Alex Limonovics funderingar

Jag blängde med tillgjord stränghet mot flickorna som svarade med att skratta och stänka mer vatten. Först med en mindre sträng min men desto allvarligare gest förmådde jag stoppa det muntra utfallet. Tre femåringar, varav endast en ännu hade trosorna på sig stod vid vattenbordet. Jag hade bett dem låta bli att leka med vattenslangen, men denna hade brukats flitigt när jag senast tittade till dem. Jag hade låtit det passera i all tysthet.

Nu tittade jag demonstrativt på slangen som ännu droppade lite vatten, sedan åter mot flickorna som nu blivit knäpp tysta. ”Häng upp de där i torkskåpet medan jag hämtar handdukar” sa jag och nickade mot det hörn till vilket två av flickorna förpassat sina underkläder. Barnen sken upp och jag hörde ett ”plask” lämnade rummet. Troligen tog de sista chansen att stänka ner varandra ytterligare en gång.

De tjöt av skratt när jag fångade in dem i varsin urtvättad handduk, jag har alltid tyckt det varit något speciellt med att få svepa in ett vått barn i en handduk. Eller kanske ännu vackrare är det när de låter handduken falla och kläderna ska träs på. Ett barns okomplicerade oblyghet är för mig ett monument över många vuxnas inskränkthet.

”Jag är färdig, kan du knyta mitt halsband?”, rösten kommer en liten pojke. ”Javisst” säger jag och tar lite extra stöd när jag sätter mig på huk, väl medveten om spelets regler. Jag hinner bara ta emot halsbandet när jag känner stöten i ryggen och någon skrattar i mitt öra. ”Res dig! Res dig!” ropar hon obehagligt högt medan jag samtidigt försöker knyta halsbandet. (Yrket kräver simultanförmåga!) Hon trycker sin kind mot mig och jag kramar tillbaka, reser mig och släpper av henne vid hennes kläder som hon alltför fort får på sig.

Badande tar på krafterna och tio minuter senare sitter vi försjunkna i en bok. Endast doften av nybadat barn och några skrynkliga fötter vittnar om dagens äventyr.

——–

Det är nu länge sedan landets vattenspridare kunde sprida glädje bland våra små. Och länge sedan föräldrarna försåg oss med solkräm att smörja (=smeka) med avsedd applikatur applicera på barnens lena hy av solen mest utsatta kroppsyta. Men så länge barnen är nöjda, så är jag det! Vad mer kan en pedofil begära än umgänge och lycka? Vinterbad är sällan skådad bonus.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

“Jag och två kollegor hade tagit några barn med oss till den strandremsa som ligger några minuters promenad från vägen. Inte långt från strandbrynet står två låga björkar där barnen i all hast slänger upp sina kläder över varsin gren.

Barnen rusar mot vattnet och kollegorna försöker hålla jämna steg, själv stannar jag kvar på stranden för att hålla överblick. Efter en stund bryter jag det ålagda sockerförbudet och tar fram ett kexpaket ur väskan, två av barnen kommer genast upp och vill ha. När jag åter riktar blicken mot vattnet känner jag plötsligt en kall, blöt och fnittrig unge fästa sig vid min solvarma rygg. Jag känner hur håren på armarna reser sig av det oväntade obehaget.

Några kvinnor sneglar ogillande åt mitt håll, helvete, jag försöker lösgöra greppet. Flickans fnissande övergår i skratt när hon uppfattar min genans. Snart har jag fått henne att sitta bredvid mig istället, hon pratar glatt men jag kan inte fokusera på vad hon säger.

Kvinnorna sneglar ännu och jag känner mig tvingad att avbryta hennes eviga tomprat. Jag säger: ‘Gå ner och bada igen eller klä på dig’ så pass högt att kvinnorna ska höra. Hon säger emot och ser oförstående ut, då reser jag mig och går efter hennes kläder. När jag släpper plaggen och en torr handduk bredvid henne sänker hon sänkt blicken mot marken och hennes glada leende är borta. Jag resignerar och ger upp, tur att hon har en helkroppsbaddräkt. Jag sneglar tillbaka mot kvinnorna. (Jävla kärringar) Men de hörde att jag försökte!

De tittar inte åt mig längre. De har ropat upp sina egna ungar och är i full färd med att torka dem och plocka upp den medhavda massäcken. Minstingen som lekt vid strandkanten har nu fått en ljusgul tshirt som komplement till den vita solhatten. En av kvinnorna, den fetaste, försöker smörja in sitt smörgåsätande barn utan att all saft hamnar på filten.

Jag vrider på huvudet och finner endast fuktiga avtryck i filten och en hög kläder. Dess ägare stojar återigen runt ute i vågorna efter någon av de många förbipasserande motorbåtarna, med mina kvinnliga kollegor.”

Jag har alltid gillat choklad, och lyx var det till jul när mamma eller pappa köpte en Alladin- eller paradisask. När jag första gången provsmakade riktig belgisk choklad så försvann jag upp i en aromatisk himmel i en kaskad av färger.

Första gången är bäst, då är det en överraskning och en helt ny erfarenhet.

Andra gången är det bra. Men inte nytt, man vet vad som väntar. Och verkligheten lever sällan upp till förväntningarna. Tredje gången är rutin. Och vad gäller chokladen så är den rätt trivial idag.

Det var sommar och solen strålade när jag för första gången i mitt liv öppnade en förskolegrind för att jobba. Det var på prao i högstadiet. Mina minnen från den tiden är diffusa, men jag minns tydligt hur jag medveten om min pedofili hade bestämt mig för att ta i barnen så lite som möjligt. Ja, jag hade inte erkänt min pedofili så direkt, men jag viste med mig varåt det lutade.

Barnen hade dock ingen koll på min planering och var givetvis på mig från första dag. En stor och “snäll” kille var i allmän mening en utmärkt klätterställning, fåtölj och vid behov teddybjörn. Innan prao-tiden var slut så satt jag vid badpoolen med tre barn omkring mig, två i baddräkt och en utan. Jag försökte hålla “anständig distans”, varvid den ordinarie personalen roade sig kungligt på min bekostnad när barnen kröp närmare och jag backade undan. Sista dagen kom och jag grät när jag gick ut genom grinden. Idag minns jag bara en flicka tydligt. Hon har en egen vrå reserverad i mitt hjärta.

Första gången jag var i skola så satt jag bak i klassrummet medan den ordinarie klassläraren undervisade. I den bakersta raden satt en omåttligt vacker flicka som sedan visade sig ha en anmärkningsvärt avancerad humor. Flera pojkar i klassen delade min smak på flickor och hon var “lyckligt ihop” med en av dem. Jag var glad att få vistas i hennes närhet. Som vuxen är man (som sig bör) liksom aldrig kandidat till kavaljersrollen.

När terminen led mot sitt slut hade jag en god relation med alla barn i klassen och oavsett vilket ämne jag undervisade i så gick det i regel smärtfritt även om jag var helt ny i skolan. Avslutningen kom och alla ceremonier bockades av på en checklista. Barnen hade rosor och föräldrarna var med i klassrummet. Allt löpte som planerat, ungarna var strålande vackra i nya och strukna kläder. Jag minns inte färgen på just denna flickas klänning, den var nog gul, hon klär i gult! (Ibland får jag justera minnet lite.)

När jag den dagen skulle lämna skolans område blir jag plötsligt knuffad i ryggen. Häpen vänder jag mig om och finner tre av klassens flickor som fnittrar förtjust. Innan jag hunnit samla mig så har de kastat sig runt midjan och kramas.

Jag tycker om dem alla precis som man tycker om barn. Men just den flicka jag är så förtjust i sliter då några blad från sin ros och trycker dem i handen på mig. Som tröst “för att fröknarna inte fick någon blomma!”

Jag svävade på moln i flera dagar, retsamma unge att krama mig sista dagen när hon haft ett halvår till sitt förfogande!

Jag har varit i både klass och förskola sedan dess. Men det bir aldrig detsamma igen. Bara minnen återstår. Nu är det bra, men “bäst” är förbi!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Så är det dags att välkomna Sara som gästskribent om “pedofil kärlek”, eller ska vi säga “romatik”?

Hemmet är fullt av liv och rörelse. Efter avklarad middag är det min tur att beställa jultidningar, som en av ungdomarna i sällskapet säljer.

Jag går in i tv-rummets lugna vrå, sätter mig i soffan men hinner knappt börja bläddra innan Paula kommer efter. En underbart vacker ung flicka med kristallklart skratt. Hon sätter sig bredvid mig, helt intill.

Jag ser på henne och ler varvid jag återgår till jultidningskatalogen. Då lutar sig Paula mot min arm. Jag ger henne uppmärksamhet, ett “leende ögonkast” innan tidningen åter blir målet för min blick.

Jag lägger nu armen om hennes rygg och tidningen hamnar på bordet, vänder mig mot mitt hjärtas flicka och ger henne en puss i pannan. Paula skiner upp, sätter sig tvärs i mitt knä och lutar huvudet mot min axel. Jag lutar mig bakåt mot soffans rygg, smeker henne långsamt längs armen. I ljuvlig stilla närhet njuter vi tillsammans av tystnaden och av denna underbara pedofila kärlek.

“Titta Alex! Men titta dååå!” Två fyraåriga flickor iförda prinsessklänning kräver uppmärksamhet, själv har jag fullt upp med att hantera en våldsam spiderman som just kastat sig över mig, jag skrattar och hans prydliga frisyr kittlar min haka. När den ena flickan stegar fram och rycker mig i armen vänder jag blicken mot henne. Spindelmannen gör detsamma, och där ligger vi mage mot mage och beskådar flickornas uppspel. Jag känner hur han andas och jag har min hand på hans rygg.

När det är över vänder jag blicken mot den mer handgripliga motståndaren. Han ler och jag känner hans ena hand stryka genom mitt nackhår med en varm rysning som följd. Jag reser mig till stående ställning med pojken i famnen. Vi ser på varandra och ler. “Vad vill du göra?” frågar jag. “Rita” svara han. Jag sätter ner honom vid ett bord där några andra barn redan sitter koncentrerade, skjuter pennorna närmare honom och går efter en ny tejprulle.

Hösten är alltid lite ansträngande, inskolningar är trevligt men tar på krafterna. Man får stifta nya bekantskaper med både föräldrar och barn. Och ur båda dessa aspekter är jag lyckligt lottad, bra föräldrar till underbara barn!

Kort sagt, jag är trött men lycklig!

Denna period bjuder på både jordgubbar och grädde i pedofila termer. Vad vore en sommar utan vattenlek och vattenspridare? Naken hy och barnens smäckra kroppar må vara vackra i all sin skönhet. Dock förslår det inte vattenlek ur strikt sexighetsperspektiv. Dyblöta underkläder som klistrar sig fast längs slät hy är ljuvligt. Och allra bäst blir det när man hittat tuben med solkräm!

Helt öppet kan man då smörja (= smeka) varje barn noga. En lite flicka hade dock mage att ställa sig och kissa på stället, varpå jag inte fann något bättre råd än att kränga av henne även trosorna och fortsätta min behandling. (Tur att jag inte hade henne i knät.)

Nakenhet är något skönt när den är frivilligt vald. Jag var ensam med barnen under tiden för personalraster, kastar ett öga genom ett fönster till att angränsade rum och får en smärre chock! Där står en av mina favoritflickor i bara mässingen, jag ser hennes välformade kropp bakifrån. En kortvuxen docklik blond flicka med stor intelligens. De leker att hon badar.

Personligen anser jag det vara helt i sin ordning även om jag bortser från mina personliga känslor. Men livet på förskola är en stor kompromiss (vilket ofta är positivt) så jag måste liksom alla andra gå halva vägen. Uppfylla förväntningarna på ett sätt som jag anser är försvarbart. Jag gick in, fiskade upp hennes trosor och satt dem tillrätta. Övriga kläder kan hon slippa. Tio minuter senare fann jag henne läsandes en bok, lika naken igen. Trosorna hade hon gömt… Jag kan inte förebrå henne.

Denna fråga vore troligen inte särskilt stor bland personal. Majoriteten är tämligen liberal vad gäller känslor och nakenhet, i vart fall i Stockholm. Huvudproblemet är snarare att många föräldrar inte följt med i utvecklingen, och att det är dem vi har svårt att tas med. Svårt att förklara en i grunden så enkel sak som omgärdas av tabun. Samtidigt har förskolan stort inflytande över vilka tabun som blir rådande och vilka som ska fasas ut.

Och när tiden är mogen för att trycka en solkrämstub i händerna på en pedofil kollega och be denna gå ut och jobba, då har detta tabu spelat ut sin roll. De känner inte pedofilin, men är nöjda med resultatet, och resultatet är allt som räknas!

/Alex Limonovic

Tillbaka på jobbet efter en tämligen grå helg. Snön förvandlas alltjämt till slask och här och var skymtar asfalten mellan pölarna, så jag kan knappast locka barnen med pulkaåkning imorgon. Men vad gör det? I samma stund lekmattan äntras kommer två eller tre barn hänga runt midjan, jag kommer smälta fortare än snön och glömma veckans stridigheter.

För ovanlighetens skull är där en pojke jag trånar lite smått efter. En klipsk kille som tycker om att bli fjäderlätt berörd i ansiktet. Han kommer parkera sin lika mjuka som välkomna kropp i mitt knä och vi kommer mysa tillsammans. Hans hår kommer vara lite strävt av torkad svett och han kommer sitta kvar tills jag slutligen vänskapligt föser honom i sidled. Det lär troligen ske när en lika stor flicka inte smyger in en diskret kram, utan sin vana trogen slungar sin kroppsvikt mot min rygg likt en murbräcka i färd med att riva en medelstor damm. Och jag lär finna hennes grepp lite för besvärligt att ta mig ur med mindre än att först fösa bort ballasten av kramgo pojke.

Vad ska man göra? Stå på gården eller gå ut efter klätterställningar? Kanske besöka ett skogsparti eller bara ge sig ut ock åka buss? Eller varför inte skriva ett brev tillsammans? Äventyr kan vara av skilda slag. Morgondagen får utvisa det.

Mycket händer kring dessa ungar, och jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan delge mer. Fast om jag gjorde några större utvikningar om den flicka som brukar somna med händerna i byxorna kommer ni tro att pedofiler bara bryr sig om sex. Skämt åsido, det är rätt gulligt och jag är glad att det är ett beteende som godtas. Fjärran är den tid man lärde barnen att hålla händerna på täcket.

Minns ett vikariat jag hade för många år sedan. Jag läste en saga för barnen som lyssnade uppmärksamt. Djupast tagen var en flicka på kanske tre år, jag fokuserade på henne när jag läste och hennes koncentration var fullständig. Jag njöt och kände mig som världens bästa sagoberättare. När sagan var slut gick alla barn in till rummet bredvid, alla utom denna flicka som alltjämt satt kvar oberörd av tid och rum.

Full i skratt blev jag när jag såg var hon stoppat in handen! Jag smälte och log mot henne, drog igen dörren och sa “kom när du är klar”. Säkert är att hon inte hört ett ord av sagan, men det var en tjej som strålade när hon kom ut för att leka.

Dessa ungar… många minnen…

högaktningsfullt,
Alex Limonovic

“Nalle Puh & Några Bin” strömmade ur högtalarna och barnen låg på sina madrasser, endast en tanig liten pojke skruvade sig ideligen. Allt vore såldes perfekt om inte denna galonklädda madrass ständigt givit ifrån sig sitt raspande läte, vars främsta egenskaper utöver urinavstötning är undanträngande av såväl mysfaktor som pedagogers tålamod.

Pojken brukar ligga eller sitta still, men denna vila utgjorde han problemet med stort P. “Vill du sitta hos mig då?” frågar jag när både knep och rynkade ögonbryn misslyckats. Pojken nickar glatt och kommer krypande bort till mig och upp i knät. Jag lägger armen om honom och allt är tyst, vi är båda lika nöjda.

Han hittar något att pilla på, min skjortärms nedre knapp! Så snart han fått upp den går han på nästa arm. Leende följer jag nu utvecklingen, pojken är tre år och småknappar är en kvalificerad finmotorisk utmaning. Konfunderad på allvar blir jag först när han efter att ha betvingat även denna knapp vänder sig mot mig och greppar en knapp över bröstkorgen! Jag säger inget, nyfiken på vad som ska ske. Knappen glider upp och han för in handen och lägger den mot mitt bara bröst. Långsamt och försiktigt glider hans hand över min hud.  Han myser trots full koncentration.

Nu börjar det röra sig först på ett ställe i salen, sedan på alla samtidigt. Ungarna kommer krypande under absolut tystnad. De sätter sig runt oss utan minsta gruff eller ordväxling. Så sitter vi tills skivan tystnar. När jag deklarerar att vilan är slut tar pojken ut handen, reser sig och kramar mig innan han går för att leka. De andra barnen följer efter. Ganska samtidigt kommer en kollega in för att avlösa mig och skicka mig på rast.

En kopp kaffe och lite stillhet på den händelsen var just vad jag behövde. Samla tankarna, fundera och njuta. Det var inte sexuellt för någon av oss, bara sensuellt. Och de omgivande barnen delade upplevelsen från första parkett. Pedofili i sin naturliga miljö.

“The girl for you and the boy for me” sa hon och satte den ännu sovande flickan i famnen på mig. Själv gick hon tillbaka in till vilan och hämtade den pojke som också skulle väckas. Snart satt vi med ett varsitt barn i famnen. Hon hade en tvåårig pojke med brunt rakt hår. Jag hade en treårig flicka med korta blonda lockar och bristfälligt tvättad mun. Vi vuxna myste och barnen slumrade sött mot våra bröst.

Dessa stunder betyder mycket för mig, det får mina känslor att skutta i bröstet. Man har ett litet näpet barn i famnen att visa all omtanke i världen, och de är som mest nöjda om man bara låter dem vara. Kräver ingenting alls och är fullständigt tillfreds. När jag då lägger handen mot barnets tinning och försiktigt stöttar upp huvudet mot mitt bröst, då inser jag hur rätt mitt yrkesval har varit. Jag stryker henne sakta över håret.

När jag sedan vänder ner blicken och studerar hennes urtvättade noppiga strumpbyxor resignerar jag en smula inombords. Låt mig förse ungen med kläder så ska hon få något som är henne värdigt. Trastyg på barn är inget för mig. Inte för andra vuxna heller tycker jag mig ha märkt. Jag tror barn blir sedda mycket utefter hur de är klädda tyvärr. Ingen skulle medge det, men det är min erfarenhet. Jag har själv gjort det, innan jag kom på mig och slog mig hårt på fingrarna. Och jag ser det gå igen hos andra. Värderingar, fördomar, förutfattade meningar. Kanske tycke och smak. Svårt att ringa in orsaken till fenomenet.

Fast o andra sidan, choklad i blankt papper är inte alltid godast. Klädseln verkar inte påverka barnens inbördes relationer. Och som äldsta flicka på avdelningen får hon uppmärksamhet ändå. Hon snusar tryggt i min famn och jag både hör hennes lugna andetag och känner dem mot min kropp. Tycker om!

Jag vrider på huvudet och tittar på kvinnan bredvid, hon har begravt blicken i pojken som halvligger längsmed hela hennes arm. De andas nästan synkront. Mitt hjärta blir ännu lite mjukare när jag ser dem. Det jag ser och känner är den villkorslösa kärleken till ett barn, min källa till livsglädje. Den besvaras med fullständig tillit av den art bara ett barn kan visa. Ett blint förtroende att vårda ömt.

Dessa stunder är speciella. Inte för känslans skull, den finns alltid i barns närhet. Utan för att jag har tid till eftertanke under tiden. Tid att analysera känslan och dess delar, i lugn insupa lukten av barndom och stilla känna barnets trygga andetag. Sakta fylla på min reservoar av livsglädje utan störande element.

Semestern är slut, dags att återgå till jobbet efter helgerna. Förväntan, jag längtar inombords. Jag kommer inte ha denna flicka i famnen i morgon, men troligen ett annat barn. Vilket är inte viktigt. Det är kärleken, relationen och omtanken som är viktig. Möjligheter till att älska. Jag har inte diskuterat det med kvinnan bredvid, men jag är säker på att hon skulle hålla med.

Alex the peddo

Tigern smyger sig på sitt tilltänkta byte Med ett rytande kastar den sig framåt och slår med ramen över bytets bröstkorg som sjunker hjälplöst mot golvet. Tigern närmar sig och faller på knä bredvid, sätter örat mot bröstkorgen och sjunker ner platt i liggande ställning.

I tigermunderingen ler en sprallig treårig pojke lyckligt och han pratar mjukt, jag känner hur hans fingrar börjar leka lätt med mitt hår och jag känner en lätt rysning av välbehag, min hand svarar med samma ömhet i hans nyfriserade kalufs.

Det är i kontrast till detta som jag inte förstår omgivningens fördomar mot pedofili. Här ligger vi i en situation som många vuxna skulle skrämmas av, men ändå själva vara redo att utföra då de anser sig “bättre lämpade”. Och pojken tycker det är mysigt.

De personer som försöker göra gällande att “pedofiler inte ska få leva ut” har säkert sett pedofiler in action utan att ens inse det.

Det är nog snarare så att den som tror att missbruk är sexualitetens norm, själv är den som skadats eller skrämts. Kanske har de själva behandlats illa och försöker göra det till lag för alla andra? Eller lägga på andra sitt eget lidande?
Tragiska människor! Trasiga människor!

Tigern ligger kvar kanske någon halvminut innan den åter går på jakt efter ett lyckligt byte. Bakom sig lämnar den en vuxen med ett leende etsat på näthinnan och upprymd av lenaste barndoft. Nu är han både pojke och för ung, men ingen vuxen kan ge mig detta mått av sinnesfrid. Det är som två kontakter som matchar varandra perfekt. Ger och tar emot samma sak på samma nivå.

Vuxensexualitet? Nä, pedofili rymmer i min värld bara termer på den positiva sidan skiljelinjen. Varför skulle jag tråna efter annat? Jag ser ingen orsak, känner inga behov eller begär efter annat. Det är på det sättet jag konstruerat en lycklig pedofil. Och det finns många fler sätt!

högaktningsfullt,
Alex Limonovic