Alex Limonovics funderingar

Det är när jag ser sånt här som jag beundrar Rick Falkvinge. Han skulle kunnat ha ett IT-jobb och tjäna bra. Istället väljer han att göra det han tror på, det han tycker är rätt. Och jag skulle tro att han är en av mycket få partiledare som får förbereda sig på att få sin bostad stormad av polis.

Tyvärr är risken stor att han får rätt. Man behöver inte ens bryta mot en lag för att drabbas. Har de inget brott så hittar de på ett som de kan utreda. Då det inte är förbjudet att fabricera misstankar (möjligen bevis) så tycker jag att Rick gör klokt.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Efter Ecpats PR-fiasko i barnpornografifrågan försöker Thomas Bodström räta upp skuta igen. Han kan sina saker, ignorerar den tidigare katastrofen om sexuella övergrepp på seriefigurer och försöker flytta fokus till en helt annan fråga i hopp om att det ska gå bättre. Bodström väljer barnsexturism. I svepande ordalag hänvisar han till ”undersökningar”, vilka preciseras aldrig, inte ens vem som skulle ha genomfört dem. (Maila gärna om ni vet.)

Budskapet är tydligt: Barn som tvingas till prostitution är det synd om, och de gör det för att överleva. ”Mot en billig peng, som dock för barnen och familjerna kanske avgör om det finns mat för dagen, utnyttjas de för sexuella ändamål.” Om det är sant så känns ju lösningen ganska given.

Vill man få bort konsekvenser av fattigdom så måste man höja befolkningens levnadsstandard! Det hjälper inte barnen/familjerna ett ögonblick att gripa eventuella sexturister, kanske tar man rent av brödet ur händerna på barnen? Den enda lösningen är att se till att föräldrarna får ett arbete med tillräcklig inkomst för att kunna försörja sin familj. Fattigdom bekämpas med pengar, inte genom att med polis försöka förhindra vad man anser vara omoraliska inkomsttillfällen.

Men varför driver inte Bodström en sådan linje? Något som verkligen kan göra skillnad? Svaret är enkelt, det ger tyvärr inte lika många dunkar i ryggen om man påstår sig vilja höja välfärden i Sydostasien. Därför att ”sex” vara med för att budskapet ska låta tillräckligt angeläget. Inte heller Ecpat har visat något intresse för att ge ”nödprostituerade” en alternativ försörjning. Rätt åtgärder är det enda som löser problem, fel åtgärder antingen missar målet eller förvärrar problemen. Bodström ropar nästan alltid på ett nytt förbud eller lagskärpning när han vill vinna popularitet. Och är målgruppen vanligt folk så är sex eller pornografi hans säkra kort. ”Ett ädelt syfte är samhällsdebattens motsvarighet till teflon. Det är en yta som kritiska invändningar inte fäster vid”, som Johannes Forsberg på Expressen så träffande uttryckte saken.

”Det är med andra ord i första hand inte lagstiftningen det är fel på. Problemet ligger i svårigheterna att upptäcka, utreda och få gärningsmännen lagförda.” Detta stämmer utmärkt, troligen i brist på brott. För det är ju mycket märkligt om vi har ”tusentals” brott när nästan inget upptäcks eller kan styrkas. Vill vi hjälpa barn så finns det troligen ännu större problem på närmare håll, svensk personal som tar varje tillfälle i akt att slita av barnen kläderna. (Apropå kränkningar!) Problem vi verkligen kan påverka. Men ”jobbiga tonåringar” har aldrig varit Bodströms eller Ecpats fråga, det ska helst var små söta dockor med bambiögon.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Innan jag börjar vill jag understryka en sak. Jag har inte skrivit ett ord de senaste dagarna i syfte att försvara barnpornografi, utan för att förklara den! Tyvärr ser de oftast ut att sammanfalla även om skillnaden är betydande. Och det har lett till några missförstånd.

När man påstår att något är “kränkande” eller “förnedrande” så börjar den man angriper snart att tassa i vrårna. Det är ett effektivt vapen som är svårt att värja sig emot, och det utnyttjas hänsynslöst i sexuella sammanhang. Jag brukade förr ofta köra över män genom att framhäva hur pornografi förnedrar kvinnor och förvandlar dem till varor som går att köpa och sälja. Endast en person höll ut hela tiden och sa: “Alex, det där är skitsnack.” Sent om sider måste jag erkänna att han hade rätt.

