Jakten på bambiögonen
Sunday, August 15th, 2010Efter Ecpats PR-fiasko i barnpornografifrågan försöker Thomas Bodström räta upp skuta igen. Han kan sina saker, ignorerar den tidigare katastrofen om sexuella övergrepp på seriefigurer och försöker flytta fokus till en helt annan fråga i hopp om att det ska gå bättre. Bodström väljer barnsexturism. I svepande ordalag hänvisar han till ”undersökningar”, vilka preciseras aldrig, inte ens vem som skulle ha genomfört dem. (Maila gärna om ni vet.)
Budskapet är tydligt: Barn som tvingas till prostitution är det synd om, och de gör det för att överleva. ”Mot en billig peng, som dock för barnen och familjerna kanske avgör om det finns mat för dagen, utnyttjas de för sexuella ändamål.” Om det är sant så känns ju lösningen ganska given.
Vill man få bort konsekvenser av fattigdom så måste man höja befolkningens levnadsstandard! Det hjälper inte barnen/familjerna ett ögonblick att gripa eventuella sexturister, kanske tar man rent av brödet ur händerna på barnen? Den enda lösningen är att se till att föräldrarna får ett arbete med tillräcklig inkomst för att kunna försörja sin familj. Fattigdom bekämpas med pengar, inte genom att med polis försöka förhindra vad man anser vara omoraliska inkomsttillfällen.
Men varför driver inte Bodström en sådan linje? Något som verkligen kan göra skillnad? Svaret är enkelt, det ger tyvärr inte lika många dunkar i ryggen om man påstår sig vilja höja välfärden i Sydostasien. Därför att ”sex” vara med för att budskapet ska låta tillräckligt angeläget. Inte heller Ecpat har visat något intresse för att ge ”nödprostituerade” en alternativ försörjning. Rätt åtgärder är det enda som löser problem, fel åtgärder antingen missar målet eller förvärrar problemen. Bodström ropar nästan alltid på ett nytt förbud eller lagskärpning när han vill vinna popularitet. Och är målgruppen vanligt folk så är sex eller pornografi hans säkra kort. ”Ett ädelt syfte är samhällsdebattens motsvarighet till teflon. Det är en yta som kritiska invändningar inte fäster vid”, som Johannes Forsberg på Expressen så träffande uttryckte saken.
”Det är med andra ord i första hand inte lagstiftningen det är fel på. Problemet ligger i svårigheterna att upptäcka, utreda och få gärningsmännen lagförda.” Detta stämmer utmärkt, troligen i brist på brott. För det är ju mycket märkligt om vi har ”tusentals” brott när nästan inget upptäcks eller kan styrkas. Vill vi hjälpa barn så finns det troligen ännu större problem på närmare håll, svensk personal som tar varje tillfälle i akt att slita av barnen kläderna. (Apropå kränkningar!) Problem vi verkligen kan påverka. Men ”jobbiga tonåringar” har aldrig varit Bodströms eller Ecpats fråga, det ska helst var små söta dockor med bambiögon.
Högaktningsfullt,
Alex Limonovic


