliga orsaker för en åsikt så behöver man inte förstärka med svepskäl. Det är först när vi skalat bort de falska argumenten som vi kan bedöma de verkliga skälen. Då kan man ta ställning till vad som ska vara lagligt eller olagligt, och på vilka grunder och premisser. För pedofiler är skillnaden marginell, det är vuxensexuellas rättigheter som i praktiken beskärs.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud skriver idag på DN debatt att hon stöder piratpartiet i deras krav på att teckningar inte ska omfattas av barnpornografilagstiftningen. Hon skriver sedan:

”Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.”
(Min framhävning)

Som professor i straffrätt antar jag att hon i vart fall har ögnat statens betänkande i frågan. Just denna fråga har utretts och statens utredare motiverade sig så här:

”Emellertid ansåg regering och riksdag att det inte fanns anledning att flytta barnpornografibrottet från 16 kap. BrB. Ett skäl som angavs var att barnpornografibrottet tar sikte på förfaranden utöver själva sexualbrottet. Ett annat skäl var att barnpornografibrottet även omfattar bilder som getts en sexuell innebörd utan att den avbildade situationen kan sägas motsvara en brottsbeskrivning i 6 kap. BrB. Ytterligare ett skäl som framfördes var att barnpornografibrottet inte bara syftar till att skydda det avbildade barnet från att kränkas, utan också barn i allmänhet.” (SOU 2007:54, s 203.)

Kort och gott:

1. Barnpornografibrott kan föreställa lagliga situationer, då kan man inte gärna kalla det sexualbrott.

2. Dessutom kan ett barnpornografibrott begås genom att tex ladda upp en datafil, knappast en hållbar definition på en sexuell handling, än mindre ett övergrepp.

3. Slutligen spricker logiken om det samtidigt är en kränkning mot varje enskilt barn. Varför ska just det avbildade barnet få en särställning? (Det har barnet redan i det eventuella sexualbrottet. För det kränker bara det enskilda barnet, inte alla.)

Att försöka göra ett barnpornografibrott till sett sexualbrott är juridiskt snömos. För om bilden verkligen föreställer ett övergrepp, så finns det ju bevis på också ett sexualbrott vid sidan av barnpornografibrottet. (Dvs 2 brott!) Och föreställer bilden bara ett naket barn, så har ju inget sexualbrott begåtts.

Framställande av barnpornografi ligger redan under samma kapitel (BrB kap. 16) som handel med materialet, vilket är den enda självklara jämförelsen med stöld- och häleribrotten. Ja, de är faktiskt ännu tätare förbundna då de till och med utgör ett brott mot samma paragraf, 10a§.

Piratpartiet skriver i sitt sjökort om integritet:

”Vi anser därför att definitionen på barnpornografi ska återställas till att gälla dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten. Ingen ska behöva oroa sig för att bli dömd för det stigmatiserande barnpornografibrottet bara för att den innehaft naken- eller sexbilder, vilket har blivit fallet idag. Lagen ska ändras och förtydligas för att reflektera detta. All handel med dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten ka vara fortsatt kriminaliserad.”

Piratpartiets krav, som jag förstår dem, handlar om att klassa ”dokumenterade övergrepp” mot förpubertala barn som barnpornografi. Om den tolkningen är korrekt så följer logiskt att om inget övergrepp är begånget så ska materialet inte heller vara straffbart.

Piratpartiet försöker således komma åt de bilder som vållar verkliga problem för människor. Det är en legitim mission. Men de vill också avföra alla påhittade problem från dagordningen. Som övergrepp på seriefigurer mm.

Ledsen att göra er besvikna. Det som idag är ”barnpornografi” är oftast bara nakenhet, bara i extrema undantagsfall är det övergrepp. Så hemska är vi inte, den stora majoriteten är studiofotografier. (Även om Bodström och Karlén försöker hävda annat.)

Madeleine Leijonhufvud lämnar öppet för tolkning, det är kontraproduktivt att vara mot “dokumenterade övergrepp” om man väljer att tolka allt naket som övergrepp. Gör hon det? Svårt att veta, hennes hållning i sexsäljarfrågan ger orsak att vara misstänksam tills verkligt klara besked levererats. Men det ska erkännas att hon ändå lutar i rätt riktning denna gång. Jag blir inte klok på kvinnan.