Jag vill visa en riksdagsmotion (1991/92:K407 Förbud mot spridning av vissa porrfilmer) som har några år på nacken, men den lades fram i en tid då pornografin på allvar började tränga in i hemmen. Kabel-tv var under utbyggnad och betalkanalernas främsta försäljningsargument var pornografi. Män och kvinnor var lika goda konsumenter och många politiker och lobbygrupper skrämdes över moralens förfall. Det var också under denna tid som barnpornografilagstiftningen var på väg att skärpas. Argumentationen var likartad, det var snarast att beskriva som en politisk trend som kom att hålla i sig i många år..

Notera retoriken i motionen, även om ingen skadas så ska det vara förbjudet. För det har förekommit våldtäkter med denna metod, det kan stimulera män till ett sjukt beteende, det kan ge uppfattningen att… osv. Man föreslog alltså lagstiftning som bygger på lösa antaganden, någon som eventuellt kan hända i dessa kvinnors fantasier. Ändå köptes vid denna tid sådana argument som en sanning som aldrig behövde motiveras. Dessutom har förekommit långt fler våldtäkter i missionärsställningen om det är vad saken handlar om. Men det gör det självklart inte, det är tanternas äckelkänslor som i motionen ges en “allmän” förpackning. (”Fist-fucking är förnedrande för kvinnor och män.”)

Jämför med att förbjuda biljakter på film för att man kan köra för fort, och det har förekommit krockar. Det kan stimulera kvinnor till fortkörning osv. Rent nonsens!

Att det går att kränka ett enskilda individer är ställt bortom allt tvivel. Som liten hade jag en vän som misshandlades (”milt”) av sin far. Han hade inte ens blåmärken att visa upp, men när han öppnade sitt hjärta för mig var det en kombination av raseri och skam som välde fram. Han var oförrättad och ville ge igen. Han ville ha revansch!

Tyvärr så sammanblandas dessa två sorters kränkningar ständigt. Den fiktiva kvinno- eller barnkränkningen och den individuella äkta kränkningen som är likadan oavsett kön och ålder.

Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är att vuxna alltid kan styra över sin situation. Det finns alltid ett val. Barn saknar i regel denna valmöjlighet. De gör som de blir tillsagda och står där de blir ställda. Det kan skötas snyggt eller osnyggt av den vuxne. Det kan vara kopplat till förödmjukelse, eller det kan ske som inslag i en rolig lek.

När vi nu granskar argumentet att barnpornografi “är en kränkning mot barn i allmänhet”, så faller det på sin orimlighet. Dokumentationen kan mycket väl upplevas som kränkande/förnedrande av det enskilda barnet, det ska inte underskattas. Men att då påstå att “alla är lika kränkta som du”, är faktiskt mer ett hån mot barnets känslor än något annat. Och upplever barnet sig inte kränkt, så är det inte ett problem vi ska skapa och pracka på dem. Då förvärrar man problemet.

Det som brukar känneteckna fiktiva kränkningar är att ingen av de drabbade ens är berörd. Känner jag mig förnedrad för att Anna hyr porrfilm så är det mitt problem, inte hennes. Och handen på hjärtat, de flesta bryr sig inte.

Det finns bra argument mot övergreppsmaterial. Respektabla argument! Använd dem istället! Har man verkliga orsaker för en åsikt så behöver man inte förstärka med svepskäl. Det är först när vi skalat bort de falska argumenten som vi kan bedöma de verkliga skälen. Då kan man ta ställning till vad som ska vara lagligt eller olagligt, och på vilka grunder och premisser. För pedofiler är skillnaden marginell, det är vuxensexuellas rättigheter som i praktiken beskärs.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud skriver idag på DN debatt att hon stöder piratpartiet i deras krav på att teckningar inte ska omfattas av barnpornografilagstiftningen. Hon skriver sedan:

”Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.”
(Min framhävning)

Som professor i straffrätt antar jag att hon i vart fall har ögnat statens betänkande i frågan. Just denna fråga har utretts och statens utredare motiverade sig så här:

”Emellertid ansåg regering och riksdag att det inte fanns anledning att flytta barnpornografibrottet från 16 kap. BrB. Ett skäl som angavs var att barnpornografibrottet tar sikte på förfaranden utöver själva sexualbrottet. Ett annat skäl var att barnpornografibrottet även omfattar bilder som getts en sexuell innebörd utan att den avbildade situationen kan sägas motsvara en brottsbeskrivning i 6 kap. BrB. Ytterligare ett skäl som framfördes var att barnpornografibrottet inte bara syftar till att skydda det avbildade barnet från att kränkas, utan också barn i allmänhet.” (SOU 2007:54, s 203.)

Kort och gott:

1. Barnpornografibrott kan föreställa lagliga situationer, då kan man inte gärna kalla det sexualbrott.

2. Dessutom kan ett barnpornografibrott begås genom att tex ladda upp en datafil, knappast en hållbar definition på en sexuell handling, än mindre ett övergrepp.

3. Slutligen spricker logiken om det samtidigt är en kränkning mot varje enskilt barn. Varför ska just det avbildade barnet få en särställning? (Det har barnet redan i det eventuella sexualbrottet. För det kränker bara det enskilda barnet, inte alla.)

Att försöka göra ett barnpornografibrott till sett sexualbrott är juridiskt snömos. För om bilden verkligen föreställer ett övergrepp, så finns det ju bevis på också ett sexualbrott vid sidan av barnpornografibrottet. (Dvs 2 brott!) Och föreställer bilden bara ett naket barn, så har ju inget sexualbrott begåtts.

Framställande av barnpornografi ligger redan under samma kapitel (BrB kap. 16) som handel med materialet, vilket är den enda självklara jämförelsen med stöld- och häleribrotten. Ja, de är faktiskt ännu tätare förbundna då de till och med utgör ett brott mot samma paragraf, 10a§.

Piratpartiet skriver i sitt sjökort om integritet:

”Vi anser därför att definitionen på barnpornografi ska återställas till att gälla dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten. Ingen ska behöva oroa sig för att bli dömd för det stigmatiserande barnpornografibrottet bara för att den innehaft naken- eller sexbilder, vilket har blivit fallet idag. Lagen ska ändras och förtydligas för att reflektera detta. All handel med dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten ka vara fortsatt kriminaliserad.”

Piratpartiets krav, som jag förstår dem, handlar om att klassa ”dokumenterade övergrepp” mot förpubertala barn som barnpornografi. Om den tolkningen är korrekt så följer logiskt att om inget övergrepp är begånget så ska materialet inte heller vara straffbart.

Piratpartiet försöker således komma åt de bilder som vållar verkliga problem för människor. Det är en legitim mission. Men de vill också avföra alla påhittade problem från dagordningen. Som övergrepp på seriefigurer mm.

Ledsen att göra er besvikna. Det som idag är ”barnpornografi” är oftast bara nakenhet, bara i extrema undantagsfall är det övergrepp. Så hemska är vi inte, den stora majoriteten är studiofotografier. (Även om Bodström och Karlén försöker hävda annat.)

Madeleine Leijonhufvud lämnar öppet för tolkning, det är kontraproduktivt att vara mot “dokumenterade övergrepp” om man väljer att tolka allt naket som övergrepp. Gör hon det? Svårt att veta, hennes hållning i sexsäljarfrågan ger orsak att vara misstänksam tills verkligt klara besked levererats. Men det ska erkännas att hon ändå lutar i rätt riktning denna gång. Jag blir inte klok på kvinnan.

Jag undrar i mitt stilla sinne, hur blir det med demokratin om man, även som journalist, begår ett barnpornografibrott om man vill granska argumenten bakom lagen? Alla kontrollinstanser är för närvarande kortslutna. Därför vill jag rikta en eloge till Oscar Swartz och Rick Falkvinge som törs visa upp sanningen om tecknad barnpornografi idag! Jag menar, vem skulle våga åtala dem? Även SVT försöker illustrera problemet.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Beatrice Ask är en märklig kvinna. Jag får aldrig riktigt kläm på hur hon tänker. Hon är justitieminister men har ingen juridisk utbildning, eller i vart fall är hon inte jurist. För att kvalificera sig som justitieminister bör man inte vara helt okunnig, men just den okunnigheten skyltar hon med nu.

Beatrice Ask vill nu att alla som bara misstänks för brott mot sexköpslagen ska få skylta med det offentligt, “skämmas på torget” som hon uttrycker det.

I sitt ursprungliga uttalande skulle det vara färgstarka kuvert som alla kan känna igen, men det verkar hon ha backat från nu. Men bara tanken är skrämmande. Ett sådant uttalande kan kanske godtas från en helt okunnig kulturminister, men inte från en sittande eller fd justitieminster.

I Svensk lag är en person oskyldig fram tills att hen är dömd. Det är alltså oskyldiga människor hon vill hänga ut. Och många av dem kommer säkert att frias i rätten. Varje friad person skulle troligen få rätt till höga skadestånd från staten för kränkningen.

Och varför just sexköp? Inte ens de som misstanks för rån, våldtäkt, rattfylla, utpressning, misshandel eller bedrägeri hängs ut. Tanken är absurd. Vad gör denna lag så speciell att den ska få en straffrättslig särställning?

Ingen tvingar Beatrice att köpa sex, hon har rätt att tycka att det är omoraliskt. Men att ytterligare trampa på sexsäljare (som dessutom ofta framställs som “utsatta”) är under all mänsklig värdighet. Fast när började politiker ta hänsyn till sexsäljare? (De är ju ändå bara horor…)

Alex Limonovic

Nu verkar den komma, den nya barnpornografilagstiftningen. (DN) De medför två stora skillnader mot idag. Den ena är att det ska bli förbjudet att ens se på barnpornografi, inte som idag att inneha eller distribuera den. Titta på nätet är lagligt idag.

Den andra är att definitionen av barnpornografi görs om. Allt pornografiskt material som föreställer personer under 18 år blir hädanefter klassat som barnpornografi.

Ålder?

Jag förstår till fullo tanken med att lägga en absolut åldersgräns, det är logiskt. Det finns bara en hake som man borde ha upptäckt i det här laget. Nämligen att åldern inte syns. Det är bara stå och studera kassan på ett systembolag för att inse att det är helt omöjligt att avgöra ålder på utseende.

Jag misstänker dessutom att fallen är många där man inte kan kontakta personen ifråga och fråga om åldern. Vad ska gälla då? Då brott inte kan styrkas måste det bli friande. Då hör det till sak att flera aktörer använder sig av vuxna personer som ser mycket unga ut vad gäller fysiska attribut.

Eller så driver vi in frågan i det klassiska hörnet om var gränsen mellan nakenhet och pornografi går. Nakenhet är inte förbjudet, bara pornografi. Vad krävs för att uppfylla kriterierna för att statusen “pornografi”?

Logiskt tänkt, men inte särskilt smart.

Spaning?

Nåväl, hur avslöjar man dessa surfare? Ska man analysera trafiken med det nyligen inköpta FRA-centret? Knappast. Ska man genomföra DNS-kontroller så att varje träff på polisens stopp-sida leder till obligatoriska hembesök? Eller ska man bara ögna temp-mapparna på de datorer man av någon anledning ändå tar i beslag?

En aktiv spaning känns orimlig, den skulle vara svindyr och troligen ha en felmarginal på flera hundra procent. Och en passiv spaning skulle vara totalt meningslös.

Slutsats

De enda som lär påverkas är vuxensexuella med smak för lite yngre flickor. Då finns allt risken att det slinker med sjuttonåringar med stora bröst i den i övrigt helt legala samlingen. Och skulle man börja döma vuxensexuella kors och tvärs så kommer det bli uppenbart för alla att lagen har en primärt moralistisk grund. Något som idag kan gömmas bakom “ett gott syfte”. (Precis som sexköpslagen.)

Så antingen betyder förändringen inget alls, eller så kommer den nog sakta börja spela oss i händerna när också en massa oskyldiga börjar dömas. Jag tänker inte motsätta mig lagändringen, bara peka på problemen.

Alex Limonovic

Bakgrund

Rikskriminalen och ECPAT inbjöd Piratpartiet till ett möte där partiets representanter exponerades av grova barnpornografiska inslag. Mer om det längre ner.

Det öppnar för frågor om politiska motiv, vill polisen och ECPAT kväsa Piratpartiet? Eller försöker Ecpat tvinga in partiet under sin fana? Det är inte mina frågor. Men jag kan visa vad ECPAT står för och jag kan visa på deras överdrifter. Texten är rätt lång och jag har försökt göra den överskådlig.

Piratpartiet

Piratpartiets politik är fri informationsdelning. Skulle de övriga partierna (rent hypotetiskt) gå dem till mötes skulle alla kunna dela filer fritt, därmed skulle incitamentet att gömma sig avta och utvecklingen av dylika program/metoder sjunka mot ett bottenmärke i Sverige. Det skulle ligga barnpornografispridare i fatet. (Om inte denna skulle omfattas av samma garanti.)

Det finns således ingen förtjänst i att ta strid mot Piratpartiet, i praktiken tvärtom då ECPAT gärna lägger alla digitala kulturyttringar på altaret. ProjO som inte är pedofil resonerar om frågan här.

ECPAT och dess metoder

Metoden ECPAT valt mot Piratpartiet var utstuderat brutal. Man exponerade representanterna för filmklipp av värsta tänkbara barnpornografi. Sådant som saknar all relevans i en saklig diskussion då alla ändå är emot misshandel. Jag är bara bekant med ett av klippen som ECPAT i vart fall förr hade för vana att visa upp. Om vi törs utgå från att det är samma klipp så är det en svartvit smalbandsfilm (gamla tiders projektor skulle jag tro) av genomusel kvalitet. Övergreppet var sadistiskt, jag lyckades inte se hela inslaget då det fick mig att reagera med ilska. Jag har haft den tveksamma förmånen att gå på ECPAT-bio för många år sedan då innehav fortfarande var lagligt.

Detta minne är från 90-t och ganska suddigt, men jag har frågat mig varför de visade ett så gammalt material? Troligen för att man inte hittat något färskare som är jämförbart. Jag kan dock inte vara säker på att detta klipp är vad Piratpartisterna utsatts för.

Föreningen har en brokig historia kantad av överdrifter. En provkalkyl hittar ni här. (Fundera gärna över trovärdigheten i kalkylen.) Det går lätt att hitta mer, exempelvis hos Expressen, och ECPAT’s svar med en kort replik. Leta gärna själva.

Barnpornografi

Om barnpornografi i allmänhet är såpass hemsk att den bör bekämpas, varför väljer då inte ECPAT ett representativt material? Jag ska ge er ett mer representativt material: Youtube 1, Youtube 2. (Sök gärna bland relaterade klipp.) Nu produceras visserligen inte all barnpornografi i badkar, men den är tämligen representativ ur skade- och våldsaspekt. Här skriver Sveriges Radio om fenomenet och här skriver DN.

Den enda kommersiella bas som finns för barnpornografi är de så kallade childmodel-siterna. Det är traditionella poseringsbilder med eller utan kläder. Till det kommer det material folk själva (dvs vuxensexuella) producerar och publicerar på nätet, vanliga familjebilder alltså. Detta kan Piratpartiets representanter inte förväntas känna till, de är pålästa i andra frågor.

Finns då inte de övergrepp som ECPAT talar om? Jo, tyvärr. De finns! Men de det utgör en så försvinnande liten andel av materialet att det jämfört med det vardagliga eller poseringsbilderna är helt försumbart.

Det är av goda orsaker som hysteriker aldrig lyckas hänvisa till värre material än ”semesterbilder” och childmodel-bilder. (Som när jag skrev om det här: Porr, barnporr och fördomar) Det kan därför inte ligga till grund för generella beslut. Det vore som att förbjuda biltrafik för att det förekommer trafikolyckor. (Där man som bekant tillåter fenomenet bilkörning men försöker förebygga olyckor.)

Hur lagen skapar ett demokratiskt vakuum

Vem har (mest) rätt, jag eller ECPAT? Vem som helst skulle kunna försäkra sig om den saken några knapptryck bort. Men då uppstår nästa dilemma! Även om du kan så har du inte rätt att informera dig om saken utan att bryta mot lagen. (Möjligen får man försöka, men inte lyckas. Det låter jag vara osagt.) Kort sagt så blockerar lagen de kontrollmekanismer som ska skydda oss från att toppstyrda.

Plötsligt har vi hamnat i ett demokratiskt vakuum. Vi behöver viss information för att kunna avgöra om en lag är skälig eller grundad i fördomar. Då uppstår det ett problem om vi förbjuds söka just denna information. Det gör lagen närmast omöjlig att ifrågasätta.

Regeringen i Litauen vill förbjuda ”positiv information” om andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Införs lagen så kan det bli närmast omöjligt att ifrågasätta den repressiva politiken i offentliga rum.
Så är det för oss pedofiler i Sverige, fast lite värre. Här kan vi inte ens högst informellt söka information utan att begå lagöverträdelser.

Följaktligen hamnar vi i den obehagliga situationen att vi måste förlita oss på proffstyckare som mycket väl kan tala i egen sak. (Räkna in mig om ni vill.)

Vid sidan av lagtrots återstår två tänkbara scenarion: 1) Vi häver lagen och skaffar informationen. 2) Vi gör vi medvetet avkall på demokratin och faller tillbaka på tänkbara intressegruppers tyckanden.

Min åsikt och lite resonemang

Jag kan inte blunda för att polisen låter sig utnyttjas i detta syfte. (Då jag antar att det var ECPAT’s idé, men de inte kunde realisera den på egen hand då de inte längre får hantera barnpornografi.) Polis ska ingripa mot brott, inte diktera politik för vänsterpartiet, Sverigedemokraterna eller Piratpartiet. Det är elementärt!

Jag är demokrat, och därmed måste jag finna mig i samhällets lagar. Men jag kan också försöka påverka till att beslutet tas med öppna ögon. Demokrati får inte åsidosättas av att proffstyckare eller lobbyorganisationer skaffar sig ett ”kunskapsmonopol” som baserar sig på överdrifter eller rena påhitt.

Men jag vill se ett konsekvent beslut. Om “barnpornografi” (som Youtube ovan) ska betraktas som ett “övergrepp”, så måste rimligtvis “vuxenpornografi” vara lika illa i samma position, och än värre i skildrade sexakter. Båda varianter måste således förbjudas eller tillåtas med likartade argument för att hålla oss till moral. Annat är dubbelmoral, man kan inte utan skam hävda att det är fel att utnyttja barn och rätt att utnyttja vuxna. Antingen är det ett utnyttjade, eller så är de det inte!

Vi kan välja att bortse från moral och istället se till konsekvenser! Då räcker det att förhindra att medmänniskor behandlas destruktivt. Om det sedan är “pornografiskt” eller inte blir då irrelevant. Men då får man tåla att vi är olika.

Jag tror att moralism är lika farligt som en över- eller feltolkad liberalism, att vi måste finna en balans däremellan där vi kan rycka på axlarna åt hela fenomenet “barnpornografi”. Jag tror att de flesta inte skulle bry sig om den mesta “barnpornografin” som florerar. Sådant blir bara fult om vi vill skambelägga nakenhet eller sexualitet, och det vill inte jag. Inte för vuxna och inte för barn!

Det viktiga för mig är att demokratiska principer säkerställs. Det går före alla andra principer då det är fundamentalt för demokratins utveckling. Med hänvisning till resonemanget om det demokratiska vakuumet bör vi avkriminalisera innehav av barnpornografi, alternativt minska statens sanktionsrätt till en konfiskeringsrätt. Dvs att polisen kan beslagta materialet men inte i övrigt lagföra innehavaren av material. Först då bli lagen granskningsbar och därmed vid behov reviderbar. Därmed skulle även det grovt material bli lagligt.

Demokratiens mynt har, och har alltid haft baksidor, det ska inte förnekas. Det är demokratins och rättssäkerhetens pris!

Jag vänder mig inte det minsta emot att ECPAT bekämpar något som helst, men när de far med osanning bör det framhållas. Att låta ECPAT påståenden styra i frågor som barnpornografi är som att låta Philip Morris styra över cancerforskningen, eller OPEC leda övergången mot förnyelsebar energi. Oavsett hur beslutet slutligen skulle falla så skall det fattas med objektiv information på bordet!

Slutligen vill jag säga att jag inte begär att någon ska lita på mig, jag vill bara delge mina tankar och kunskaper. Jag vill att ni ska tänka själva! Hysterikers hopp ligger i att de i kraft av sitt ”goda budskap” ska undgå granskning, och därmed diskussion om konsekvenserna av den förda politiken.

Länkar

Oscar Swarts:

Blogg: Rättning i leden: Rikskrim och ECPAT slår till,
Blog: Rikskrim historieförfalskar - bevis!,
Newsmill: Rikskriminalen försöker tysta Piratpartiet

Jan Lindgren, deltagar från Pp: Blogg

ECPAT: Blogg om mötet med pp.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag behövde inte ens lägga ut valsedlar. Alla kontor var redan täckta. Ett mandat är en stark bedrift, och jag tror den enskilt största reklampeklaren är tpb-rättegången. Ska man promt börja fälla pirater så ska det vara inför ett val. Men också FRA och andra frågor har ju bidragit starkt.

Återigen, grattis till Piratpartiet! Gör nu nått vettigt av mandatet!

Alex the peddo!

För en tid sedan deltog jag i en intressant diskussion på temat om demokratins gräns. Det ingår i vårt uppdrag som lärare att förmedla denna till barnen, och då måste vi själva vara på det klara i frågan. Vi var snart tämligen eniga. Och vi måste göra skillnad på vad vi tolererar och vad vi strävar emot.

MÅNGFALD är eftersträvansvärt i fråga om egenskaper och åsikter. Det är helt ok att tycka att aspergerpersoner är jobbiga, eller att bögar är äckliga, eller något annat emotionellt. Man får också förespråka både moderaterna eller SKP om man så föredrar, åsikter baserade på logik.
Sedan får vi låta åsikter möta åsikter i duell när viktiga beslut måste tas. (Men vi strävar efter en så tolerant inställning som möjligt.)

Men i fråga om grundläggande mänskliga värderingar är MAXIMAL ENHET eftersträvansvärt. Det finns inget mervärde (inte ens politiskt) i att säga: “Det är bara bra att du vill döda alla svartskallar, så vi får lite variation. Du tar hand om klass 1C till hösten.”
Alla människors lika värde är den linje vi obönhörligen måste försvara, det bli en tom klyscha om vi accepterar nazismen som en politisk linje bland andra. För om vi inte vill markera mot våldsamheten i rädsla för att framstå som “odemokratiska”, så är det just det vi blir. Det är varken demokrati eller den liberalism som hålls högt i ära i bloggsfären.
Här måste samhället bemöta nazisternas våld med sitt eget våld, dvs polisiära insatser. Problemet är att så inte sker. Det skulle vara mycket möjligt för Salemborna att ta saken i egna händer och stänga nazisterna ute från gatorna, det är nog den enda alternativa lösningen om nazisterna kommer fortsätta marschera.

Skulle vi acceptera bankrån som en politisk “åsikt” om dessa utövare grundade ett politiskt parti? (Vi har ju sett domar i fildelningsfrågan, trots massivt folkligt stöd och Piratpartiets existens.) Varför ska vi då acceptera mordförsök på syndikalister(+barn), angreppet på en socialist vid t-centralen, eller mordbranden på Högdalens kulturhus som “politiska åsikter”? Alla dessa händelser har inträffat de senaste veckorna.

Häri ligger det klassiska förbiseendet. Det är attentat som dessa som skiljer ut nazismen från övriga politiska inriktningar. Det är inte åsikterna, det är handlingarna! Och det är på grundval av dessa handlingar som nazismen måste bekämpas. Inte för sina korkade åsikters skull.

Oavsett vilken kritik man vill vädra mot antirasisterna i Salem, så har dess ingående organisationer inte på långa vägar samma historia av politiskt motiverade mord och attentat som nazisterna.  (NMR är en paraplyorganisation)

Var drar liberalismen sin gräns? I denna fråga är liberaler, kommunister och anarkister synnerligen överens på det teoretiska planet. En människas rättigheter ska upphöra där de inkräktar på en annan människas rättigheter. Frågan blir således igen, är det en rättighet att få genomföra attentat? Isf får vi tolerera nazisterna, annars ska de bort.

Om polisen inte vill/kan stoppa nazisternas våld måste någon annan göra det, denna roll har NMR axlat i brist på andra aktörer. En nystartad grupp förespråkar en strikt antivåldspolicy, vilket inte NMR står för även om det är linjen hos några av de ingående organisationerna. Vi får se vilken roll den nya gruppen kommer spela inom några år. Metoden kan mycket väl fungera men jag tvivlar starkt på ledarskapet. Men Salemborna måste agera, det är min övertygelse. Antingen som en dominerande del inom NMR, eller genom att ta över dess roll och göra jobbet bättre!

Dagen lär bjuda på sammanstötningar i någon utsträckning, jag hoppas de blir få och skadelösa.

Det finns vissa människor som har ett stort privilegium. De har möjlighet att försörja sig på sin hobby eller sitt intresse. Vissa fotbollspelare hör dit, vissa konstnärer, vissa musiker, vissa skådespelare och vissa artister är också privilegierade.

Så långt delar jag deras situation. Jag kan också leva på mitt intresse. Problemet uppstår när vissa människor har gjort det så länge att de glömt bort att det är just ett privilegium och tror att det hör till ämnets natur. Privilegium kan nämligen dras in så fort man blivit överflödig, eller “marknaden” eller “kundunderlaget” sviktar. Det har inte hänt mig ännu, men det har hänt artisterna! (Åtminstone hävdar de att “kunderna” sviker.)

Om det händer mig så kommer jag få söka mig ett annat jobb. Kan ingen ge mig ett jobb så får jag svälja stoltheten och knata ner på soc.

På Dagens DN debatt så skriver ett gäng artister, musiker, producenter mfl. att piratkopieringen slår hårt mot de nya stjärnskotten. Det är en sanning med modifikation. Det slår mot bolagen möjligheter att driva upp dessa, men det förhindrar inte att sådana utvecklas. Det kommer kanske förhindra fler rekordförsäljningar på CD, men inte nya släpp av bra musik. Och om det mot förmodan blivit färre källarband med ambitiösa fjortonåringar så finns det mer plats att bre ut sig på för de övriga. Vi kommer få våra nya Kent, Abba och Roxette mediebolagen förutan.

Men jag har ändå svårt att tro att de målmedvetna ungdomarna med höga tankar om sig själva låter sig nedslås av (påstådda) sviktade försäljningsresultat. Inte heller brukar de vara så där överdrivet fientiska mot vare sig piratkopiering eller fildelning. (Snarare tvärtom…)

Artisterna utgår från att de är på något sätt utvalda till detta privilegium. Och så är ofta fallet, de är utvalda av skivbolag eller motsvarande instanser. Istället bör de väljas till framgång direkt av konsumenterna, vilket inte blir något problem om de faktiskt är såpass bra. Kanske kommer några kunna leva på konserter eller andra upptåg, men inte alla. Och det är det första krönet varje skicklig artist måste över. De måste välja sig själva och kämpa med sin hobby vid sidan av allt annat. Familj, vänner och jobb. För just den egenskapen utpräglar en vinnare.

Dessa personer skapar inte kultur mer än jag skapar sexualpolitik. Snarare är man en del av den! En liten och mer eller mindre synlig del. Och oavsett hur stor eller liten vår respektive roll är så kommer andra inta våra platser om vi försvinner. Så nej, fildelning eller piratkopiering kan aldrig vara ett hot mot kulturen som sådan. Möjligen mot vissa utövares ekonomiska ambitioner, men det är faktiskt en annan fråga.

Så svaret till dessa artister kan ges både kort och respektfullt: Klarar ni inte att leva på er hobby så får ni söka er ett annat jobb. Och vill/orkar ni inte fortsätta med er hobby så är det er ensak. Källaren är full av folk med talang som är redo att inta er plats, och de kommer aldrig ens förvänta sig er välkryddade tillvaro. Är ni verkligen betydelsefulla så kommer ni kunna leva på hobbyn även framöver, och har därför inget att frukta.

Handen på hjärtat, detta är som att Henke Larsson stämde sina fans för att de slutar gå på matcherna och ser dem på teve istället. Helt enkelt ett förbannat gnäll!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic