För en tid sedan diskuterades här på bloggen möjligheter och risker för pedofiler att söka professionellt stöd angående sin pedofili. Oberoende av denna diskussion, men ungefär vid samma tidpunkt skedde just detta som vi nu vill beskriva. Pedofilen Nicolai tog kontakt med skolans kurator. Jag har haft förmånen att få följa hela resan från första parkett då jag också fungerat som parallellt bollplank.
Här följer en sammanställning kring denna situation, övrig diskussion är bortklippt för att ringa in problemet. Texten är sammanställd av Nicolai och Alex sida vid sida.
Nicolai: Mail 1
“… när skolkuratorn gjorde en välkomstvisit i vårt klassrum. Jag började nämligen fundera på huruvida jag bör skaffa mig en terapeut, som jag kan tala med om mina tankar kring pedofilin, eller låta bli, emedan det kanske finns en risk för att denne förvisso professionella krabat kan hysa ett stort förakt mot läggningen ifråga - något som skulle kunna få högst oönskade konsekvenser för min person. Jag skulle gärna vilja ha din åsikt i denna fråga. Tror du att det på något sätt är riskabelt att omtala sin pedofili, om så för en luttrad psykolog? Det vore skönt att ha något begrepp om detta. I nuläget känner jag mig ängslig på grund av min rädsla för att bli “upptäckt” som pedofil, fast jag redan talat om det för två av mina vänner. Jag litar emellertid inte lika mycket på alla - det finns gott om skvallerbyttor i denna värld, och jag vill än så länge inte ta någon strid i mitt offentliga namn.”
Alex: Mail 2
“Jag tror alla pedofiler behöver någon att prata med. Vem det är nog av mindre betydelse så länge hemligheten bevaras, för givetvis ska du inte ta några onödiga risker…
Terapeuter/psykologer är vanliga människor bakom en yrkesroll. Hur de förhåller sig är därför svårt att säga. Dock bör framhållas att de har hört de mest underliga sker ur människors inre så det skulle förvåna mig om detta vore något extraordinärt i deras ögon. Och jag har ännu inte hört om någon terapeut som förrått en pedofil. Det är troligen tryggt om du känner ett sådant behov, men räkna inte med att deras råd kommer vara något av värde. Jag blev själv ombedd att försöka få ihop det med en jämnårig flicka trots mina antikänslor. En annan erbjöd sig att försöka “bota” läggningen. Givetvis avböjde jag båda, jag ville ha stöd, inte förstörd sexualitet eller trauman.
Jag tror alltså att du kan känna dig säker, men fundera ut vad du vill ha ut av det hela och se till att terapeuten blir medveten om det. Personligen mår jag bäst i diskussion med andra pedofiler. Men jag har flera vänner som duger gott.”
Nicolai: Mail 3
“Till att börja med vill jag tala om, att jag från och med igår besöker den nämnda kuratorn för att prata om min pedofili. Jag tvekade ganska stort innan, men lugnades av hennes försäkringar om att hon - precis som du menade sist - minsann har hört både ett och annat när det gäller sexualitet. Det fick mig att känna det som att hon inte skulle reagera överdrivet på det jag hade att säga. Jag förklarade för henne, att jag vill fokusera på vad jag vill få ut av samtalen - och tillsammans med henne tycktes det uppenbaras ganska snart: Jag vill fullt ut acceptera min läggning, vilket ännu inte har skett, samt se till så att jag finner hälsosamma sätt att umgås med barn på. Det ligger liksom i allas intresse att ingen skall skadas av min sexualitet; inte heller jag själv. Jag har ju läst de delar av din berättelse som du har lämnat ut - angående stadiet av objektifierandet av barn, med följden att den psykiska hälsan till slut havererar. Detta är ingenting jag trängtar efter. Därför hoppas jag sannerligen, att jag i samtalen med kuratorn åtminstone skall kunna komma till personlig insikt om hur jag vill leva mitt liv. Det känns i varje fall bättre nu, sedan jag haft detta förtroendesamtal med henne, och det är väl det mesta jag kan begära just nu. Så det är bra!”