Jag undrar i mitt stilla sinne, hur blir det med demokratin om man, även som journalist, begår ett barnpornografibrott om man vill granska argumenten bakom lagen? Alla kontrollinstanser är för närvarande kortslutna. Därför vill jag rikta en eloge till Oscar Swartz och Rick Falkvinge som törs visa upp sanningen om tecknad barnpornografi idag! Jag menar, vem skulle våga åtala dem? Även SVT försöker illustrera problemet.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Reaktionerna har varit många sedan den omtalade domen för barnpornografiinnehav föll för en kort tid sedan. Och äntligen börjar några inse vidden av lagens inskränkningar. De är rasande, lagen var ju till för att sätta åt ”äckliga pedofiler”, inte hederliga Svenssons. Men nu har vi svart på vitt att nakenteckningar av barn är förbjudna, i vart fall tills högre instans eventuellt häver domen.

Tänk nu tillbaka på en tid i juridisk harmoni då bara ”såna där hemska” jagades. Vi skrattade åt australiensarna som klassade ett Simpsons-klipp som barnporr då Bart och Lisa tydligen hade varit för närgångna mot varandra. (BBC, Jag själv) Jag avslutade mitt inlägg om det så här ”Känns det avlägset? Läs den svenska lagen och fokusera på vad som står om tecknade bilder. Det är inte avlägset alls. Bara domslutet saknas.” Nu har vi domslutet!

En viss Sanna Rayman på SvD har i en krönika gjort en träffande jämförelse. Hon väcker till liv det gamla spöket ”Soft Core”, en utställning som visades på Historiska museet 1998. Det var en del av programmet för ”kulturhuvustadsåret” och genomfördes (antar jag) med offentliga medel. Den föreställde nakna pojkar. Könet syntes ibland och många förfasade sig över att vissa pojkar hade början på stånd. Bilderna är säkert ”olämpliga för barn”. De kan säkert börja fnittra och genera sina föräldrar, inte bra alls! Eller kanske börja tänka syndiga tankar om en pubertetspojkes stora snopp. Högst olämpligt, vad skulle prästen säga?

Låt oss se sans. Om mangabilder klassas som pornografi för att teckningarna saknar kläder, så skulle utställningens fotografier inte stå en chans idag. Även om de då inte alls ansågs pornografiska. (Rent formellt alltså, vad som är upphetsande är som bekant individuellt.) Men sedan dess har lagen skärpts i två omgångar. 1999 infördes ett innehavsförbud och nu senast (2010) infördes ett förbud mot att uppsåtligen titta på, eller bereda sig tillgång till sådant material.

Nästa kalldusch lär vara en detalj som de mest cyniska läsarna redan hittat. Den konstnärliga friheten gäller inte längre verk som lätt kan mångfaldigas. Vad betyder då det? Jo, det öppnar för idiotdomar mot alla barnfamiljer som dristar sig ta foton på stranden. Bilder i digitala kameror är konstnärliga verk och kan lätt mångfaldigas. Om med domstolens uppfattning av vad som är pornografi så fattar ni nog vad som kan hända…

Nu till min näst sista poäng

Vilka barn har skyddats av dessa dumheter? I fråga om teckningar så är det självklart inget alls. Tuch på papper klagar sällan över taskiga arbetsvillkor. Och i den mån det sker så får det nog anses vara en del av (det konstnärliga) verket.

Om tittande på barnpornografi skulle förvandla betraktaren till en tickande bomb redo att explodera på närmsta lekplats, så undrar jag vad som skulle hända om folk tilläts se folk dödas i film eller på bild. Då skulle ju alla bli mördare!

Min sista poäng

”Soft Core” förstördes och stängdes när utställningen stormades av nynazister. Idag har vi upphöjd de nazisternas ideal till lag, bara snyggare förpackat än bombarjacka och stålhättekängor.

Tänk på Lars Vilks och hans publicering, och medierna som publicerade bilden bara för att ”försvara demokratin”. Det är så lätt när mobben ränner runt på bekvämt avstånd nere i mellanöstern. De skulle aldrig våga utmana den svenska opinionen och publicera tex mangateckningarna eller bilderna från ”Soft Core”. Även om det vore ett beundransvärt initiativ för att skydda den svenska yttrandefriheten/demokratin mot staten. Även om det inte skulle väcka ramaskri så skulle det väcka en viktig debatt. Låt folk få veta vad som är förbjudet och varför. Låt folk skapa sin egen uppfattning. (Försök inte själv, det är förbjudet.) Det är en hörnsten i en demokrati!

