Alex Limonovics funderingar

“Jag är stolt över dig, du skötte det verkligen supersnyggt! Får jag krama om dig?” Han svarade aldrig på frågan i ord. Istället log han, vände sig om och lutade sig mot mig så hans kind lade sig mot min. Jag strök honom lätt över det bruna håret när jag försiktigt tryckte hans mjuka kind mot min. Leende slöt han sig sedan till sina klasskamrater utanför klassrummet.

Jag är stolt över denna nioåriga pojke, och hur skickligt han hanterade en återkommande konfliktsituation med ett annat barn. “De kom nästan hand i hand” som en kollega uttryckte saken. Ändå var jag inte förvånad, för på hur många sätt kan det gå när man istället för den klassiska banningen av fröken fått några uppmuntrande ord och en hint om hur konflikten kan lösas? Men beslutet och genomförandet var helt hans eget.

Han är inte vad vuxna kallar “söt”. Han är intelligent men visar det sällan. Han är aldrig smutsig, men ständigt tråkigt klädd. Ett barn som möjligen syns för att han tar så liten plats om det inte är konflikt. Denna pojke hängde efter mig resten av den dagen, han pratade och visade sina förmågor på ett sätt han inte gjort förr. Han var sedd och ombrydd, på ett sätt som kändes för honom.

Jag lyssnar inte på vad jag får höra om barn utan vill bilda mig en egen uppfattning. Hade jag litat till det jag hört hade jag nog inte gjort mig något besvär med detta barn, då det för min del bara är ett kort gästspel. En förstärkning av personalresurserna. Tänk om jag fick ta pojken med mig till de mina små, han skulle växa enormt som människa!

Men så kommer inte att bli fallet. Jag kommer att återgå till mitt och han kommer bli kvar. Och jag kommer fundera länge på hur många barriärer som kan genombrytas med lite vänlighet och en kram. Sådana kan konsekvenserna bli om man skickar upp förskollärare i grundskolan, eller om man vägrar se barnen som “elever”, utan som barn.

Som man är det bra att kunna göra vad “män” förväntas göra. Men det är lika viktigt att länka samman det med alla de mänskliga kvalitéer vi vill att barnen ska låta göda inom sig. Det är dessa egenskaper som ska vattnas vid både läsning, brottning och Othello. Detta är förskollärarens egentliga ämnesområde, fast oftast använt på (yngre) barn, och inte “elever”.

högaktningsfullt,
Alex Limonovic

En flicka på tre år blir lämnad av mamma. Kollegan tar emot henne och allt avlöper friktionsfritt.
Hon går upp mot hörnet av sandlådan som för närvarande är tom på barn och börjar leka förstrött och till synes nöjt. Vanligtvis söker hon sig direkt till de andra barnen, jag får känslan av att något är… inte direkt fel, men anorlunda. Jag går ännu inte fram, utan tittar upp mot henne, iaktar henne noga. Hon blir varse min blick, tittar hon tillbaka med ett brett leende. Ingen fara med henne, jag ler tillbaka.

Jag ägnar mig åt annat en stund innan jag på nytt tittar upp mot henne. Nu ser hon mig nästan omedelbart, hon skiner upp men gör inga ansattser till vidare kontakt. Sätter mig på en avsats med ryggen mot henne, hon kommer då närmare och går i en vid halvcirkel runt mig varpå hon börjar leka inom mitt synfält. Gör så en stund och kastar ideliga blickar bort mot mig där jag sitter. De gånger våra blickar möts ler vi båda.

Jag reser mig och går runt husknuten och sätter mig på ett bildäck på en annan del av gården. När jag tittar tillbaka ser jag henne komma efter. Hon går förbi mig, ett varv runt lekstugan innan hon slutligen sätter sig på samma däck som jag. Utan att vidröra eller nu ens ägna mig en blick.
Jag flyttar min hand så att hon kan ta den om hon vill, hon ignorerar den. Jag tar upp en kvist från marken, skalar den omsorgsfullt och sätter den i marken framför hennes ena fot. Hon tittar på den, rör den inte. Jag förstår med ens varför, hon behöver inte. Hon är helt tillfreds med vad hon har, inte av vad jag ger henne utan av vad vi skapar tillsammans i vår kommunikation. Ganska länge sitter vi så och tiger med varandra. Närheten var påtaglig, men utan beröring.

Om jag frågat henne hade hon inte kunnat svara. Jag tror hon ville vara sedd och omtyckt, utan att det förpliktade till något mer. Få vara liten igen, men på ett stort sätt.

Att vidröra hennes hand, eller bara säga ett ord skulle ögonblickligen förstöra alltsammans. När hon fått sitt behov tillfredsställt så gick hon iväg till några jämnåriga barn och började leka med dem. Stunden var förbi.

Hur är det talesättet börjar? “Ett barn har hundra språk… ”

/Eder Alex

Jag brukar ofta ogilla reklam som anspelar på sex, lite för att det känns som ett fult trick. (Slag under bältet? *ler*) Lite för att jag inte förstår det och det finns precis överallt.

Resebroschyrer är däremot bra. De kan visa kroppar utan att sex står i fokus, och då även oblygt sådana tillhörande individer av oförskämt låg ålder. Passar mig perfekt!

Detta klipp tog jag ur DN söndag den 27 april. Bläddra gärna vidare, men denna sida fick pryda mitt frukostbord vid morgonkaffet.

Vänta nu!? Varför berättar jag detta för er? Skitsamma, bilden är fin och jag vill visa upp den!

(När jag blir stor. Då ska jag starta en reklambyå som bara har fina bilder… *asg*)

Eder Alex the peddo