Alex: Mail 4
“Jag tror du har goda odds att klara dig avsevärt mycket bättre än jag gjorde. Du har vågat berätta om det i ett långt tidigare skede. Vist kommer du stöta på fler problem och kanske oväntade, men det tar vi när den tiden kommer. Att objektifiera är ok inom vissa ramar. Så länge det inte ersätter verkligheten, det var mitt misstag att låta det gå så långt.”
Så efter detta verkade allt förflyta bra i kontakten mellan Nicolai och skolans kurator. Han hade i detta skede informerat några mycket nära vänner om sin läggning för att börja bygga upp ett socialt nätverk. Han valde att kontakta ytterligare en instans. En förening som ger vissa ungdomar stöd i svåra perioder av livet. (Specificering av denna vore olämplig.) De som där informerades om situationen förstod att hålla på sekretessen, men var av inställningen att pedofili skulle vara något botbart. Resultatet av detta möte var således nerslående men gav inga övriga konsekvenser i detta skede.
Snart dök det dock upp allt mer trängda mail i min inbox. Kuratorn hade förmått Nicolai att låta kuratorn informera skolans rektor om den uppkomna situationen. Nicolai skriver själv: “… Beslutet att bryta sekretessen togs i samförstånd med mig, mot bakgrund av att kuratorn inte kände sig behörig att på egen hand bestämma något om min framtid på skolan. Detta skedde alltså inte mot min vilja, även om det givetvis går att diskutera rimligheten i det hela förfarandet.”
Normalt gäller följande regler i situationer som denna: En rektor kan kräva ut information rörande enskild från kurator eller elevhälsovård. Dock övertar rektorn då också dennes tystnadsplikt för att säkerhetsställa att denna inte kan brytas bakvägen. Detta skulle således inte ha medfört någon fara då informationen inte får vändas mot eleven.
Men detta fall gäller en folkhögskola, och där visade sig reglerna vara helt annorlunda. Rektorn har ingen tystnadsplikt alls, varpå denna i praktiken bröts upp i och med detta avslöjande. Något Nicolai inte varit fullt medveten om då han accepterade. Så på stark grund kan vi ifrågasätta “rimligheten i det hela förfarandet.”
Nicolai förde sedan hemligheten vidare till sin klasslärare som reagerade mycket starkt och krävde att han skulle tvingas lämna undervisningen och skolan. Frenetiskt nystade vi i olika former av styrdokument, SOU:er, lagar och förordningar. Vid ett tillfälle mailade jag även Rikspolisstyrelsen för att få besked. Hela tiden med samma resultat: Regler för folkhögskolor är annorlunda. Och alla lagar definierar “sexuell läggning” som homo-, hetero, eller bisexualitet. Allt annat är varianter på dessa.
Sålunda finns det ingen diskrimineringslag som vi kunde hävda användbar. Bakslag! Det enda som strikt talar till Nicolais fördel är ett dokument som heter “Yrkesetiska principer för lärare” som antagits av fackförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Där står att läsa: “Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation.” (Vår kursivering) Denna handling har dock ingen juridisk innebörd, det hör bara till god ton att efterkomma den.
När vi o andra sidan tittade på de riktlinjer som anger vilka som ska förhindras att arbeta med barn inom statens översyn (Utdraget ur belastningsregistret) så fann vi endast väl definierade brott. Nämligen mord, dråp, grov misshandel, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Ingenting nämns om varierande sexuella inriktningar eller andra personliga drag. (Enda andra krav är att personalen uppfyller en godtagbar tolkning av beslutade styrdokument.) Situationen är således dubbel. Vi har argumenten på vår sida, men lagarna utelämnar oss. En diskussion kan således föras men det finns inga utsikter för några formella åtgärder.
Det är således förbjudet att diskriminera en läderbög för att han är homosexuell. Men det är lagligt att diskriminera samma person för att han betraktar läder som en önskvärd rekvisita under sexuella förlustelser. Eller gillar att klä sig i läder i största allmänhet. Detta är nämligen inte ett karaktäristiskt drag för läggningen som sådan, utan en variation inom densamma. Då Nicolai främst är en heterosexuell pedofil återstår enbart diskussioner som medel.
Nicolai berättar
När jag väl fått reda på att kuratorn, rektorn och min egen mentor alla tre, på sina håll, samverkat för att få mig att lämna skolan, såg jag det först som ganska meningslöst att över huvud taget föra någon strid mot dem. Men så ringde Alex mig en kväll - samma dag som jag berättat för klassen att jag inte skulle kunna gå kvar hos dem - och vi pratade med varandra, på riktigt, för första gången någonsin. Jag hade nämligen lämnat mitt telefonnummer i ett mejl, utifall att det skulle vara absolut nödvändigt för oss att nå varandra. Tiden höll ju på att rinna ut för min del. Telefonsamtalet var gnistan till ett nytt och stärkt hopp för mig - det fick mig att plugga på alla viktiga bestämmelser jag kunde tänkas behöva, och jag såg till att arrangera ett möte med kuratorn, rektorn och mentorn en dag senare, under samma vecka. Det är i sammanhanget intressant att notera, att det var eleven själv som fick lov att ordna ett sådant möte, och inte i första hand rektorn, som man skulle kunna ha väntat sig!
Så kom den dagen, när jag väl gick in till rektorns kontor med ena näven full med papper - idogt kolorerade med överstrykningspenna - och hälsade på de tre inbjudna med min andra hand. Vi slog oss ned bakom lyckta dörrar. På något vis hade jag lyckats bli segerviss med tiden: Jag hade en god strategi, tänkte jag! I förstone skulle jag erinra deras egna stadgar och programförklaringar för dem. Därefter skulle jag inviga dem i pedofilbegreppet, och peka på att deras tänkbara rädsla för övergrepp vore överdriven och irrationell i det här fallet. Jag skulle påpeka för dem att jag minsann besitter ett tomt belastningsregister å polisens sida. Sedan skulle jag ifrågasätta deras sätt att sköta fallet på: Om de nu tyckte att detta var en så avgörande faktor för de som går min utbildning, varför har de inte tagit med några frågor kring sexuella avvikelser i intagningsintervjun? Och varför i hela fridens namn sparka på den som är uppriktig? Med glimten i ögat uttryckt: Vad är det som säger att resten av klassen inte är lika hemsk som mig? Om inte detta bet på dem, skulle jag markera med att nämna det potentiellt ytterst stora medieintresse som skulle kunna täcka in just en sådan här händelse - att en elev blir utpressad till att lämna sin utbildning på grund av sin sexualitet! Och, om nu inget annat fungerade på dem, skulle jag åtminstone hota med att driva ärendet vidare rättsligt. Det vore egentligen inte ett reellt risktagande att göra för min del, men att begagna sig av orden, kanske det skulle hjälpa!
Så berättade jag för dem; om pedofili och dess förekomst, om deras eget ideologiska program, om diskrimineringslagen (utan att specificera den juridiska definitionen av “sexuell läggning”), om skolans intagningsrutiner, med mera, med mera. Därefter sade de: “Allt det där visste vi redan.” Min klasslärare menade att media troligtvis skulle ställa sig på skolans sida, och att de skulle bli “hyllade som hjältar,” för att ha ingripit så fort de vetat någonting om saken. Då blev jag rädd. Mina metoder hade svikit mig. Jag drog fram mitt sista kort - de rättsliga påföljderna, som säkert på något sätt ändå skulle verka ansträngande för skolan. Rektorn svarade mig då emellertid, att deras jurister i så fall skulle få sköta den saken, och att de själva inte skulle beröras särskilt mycket av det. Jag förstod på en gång, att det var sant, som de sade: De skulle knappast bli berörda, ty de hade ju inte en känslig, personlig integritet att skydda i det här fallet! Det var ju jag som behövde skyddas! Jag hade till och med “råkat” höra ett fragment från en diskussion som rektorn och mentorn haft med varandra, när jag sökte rektorn på hans kontor ett par dagar tidigare. Då hade minsann mentorn indignerat sagt, förmodligen relaterat till hur det skulle gå för mig om det kom ut att jag var pedofil: “… han skulle bli ihjälslagen! Han skulle inte kunna gå någonstans…” Och visst hade han en poäng. Det hela var känsligt; mycket känsligt. Och mötet slutade som varje framgångsrikt missöde bör göra: Uselt.
När jag ett par dagar senare satt vid köksbordet, hemma i mina föräldrars hus, och skulle förklara varför jag inte hade fått gå kvar på skolan längre, började min mor gråta. Men hon grät inte, som man i förstone skulle kunna tro, för att hennes son var pedofil. I stället sörjde hon blott ännu mer skolans bristfälliga hantering av hur processen hade gått till. Hon tyckte själv att jag hade varit stark som tagit mig igenom det här, och inte gett mig i första taget. Även av min far fick jag det stöd jag behövde. Detta var för övrigt ett intressant sätt att stärka familjebanden på - dessförinnan hade jag inte haft särdeles mycket tillitsfull kontakt med någon av dem; något som nu fick sin ändring. Båda mina föräldrar blev införstådda i hur händelseförloppet hade förflutit på skolan, fick telefonnummer till rektor och kurator och ringde snart därefter, för att klara upp ett och annat med dem. Tyvärr gav detta kämpande inga konkreta resultat, i form av till exempel att jag skulle kunna återvända till utbildningen - däremot fick jag av rektorn ett erbjudande om att påbörja en annan kurs på samma skola, om jag så önskade. Detta kändes dock inte alltför lockande, eftersom att jag redan hade de behörigheter som denna kurs påbjöd. Mitt beslut blev i stället att söka till en annan skola - en skola jag vid det här laget studerar på.
Självmordstankar
De av er som har läst Alex blogg tidigare, har kanske hunnit med att läsa hans egen berättelse. (Länk) Då vet ni om hans självmordsförsök. Ni vet att han planerade inför att ta sitt eget liv, bara på grund av den här sakens skull: Att han hade en sexuell avvikelse. Han inte bara planerade, utan genomförde dessutom sina planer - men misslyckades, som av någons försyn, så att han skulle få gå kvar på denna jord. Inte bara jag är tacksam för att Alex än idag lever vidare. Jag vill säga att jag själv har haft tankar på att begå självmord. Jag hade dem under den tiden jag var hemma, alltså efter relegeringshotet och innan dess att jag reste till min nya skola. Jag stod på gångbron i min hemstad, en mörk och kulen kväll, och övervägde att hoppa ned i vågornas avgrund. Jag föreställde mig hur skönt det skulle vara att äntligen få släppa alla mina bekymmer, och inte behöva kämpa mot någon eller någonting längre. Vilken befrielse det hade varit… för en person som, av allt att döma, endast skulle ha utkämpat en av alla möjliga, tusentals strider i sitt liv, som hade med just sådana här personliga angelägenheter att göra. Skulle jag någonsin kunna bli lämnad ifred med min pedofila läggning? Skulle jag någonsin kunna känna mig bekväm med att tvingas leva ett liv i lönndom och tystnad, enkom för andra människors rädslas skull? Skulle det någonsin kunna gå? Vilken framtid hade jag, egentligen?
Vid ett tidigare tillfälle i mitt liv läste jag om självmord. Det fanns en sak som då fastnade i mitt minne: Det stod att självmordstendenser uppkommer hos den, vars resurser att hantera sig egen situation med understiger storleken på problemen hon skall hantera. Exakt detta hände för mig. Jag skyfflade in så mycket kraft jag bara kunde i det här projektet, att kämpa för min plats på utbildningen. Jag förbrukade så mycket energi på att förklara för alla möjliga idioter att jag inte var deras problem, utan vice versa. Ingenting fungerade. Terapeuterna fick mig att känna mig svagare och ännu mer utelämnad. Skolan blev en förgiftad tagg i min sida. Resurserna försvann då verkligen. Tydligen är det just då man kan fundera på att ta sitt eget liv - när man känner sig som mest ynklig och förfallen.
Som tur var hade jag vänner och föräldrar som accepterade mig, både pedofiler och vuxensexuella (teleiofiler). Det gjorde det möjligt för mig att kunna uthärda de antipatier som väcks till liv så fort ämnet pedofili förs på tal. De överskuggar ofta alla andra relevanta faktorer i en diskussion. Denna starka motvilja hålls vid liv utan att någon ens vet vilka personer den riktar sig mot. Kanske har man redan mött oss, och dessutom skapat sig en positiv uppfattning om hurdana vi är. Det är detta som gör det så tydligt: Att motviljan riktar sig främst mot en föreställning om pedofiler, och inte mot verkliga personer.
Alex: Erfarenheter & diskussionen om sekretess
Erfarenheterna från denna episod är tydliga och var närmast givna på förhand. De professionella terapeuterna visade sig inte hålla måttet utan gjorde sig snarare till motståndare. Därför bör det avrådas från kontakter med kuratorer, terapeuter och annan professionell personal. Deras insikter i ämnet är tyvärr ofta oerhört begränsade och mediapåverkade.
Återigen har det bekräftats att man behöver en säkerhetsventil för att må bra. Det kan vara vänner, föräldrar eller andra pedofiler. Helt enkelt någon som klarar av att bevara ett såpass stort förtroende. Detta för att bevara en mental hälsa och inte förbittras av ett oförstående och fientligt samhälle. Oavsett vilken situation vi fötts in i, är det hos oss själva förmågan att må bättre ligger. Det kan inte skjutas över på någon annan även om dessa är en viktig faktor i en persons omständigheter.
Det är vidare ledsamt att se att de argument som framförts mot att vända sig till “en behörig profession” håller måttet. Det är i den sortens argumentation man vill ha fel och bli motbevisad. Verkligheten är dock inte svartvit. I skrivandets stund har vad vi vet inte informationen läckt utanför den informerade personalens kretsar. Vi har också båda mött personal som klarat att hålla på sekretessen på ett för oss godtagbart sätt. Dessvärre förstör en oaktsam för väldigt många andra.
För oss är det likgiltigt om informationen delges som ett tystnadspliktsbrott eller genom att tystnadsplikten forceras genom att den hjälpsökande förmås gå med på något denna rimligen inte kan överblicka. Terapeuten (oavsett titel/position) bör försäkra sig om att den hjälpsökande är till fullo införstådd i konsekvenserna innan tystnadsplikten bryts. Reglerna kring detta ingår i dennes profession och är därmed en rimlig begäran då konsekvenserna kan bli så förödande.
Nu när vi har facit i hand, borde jag ha gett Nicolai ett annorlunda råd? Konsekvenserna blev oacceptabelt stora. Samtidigt var han medveten om risken som var förenade med ett medgivande av sin läggning. Idag skulle jag ha avrått, men rått honom att söka stöd hos vänner eller likasinnade med en mer jordnära syn på denna sexuella läggning.
Tänkbara felkällor
Det kan ju vara så att Nicolai hade oturen att springa på en ovanligt oskicklig kurator. Vi skulle gärna undersöka vidare hur stor andel som faktiskt kan ta del av ett sådant förtroende utan att gå vilse mellan sin yrkesroll och sin person. Men vi kan inte motivera det med tanke på de risker som är förenade med det, det får inte riskera att börja kosta människoliv.
Det är dock tämligen troligt att skolledningen var av normalfallet, och det ska nämnas att utbildningen i fråga inte ger behörighet att arbeta med barn på det sätt som t.ex. en lärar- eller förskollärarroll innebär. Det är snarare så att det kan förekomma barn i ett framtida yrke i branschen.
Nicolai kan nås på nicolai.de.bauer@gmail.com.
Högaktningsfullt,
Eder Alex Limonovic & Nicolai de Bauer
***************************
Kommentera här (SSI). Jag tror det är till gagn för alla att behålla dessa kommentarer samlade. Där finns också ett värdefullt förord. /Alex
Till inlägget på SSI: Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn
***************************