De flesta kan enas om att yttrandefrihet är en fin tanke. Och nästan lika många tycker att man kan göra undantag för de med fel åsikter eller som ritar fult eller snusk. Det låter ju lika fint! Ett finurligt resonemang med så många kryphål att både Talibanerna, Al-Shabab och ärkefienden Pen1@g0n skulle röras till tårar!

Sanna Rayman uttrycker sig så här: ”Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat.”

Det ”grymma” kommer inte från pedofiler, vi ser också det vackra precis som ni. Vad annat finns att se? ”Grymheten” är vuxensexuellas föreställning om pedofilers tankar och fantasier, er egen skapelse således. Men innan vi utmålar oss till segrare eller förlorare så bör vi fundera över vem/vad som är fienden? För om det är sant att vi har förlorat, vem är då segraren? (För det är ju inte pedofilerna.)

Snälla, tänk nu… det finns något viktigt här…

(Jag har medvetet lämnat en öppen angreppsväg fri som rör “yttrandefrihet”, vi får se om någon använder den.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Sommar, värme och semestertider. Flickor i tunna klänningar och tröjlösa pojkar förgyller tillvaron när man spatserar längs huvudstadens gator. Termometern visar nästan 30 grader i skuggan. Det är nästan så att jag önskar mig tillbaka lite av den is som jag så intensivt önskade ur världen för ett halvår sedan.

Samtidigt drar valtiderna närmare, den 19:e september slår vallokalerna upp sina dörrar, och de två seriösa kandidaterna till justitieministerposten är två stolpskott. I ena ringhörnan står Tant Gredelin, i den andra Thomas Bodström. Den enda verkligt stora skillnaden mellan dem handlar knappast om vilken politik de i slutändan representerar, utan om att Gredelin gör det av övertygelse. Vad Bodström verkligen tycker förtäljer inte historien, han verkar stå till tjänst för vilken lobbygrupp som helst.

Lagen ska skärpas om handel med sexuella tjänster, såvida betalningsmedlet utgörs av pengar. Annars skulle ju närmast varje bostad utgöra en mindre bordell. Liksom en drink på krogen kan leda rakt ner i säng så kan ett engagerat deltagande i städningen, eller kanske en spontant levererad blombukett ha samma effekt. Men det är klart, horan på gatan är ju dyr, det kan ju kosta flera tusen om man ska slå på stort. Tjejerna i baren är mycket billigare, då kan man komma undan med några hundralappar.

Vem vill man komma åt med lagstiftningen? Vissa vill sätta åt de hemska männen, andra koncentrerar sig på hallickar, som påstås syssla både med knarkhandel eller ”annan brottslighet”. I vilken mån det påståendet stämmer vill jag inte sia, men det finns ju inte mycket utrymme lämnat för seriösa aktörer. Men om sexköpslagen är ett sätt att sätta dit knarkhandlare så känns det onödigt omständigt, narkotikahandel är ju inte överdrivet lagligt det heller.

Prostitutionen har alltid funnits, och vi lär inte bli det första samhälle som får bort den. Vad man kan påverka är möjligen att undvika att personer ”hamnar i prostitution”, och bara ha kvar de som väljer det yrket. Det kanske låter märkligt; men det finns även sådana som väljer att sälja sex, precis som det finns de som frivilligt valt att arbete inom hemtjänsten.

Det stora problemet är att staten inte förmår skilja på den frivilliga verksamheten och den som framtvingas av misär. Den senare gruppen kan tvingas så ut med helt usla arbetsvillkor, de tvingas ta vilka kunder som helst, medan de frivilliga kan ställa motkrav och välja sina kunder. När man försöker anpassa lagen efter populära teorier, istället för tvärtom, så kan det bara bli pankaka. Fast det beror givetvis på vem man frågar, för våra respektive ministerkandidater som knappast varken köper eller säljer sex (för pengar) är nog det sociala resultatet likgiltigt. Allt som räknas är att det generar röster i valet och inte riskerar att slå tillbaka för hårt i efterhand.

Om de verkligen brytt sig om människors utsatta situationer skulle de inte ha diskuterat prostitution, dvs köpavtal mellan vuxna samtyckande människor. De skulle exempelvis kunna lyfta fram de tvångsomhädertagna barnen som misshandlas och isoleras i statens regi. I dessa ”hem” (läs: anstalter) betraktas utomhusvistelse i vissa fall som en belöning. Barnombudsmannen noterar att barnens rättigheter ofta kränks och att de fall om isolering som pressen rapporterat om varit en del i ett större mönster. Med andra ord, det är bara toppen av ett isberg för vad ungarna får utstå. Problemen har varit kända i minst fyra år, ändå har inget hänt. Det är alltså ett bristande engagemang, man skiter i kidsen. Det verkar dock vara vissa ”vårdares” hobby att misshandla barn, och de tar varje tillfälle i akt. Fast det är klart att den som druckit läsk ur en flaska måste kläs av i underkläderna och tvångsisoleras, eller om man råkar tappa ett glas!

Denna pennalism skulle kunna vara en måltavla för våra politiker. Att göra bra saker för barnen skulle definitivt vinna min röst. Men det gäller alla barn, i synnerhet de mest utsatta. De andra barnen klarar sig bra ändå.

Istället för dagens kapplöpning i vem som kan vara mest restriktiv mot de som är annorlunda bör politiker tävla i att göra det så bra som möjligt för alla. ”Jobbiga” barn är de som behöver mest stöd, inte vuxenvärldens fördömanden och straff för påhittade struntsaker.

Nu är det sommar och sol, och våra barn sitter inlåsta. Släpp ut dem!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Beatrice Ask är en märklig kvinna. Jag får aldrig riktigt kläm på hur hon tänker. Hon är justitieminister men har ingen juridisk utbildning, eller i vart fall är hon inte jurist. För att kvalificera sig som justitieminister bör man inte vara helt okunnig, men just den okunnigheten skyltar hon med nu.

Beatrice Ask vill nu att alla som bara misstänks för brott mot sexköpslagen ska få skylta med det offentligt, “skämmas på torget” som hon uttrycker det.

I sitt ursprungliga uttalande skulle det vara färgstarka kuvert som alla kan känna igen, men det verkar hon ha backat från nu. Men bara tanken är skrämmande. Ett sådant uttalande kan kanske godtas från en helt okunnig kulturminister, men inte från en sittande eller fd justitieminster.

I Svensk lag är en person oskyldig fram tills att hen är dömd. Det är alltså oskyldiga människor hon vill hänga ut. Och många av dem kommer säkert att frias i rätten. Varje friad person skulle troligen få rätt till höga skadestånd från staten för kränkningen.

Och varför just sexköp? Inte ens de som misstanks för rån, våldtäkt, rattfylla, utpressning, misshandel eller bedrägeri hängs ut. Tanken är absurd. Vad gör denna lag så speciell att den ska få en straffrättslig särställning?

Ingen tvingar Beatrice att köpa sex, hon har rätt att tycka att det är omoraliskt. Men att ytterligare trampa på sexsäljare (som dessutom ofta framställs som “utsatta”) är under all mänsklig värdighet. Fast när började politiker ta hänsyn till sexsäljare? (De är ju ändå bara horor…)

Alex Limonovic

Detta inlägg är en fortsättning på en diskussion som närmast tagit formen av en debatt. Den börjar här, och senaste kommentaren är här. I motsatt ringhörna står Amarso!

Ämnena är angelägna och frågorna känsliga. Men jag är övertygad om att det är bra att diskussionen förs i ljuset, en ståndpunkt jag antar att Amarso delar då han valde att föra diskussionen på bloggen och inte per mail.

“Barn och sex”

Jag är emot att vuxna ska ha sex med barn av flera olika anledningar.

1. Jag har trots många år i barnomsorgen aldrig behövt avvisa en invit till sex från ett barn. Eftersom de aldrig har frågat!
   Barn väljer inte att ha sex med vuxna. Men de kan vara väldigt kramiga och kelsjuka.
2. Vi vuxna skulle lätt kunna förmå barnen till sex. Men då är det våra vuxna behov som står i centrum, inte barnets. Barn ska inte behöva “ställa upp”, skadligt eller inte.
3. De akademiska uppgifter som lagts fram talar emot med siffrornas språk. Vi har granskat även våra meningsmotståndares material och funnit tolkningen godtycklig. Vi har lämnat ut siffrorna till var och en som velat bilda sig en egen uppfattning i frågan. Erbjudandet står kvar.

Fler skäl behöver jag inte till att vara emot sex med barn. Notera att jag här helt undvikit de kulturella argument som du närmast förkastar.

Fakta & empiri

En annan orsak att inte gå på djupet är att de flesta är så fundamentalt okunniga i de flesta frågor ämnet berör. Det gäller majoriteten av befolkningen och är ingen kritik i sig. Det kan man inte begära. Blir man för avancerad blir man också otillgänglig.

Att förklara effekten av fel nivåer oxytocin, speciellt i vissa åldrar, är bortkastad tid. Vi får totalt irrelevanta idiotsvar eller så bortser folk helt från det de inte begriper varpå svaret blir ”goddag yxskaft”. Har ni ens koll på hur stor skillnaden är i könshormoner mellan en 8-årig pojke och en 20-årig man? Vilka effekter har det på sexualdriften? Det är helt enkelt inte särskilt imponerande när folk kräver att bli tagna på allvar med hemsnickrade ”jag har tänkt”-argument samtidigt som denna mest grundläggande nivå anklagas för att vara ”för akademisk”.

Sexförespråkarnas linje kan sammanfattas så här: ”Jag är kåt på barn, därför vill jag ha rätt till sex med barn. Och får jag inte det så är samhället taskigt och diskriminerande.”

När argumentationen utvecklas utan att mer substans tillförs blir det bara egocentrism i blänkande förpackning. Därför kommer de aldrig bli tagna på allvar i samhället. Därför ignorerar jag dem med gott samvete. Att skylta med vantolkade källor är ingen merit.

För erkänn, inte skulle du låta dig påverkas av att jag återpublicerade samma siffror en gång till? Lätt gjort isf, men det är inte där skon klämmer. Men var klämmer då skon? Jag tror att du är sur för att jag inte har någon bra lösning för hur man idag kan leva ut sin sexualitet om man både är pedofil och har sociala funktionshinder.  Den kritiken vore rättvis, jag inser att det är ett stort problem men har inte en susning om hur det ska lösas!

Bevisbördan ligger på de som vill förändra. Jag känner därför inget behov av att ytterligare än vad som redan gjorts försöka motbevisa deras ogrundade teser.

Budskap

På bloggen företräder jag främst en åsikt. Och alla frågor har konjunkturer, ibland skrivs det mycket ibland lite. Ibland av pedofiler och ibland av andra. För mig är åsikterna det viktiga, inte vad personen har för sexualitet.

Jag vill se ett samhälle där människor respekteras oavsett vad man har för sexuell läggning, etniskt ursprung, trosuppfattning mm. Ett samhälle där känslor eller drömmar respekteras. Även om Sverige har gått långt på den vägen jämfört med andra länder, så har vi långt kvar.

För mig är tolerans det viktigaste. Därför får man gärna skriva här även om man är teleiofil, det är inget problem för mig.
Och det moraliska och filosofiska dilemmat är om man då också ska vara tolerant mot de intoleranta? Min slutsats är nej. Då har begreppet urvattnats till åsiktslöshet.

En del personer gör till sin image att hata och kritisera allt. Jag menar att den största och viktigaste insikten i “kritiskt tänkande” handlar om vad man bör låta bli att kritisera. I samhällets stora maskineri väljer jag att polera min utvalda kugge.

Lagar & samhälle

När det kommer till lagar är det alltid känsligt. Man kan bygga lagsystem på olika grunder. Vissa är mer legitima än andra i vissa samhällen. Moraliska lagar blir allt mindre legitima idag. Lagen mot syskonsex fick nyligen svidande kritik och den framstod i helt absurd dager, något som vore otänkbart för bara några år sedan.

Allt sådant kommer behöva revideras sinom tid, det gäller även nystiftade lagar. Dagens moraliska lagar hänvisas inte till vad som “är äckligt” eller “omoraliskt”, utan till felaktiga “fakta” som har sitt ursprung i “äcklighet” om man backar ett led till. Sådant kryper fram sinom tid, då kan vi ställa lögnarna i skamvrån. Men det måste få ta tid!

Politiker är inte onda, men de är rädda om sina egna skinn. De vill inte äventyra något genom att ta för stora kliv framåt. (Gissa om de skulle få mycket skit om de gick för långt.) Och de måste därför tillåtas ta lagom små steg. Jag tror inte på framgång genom att driva en radikal linje, utan en sådan som vid närmare (akademisk) granskning visar sig mer hållbar än de konkurrerande idéerna.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Vuxenvärlden har ofta goda ambitioner när de härjar runt med sina små telningar. Troligen också de kvinnor som åker land och rike runt med barnen för att ställa ut dem på diverse skönhetstävlingar.

Eller är ”goda ambitioner” rätt uttryck? De utsätter barnen för en press och stress som folk normalt skulle tycka var helt vansinnigt, men då har de satt en ny etikett på problemet: ”Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.”

Det må erkännas att det ligger en viss sanning i argumentet, de känsliga faller bort i tidigt skede. (Vem bryr sig om dem?) Men finns det o andra sidan något man inte kan förklara bort med argumentet?

Konceptet med tävlingar innebär att någon vinner och kan triumfera över de andra. Men det innebär också att det finns en bortglömd förlorare. Hur mår den tioåring som först får lämna scenen i en tävling som går ut på att vara vacker. Vi får innerligt hoppas att hon inte känner till juryns inställning. ”Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan.” Till detta kommer vetskapen om att mamman satsat stora pengar på en förlorare. 100-1000 dollar brukar startavgifterna vara.

Att tävla

Att barn tävlar är inte fel i sig, det gör barn för jämnan. Men då är det på barns villkor, och det är ändå ytterst sällan dessa går helt över styr. Över styr brukar det desto oftare gå när vi vuxna fråntråder vår roll som medlare eller ”objektiv part” och själva börjar kasta in våra styrkor och ambitioner i spelet. Och vuxna spelar ofta fult och kan visa ännu mer envetenhet i ämnet än ens ett grinigt barn förmår. För att citera en mamma med vinnarambitioner: ”Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.”

Men i dessa situationer är det inte barnen, utan föräldrarna som tävlar med sina privata levande spelpjäser. Med drill, hot och mutor skall barnen formas till att leva upp till våra vuxna ambitioner. Något som givetvis inte skulle vara möjligt om man inte kunde förklä det till ett ”barnens bästa”.

Barnsyn

Jag tvivlar inte på att det skulle vara en tittarsuccé även här, för så fort någon kan bli utröstad ur en tävling så flockas tanterna kring tv:n och gammelmedia startar tävlingen ”först till en spaltkilometer” innan ämnet är grundligt genomtröskat. Så var bussiga och locka inte någon lättsinnig producent eller inköpschef i sådana tankebanor.

Jag medger gärna att de flickor som paraderar på scenen är söta. Men denna karamell har en bitter underton då man vet vad som försiggår i loungen med stjärna på dörren. Men det kan möjligen skyllas på att jag är en västerländsk mjukis som avskyr att barn misshandlas. Eller så saknar jag den rätta kristna andan… vad vet jag?

Jag försöker plocka sönder problemet för mig själv, vilka komponenter består det av? Vilka är verkliga och vilka följer av min kulturella föreställning?

• Att föräldrar hotar barnen med stryk är svineri, men inte ovanligt i internationella sammanhang.
• Eller att föräldrar försöker överföra sina egna ambitioner på barnet? Det är också vanligt inom musik eller idrott. I dessa fall utsätter desutom ungen för offentlig skam om det misslyckas.
• Kanske att vuxna använder barn som spelpjäser i sina egna högst vuxna spel? Tja, sådant kan tyvärr beskådas dagligen i otaliga vårdnadstvister.

Nä, det är inget av det i sig. Det djävligaste är att allt detta slås ihop i ett nytt paket vilket förses med etikett av omtanke! ”… De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.” … obegripligt…

Detta sätt att behandla barn och unga är bortom all respekt för barnen i fråga och ska vara oförsvarligt, oavsett vad slutprodukten är tänkt att bli. Socialpornografi för propra damer, eller något snarlikt. (*hint, hint*)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Våra kära moderatkvinnor vill driva igenom rätten för myndigheter att provocera brott i groomingfall. Det innebär att poliser på arbetstid surfar omkring på communitys och låtsas vara barn och försöker stämma träff med “snuskgubbar”.

Moderatkvinnornas två texter: Förövare finns där barn finns, Tillåt brottsprovokation.

Nu kan man ju föreställa sig en del komplikationer. Tänk om sexdejten man ska lura i fällan faktiskt visar sig vara äkta vara, att “hästälskare12″ faktiskt är en hästälskande (och numera besviken) 12-åring. Barn får ragga på varandra, och ha sex, vilket inte är helt ovanligt. Eller ska man bara sikta på de som medger sitt syfte? “Ja, du är en snygg 11:åring, du får två limpor cigaretter och femhundra på kontantkortet för ett ligg. Ok?” Visserligen kan man ju fokusera på de uppenbara som utlovar modellkarriärer för några bilder i en sketen studio med en madrass på golvet. Det kanske är det bästa.

Moderatkvinnornas brottsvärdering

Samtidigt undrar jag hur moderatkvinnorna tänker. Bör brottsprovokation tillåtas när det gäller brott mot knivlagen? Eller narkotikalangning till barn? Eller något annat i samma klass, ni fattar poängen!

Genom att fokusera på ett (möjligen framtida) brott som kan hindras med ett klick i krysset så förmedlar de en mycket snäv världsåskådning. Ja, fula fiskar bland groomare är ett visst problem, men knappast vare sig det farligaste eller vanligaste. Moderatkvinnorna pekar visserligen ut et problem, men bara ett i mängden. Det visar snarare att de inte förstår ungdomars relation till internet som medium för kommunikation. Och då blir de rädda! Tanken på en knarklangare på en skolgård är innanför deras begreppsramar och framstår därför inte som lika farlig.

Troligen har de inte ens tänkt så långt. De har nog inte ens tänkt på att förövaren kan vara en kvinna då de konsekvent pekar ut män som bovar i dramat. “Idag används Internet av tusentals män som varje dag försöker komma i kontakt med barn och ungdomar i ett sexuellt syfte.”

“Sexuellt syfte” behöver inte heller vara grooming om man inte vidtar förberedelser för att mötas irl. Chatta är faktiskt lagligt och ofarligt. För att ett brott ska föreligga ska man dels ha kommit överens om att mötas, dels måste man också ha vidtagit någon åtgärd för att få mötet till stånd.

Ungdomars internet- och sexsyn

Moderatkvinnorna skriver: “En del unga är lättare att textförföra än andra. Det kan vara barn som är i ett skört skede i livet, någon som saknar kompisar i den riktiga världen, en som har det jobbigt i skolan eller med föräldrna.” Enligt dessa kvinnor s beror barnens inställning till inviter alltså på någon form av försummelse eller social svaghet. En del ungdomar är mer positiva för sexuella erfarenheter irl än andra. En del vill bara “leka på internet”. Men att utmåla dessa barn som någon sorts sociala loosers är lika fult som fel.

Internet är inte en fara i sig. Det är tvärtom en idealisk plats för att prova och utforska olika sexuella roller och böjelser. (Bara man vidtar åtgärden att inte skicka en massa personlig information!) Om något blir obehagligt på internet så klickar man på krysset och personen är borta. Den möjligheten finns inte i den “gammaldags” världen av kött och blod. (Där gäller pungspark och maraton.)

Metodval

När man senast ville “skydda barn mot sex” så gjorde man om i princip alla sexuella kontakter mellan barn och vuxna till “våldtäkt mot barn”. Därmed började barn i större utsträckning hemlighålla sina sexuella erfarenheter, även när det går fel.

Poliserna kan därför få snacka mycket sex på arbetstid. Men gripa förövare blir det nog sparsamt med. Men visst, det hade varit bra om Alexandramannen gripits tidigare. Och så hade troligen skett om inte varenda unge skämts för mycket för att våga prata om det inträffade. “Alla vet ju att de egna barnen inte har sex”. Bygg inte klyftor mellan barn och föräldrar!

Vill man nå framgång måste man bejaka barns och ungdomars sexualitet på deras egen nivå. Inte försöka hindra den, utan fundera på hur den kan levas ut med minsta tänkbara risk. Det handlar alltså om att visa barnen respekt och inte försöka topprida dem!

Det är nämligen innebörden i att “låta barn vara barn”. De har nämligen lika snuskiga tankar som ni, oftast bara andra önskemål och mindre erfarenhet!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic