Alex Limonovics funderingar

(Ursäkta ev korrfel, jag har ont om tid idag och får rätta senare.)

Anna Svenssons utspel i Expressen är intressant att belysa. Hon insinuerar att bloggande föräldrar är omdömeslösa och oansvariga som lägger ut bilder på sina barn. Hennes resonemang vilar på två ben, det ena är att familjebilder går att använda som pornografi, det andra är att barnen kan tycka att det är pinsamt när de blir tonåringar.

“Risken finns att bilderna sparas ned av någon okänd och används som porr.”

Miljontals vanliga bilder används som “pornografi” av någon. Är det inte helt perfekt om vi, som Anna Svensson oavsiktligt säger, kan fasa ut de utskällda övergreppsbilderna till förmån för helt harmlösa bilder? Det vore en idealisk lösning om det fungerar. Vem bryr sig om vad andra använder som porr, det är deras ensak. Det viktiga är att ingen far illa!

“Bilderna och historierna kan dyka upp när som helst i livet, till exempel under puberteten när allt redan känns jobbigt och pinsamt”

Nja, inte riktigt sant. Om du har en bild på en lekfull fyraåring och tio år senare får syn på en 14-åring, så ska det mycket till för att personen ska bli igenkänd. Det förekommer inte. Barn förändras mycket utseendemässigt från att de är små till att de blir tonåringar.

Men om det mot all förmoda skulle inträffa och personen blir igenkänd, så varför anta att det skulle vara av ondo? Har man valt att spara en bild på ett barn för att han/hon är vacker så har man positiva associationer, inte negativa som Anna Svensson utgår ifrån. Och slutligen är bilder ett begränsat medium. Har man haft en bild i tio år så är det den oförändrade bilden som är intressant, inte den verkliga personen bakom. Denna är obönhörligen en helt annan person än vad man föreställt sig. När Harris Mirkin(1) skriver om riktig barnpornografi uttrycker han sig så här:

“Even in the rare case that they were recognized, it would presumably be by a select and admiring group of viewers. Child pornography is sought by those who value the images, and they would not have the implicitly assumed negative judgment of the model.”

Och slutligen det eviga tjatet om BP i tid och otid

Anna Svensson skriver: “Varje gång barnporrsdebatten drar igång är majoriteten överens om att barnporr är integritetskränkande för barn. Men när en bild på ett naket småbarn publiceras på nätet av föräldern är det socialt accepterat och kallas mamma- eller pappablogg.”

När barnporr-argumentet ljuder så förväntas all opposition tystna och krypa ihop i ett hörn. Men den senaste barnporrdebatten handlade om att barn porr inte behöver vara integritetskränkande. Tex tecknade bilder, familjebilder, animeringar, påklädda studiobilder mm. Den överväldigande åsikten har snarare varit att det är dokumenterade (sexuella) övergrepp som är integritetskränkande. Och sådana publiceras aldrig på familjebloggar.

Tänk efter istället. Vad skulle bli konsekvensen om man verkligen lyckades strypa tillgången på barnbilder helt? Utöver att det skulle kräva omfattande censur så skulle incitamentet att skapa egna bilder skjuta i höjden, med alla de konsekvenser det skulle få. Är det en sådan utveckling vi vill ha? Var istället nöjda när harmlösa bilder på lyckliga barn även kan fylla denna funktion.

Det handlar om att göra samhället bättre för alla, då är det också bra för våra barn. (Varav en del kommer bli pedofiler) Om vår generation vuxit upp i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle, har vi då rätt att till våra barn överlämna ett övercensurerat samhälle där alla är rädda för vad någon annan kan antas fantisera om?

Familjebloggare lägger ut bilder på sina barn för att de är stolta över dem, för att de är älskade. Inte för att kränka dem. Och har bilderna några som helst effekter, så är det enbart positiva. Lägg rädslan åt sidan och tänk själv!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Källa:
1) Mirkin, Harris(2009) ‘The Social, Political, and Legal Construction of the Concept of Child Pornography’, Journal of Homosexuality, 56: 257

Innan jag börjar vill jag understryka en sak. Jag har inte skrivit ett ord de senaste dagarna i syfte att försvara barnpornografi, utan för att förklara den! Tyvärr ser de oftast ut att sammanfalla även om skillnaden är betydande. Och det har lett till några missförstånd.

När man påstår att något är “kränkande” eller “förnedrande” så börjar den man angriper snart att tassa i vrårna. Det är ett effektivt vapen som är svårt att värja sig emot, och det utnyttjas hänsynslöst i sexuella sammanhang. Jag brukade förr ofta köra över män genom att framhäva hur pornografi förnedrar kvinnor och förvandlar dem till varor som går att köpa och sälja. Endast en person höll ut hela tiden och sa: “Alex, det där är skitsnack.” Sent om sider måste jag erkänna att han hade rätt.

Jag vill visa en riksdagsmotion (1991/92:K407 Förbud mot spridning av vissa porrfilmer) som har några år på nacken, men den lades fram i en tid då pornografin på allvar började tränga in i hemmen. Kabel-tv var under utbyggnad och betalkanalernas främsta försäljningsargument var pornografi. Män och kvinnor var lika goda konsumenter och många politiker och lobbygrupper skrämdes över moralens förfall. Det var också under denna tid som barnpornografilagstiftningen var på väg att skärpas. Argumentationen var likartad, det var snarast att beskriva som en politisk trend som kom att hålla i sig i många år..

Notera retoriken i motionen, även om ingen skadas så ska det vara förbjudet. För det har förekommit våldtäkter med denna metod, det kan stimulera män till ett sjukt beteende, det kan ge uppfattningen att… osv. Man föreslog alltså lagstiftning som bygger på lösa antaganden, någon som eventuellt kan hända i dessa kvinnors fantasier. Ändå köptes vid denna tid sådana argument som en sanning som aldrig behövde motiveras. Dessutom har förekommit långt fler våldtäkter i missionärsställningen om det är vad saken handlar om. Men det gör det självklart inte, det är tanternas äckelkänslor som i motionen ges en “allmän” förpackning. (”Fist-fucking är förnedrande för kvinnor och män.”)

Jämför med att förbjuda biljakter på film för att man kan köra för fort, och det har förekommit krockar. Det kan stimulera kvinnor till fortkörning osv. Rent nonsens!

Att det går att kränka ett enskilda individer är ställt bortom allt tvivel. Som liten hade jag en vän som misshandlades (”milt”) av sin far. Han hade inte ens blåmärken att visa upp, men när han öppnade sitt hjärta för mig var det en kombination av raseri och skam som välde fram. Han var oförrättad och ville ge igen. Han ville ha revansch!

Tyvärr så sammanblandas dessa två sorters kränkningar ständigt. Den fiktiva kvinno- eller barnkränkningen och den individuella äkta kränkningen som är likadan oavsett kön och ålder.

Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är att vuxna alltid kan styra över sin situation. Det finns alltid ett val. Barn saknar i regel denna valmöjlighet. De gör som de blir tillsagda och står där de blir ställda. Det kan skötas snyggt eller osnyggt av den vuxne. Det kan vara kopplat till förödmjukelse, eller det kan ske som inslag i en rolig lek.

När vi nu granskar argumentet att barnpornografi “är en kränkning mot barn i allmänhet”, så faller det på sin orimlighet. Dokumentationen kan mycket väl upplevas som kränkande/förnedrande av det enskilda barnet, det ska inte underskattas. Men att då påstå att “alla är lika kränkta som du”, är faktiskt mer ett hån mot barnets känslor än något annat. Och upplever barnet sig inte kränkt, så är det inte ett problem vi ska skapa och pracka på dem. Då förvärrar man problemet.

Det som brukar känneteckna fiktiva kränkningar är att ingen av de drabbade ens är berörd. Känner jag mig förnedrad för att Anna hyr porrfilm så är det mitt problem, inte hennes. Och handen på hjärtat, de flesta bryr sig inte.

Det finns bra argument mot övergreppsmaterial. Respektabla argument! Använd dem istället! Har man verkliga orsaker för en åsikt så behöver man inte förstärka med svepskäl. Det är först när vi skalat bort de falska argumenten som vi kan bedöma de verkliga skälen. Då kan man ta ställning till vad som ska vara lagligt eller olagligt, och på vilka grunder och premisser. För pedofiler är skillnaden marginell, det är vuxensexuellas rättigheter som i praktiken beskärs.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud skriver idag på DN debatt att hon stöder piratpartiet i deras krav på att teckningar inte ska omfattas av barnpornografilagstiftningen. Hon skriver sedan:

”Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.”
(Min framhävning)

Som professor i straffrätt antar jag att hon i vart fall har ögnat statens betänkande i frågan. Just denna fråga har utretts och statens utredare motiverade sig så här:

”Emellertid ansåg regering och riksdag att det inte fanns anledning att flytta barnpornografibrottet från 16 kap. BrB. Ett skäl som angavs var att barnpornografibrottet tar sikte på förfaranden utöver själva sexualbrottet. Ett annat skäl var att barnpornografibrottet även omfattar bilder som getts en sexuell innebörd utan att den avbildade situationen kan sägas motsvara en brottsbeskrivning i 6 kap. BrB. Ytterligare ett skäl som framfördes var att barnpornografibrottet inte bara syftar till att skydda det avbildade barnet från att kränkas, utan också barn i allmänhet.” (SOU 2007:54, s 203.)

Kort och gott:

1. Barnpornografibrott kan föreställa lagliga situationer, då kan man inte gärna kalla det sexualbrott.

2. Dessutom kan ett barnpornografibrott begås genom att tex ladda upp en datafil, knappast en hållbar definition på en sexuell handling, än mindre ett övergrepp.

3. Slutligen spricker logiken om det samtidigt är en kränkning mot varje enskilt barn. Varför ska just det avbildade barnet få en särställning? (Det har barnet redan i det eventuella sexualbrottet. För det kränker bara det enskilda barnet, inte alla.)

Att försöka göra ett barnpornografibrott till sett sexualbrott är juridiskt snömos. För om bilden verkligen föreställer ett övergrepp, så finns det ju bevis på också ett sexualbrott vid sidan av barnpornografibrottet. (Dvs 2 brott!) Och föreställer bilden bara ett naket barn, så har ju inget sexualbrott begåtts.

Framställande av barnpornografi ligger redan under samma kapitel (BrB kap. 16) som handel med materialet, vilket är den enda självklara jämförelsen med stöld- och häleribrotten. Ja, de är faktiskt ännu tätare förbundna då de till och med utgör ett brott mot samma paragraf, 10a§.

Piratpartiet skriver i sitt sjökort om integritet:

”Vi anser därför att definitionen på barnpornografi ska återställas till att gälla dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten. Ingen ska behöva oroa sig för att bli dömd för det stigmatiserande barnpornografibrottet bara för att den innehaft naken- eller sexbilder, vilket har blivit fallet idag. Lagen ska ändras och förtydligas för att reflektera detta. All handel med dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten ka vara fortsatt kriminaliserad.”

Piratpartiets krav, som jag förstår dem, handlar om att klassa ”dokumenterade övergrepp” mot förpubertala barn som barnpornografi. Om den tolkningen är korrekt så följer logiskt att om inget övergrepp är begånget så ska materialet inte heller vara straffbart.

Piratpartiet försöker således komma åt de bilder som vållar verkliga problem för människor. Det är en legitim mission. Men de vill också avföra alla påhittade problem från dagordningen. Som övergrepp på seriefigurer mm.

Ledsen att göra er besvikna. Det som idag är ”barnpornografi” är oftast bara nakenhet, bara i extrema undantagsfall är det övergrepp. Så hemska är vi inte, den stora majoriteten är studiofotografier. (Även om Bodström och Karlén försöker hävda annat.)

Madeleine Leijonhufvud lämnar öppet för tolkning, det är kontraproduktivt att vara mot “dokumenterade övergrepp” om man väljer att tolka allt naket som övergrepp. Gör hon det? Svårt att veta, hennes hållning i sexsäljarfrågan ger orsak att vara misstänksam tills verkligt klara besked levererats. Men det ska erkännas att hon ändå lutar i rätt riktning denna gång. Jag blir inte klok på kvinnan.

Jag undrar i mitt stilla sinne, hur blir det med demokratin om man, även som journalist, begår ett barnpornografibrott om man vill granska argumenten bakom lagen? Alla kontrollinstanser är för närvarande kortslutna. Därför vill jag rikta en eloge till Oscar Swartz och Rick Falkvinge som törs visa upp sanningen om tecknad barnpornografi idag! Jag menar, vem skulle våga åtala dem? Även SVT försöker illustrera problemet.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Reaktionerna har varit många sedan den omtalade domen för barnpornografiinnehav föll för en kort tid sedan. Och äntligen börjar några inse vidden av lagens inskränkningar. De är rasande, lagen var ju till för att sätta åt ”äckliga pedofiler”, inte hederliga Svenssons. Men nu har vi svart på vitt att nakenteckningar av barn är förbjudna, i vart fall tills högre instans eventuellt häver domen.

Tänk nu tillbaka på en tid i juridisk harmoni då bara ”såna där hemska” jagades. Vi skrattade åt australiensarna som klassade ett Simpsons-klipp som barnporr då Bart och Lisa tydligen hade varit för närgångna mot varandra. (BBC, Jag själv) Jag avslutade mitt inlägg om det så här ”Känns det avlägset? Läs den svenska lagen och fokusera på vad som står om tecknade bilder. Det är inte avlägset alls. Bara domslutet saknas.” Nu har vi domslutet!

En viss Sanna Rayman på SvD har i en krönika gjort en träffande jämförelse. Hon väcker till liv det gamla spöket ”Soft Core”, en utställning som visades på Historiska museet 1998. Det var en del av programmet för ”kulturhuvustadsåret” och genomfördes (antar jag) med offentliga medel. Den föreställde nakna pojkar. Könet syntes ibland och många förfasade sig över att vissa pojkar hade början på stånd. Bilderna är säkert ”olämpliga för barn”. De kan säkert börja fnittra och genera sina föräldrar, inte bra alls! Eller kanske börja tänka syndiga tankar om en pubertetspojkes stora snopp. Högst olämpligt, vad skulle prästen säga?

Låt oss se sans. Om mangabilder klassas som pornografi för att teckningarna saknar kläder, så skulle utställningens fotografier inte stå en chans idag. Även om de då inte alls ansågs pornografiska. (Rent formellt alltså, vad som är upphetsande är som bekant individuellt.) Men sedan dess har lagen skärpts i två omgångar. 1999 infördes ett innehavsförbud och nu senast (2010) infördes ett förbud mot att uppsåtligen titta på, eller bereda sig tillgång till sådant material.

Nästa kalldusch lär vara en detalj som de mest cyniska läsarna redan hittat. Den konstnärliga friheten gäller inte längre verk som lätt kan mångfaldigas. Vad betyder då det? Jo, det öppnar för idiotdomar mot alla barnfamiljer som dristar sig ta foton på stranden. Bilder i digitala kameror är konstnärliga verk och kan lätt mångfaldigas. Om med domstolens uppfattning av vad som är pornografi så fattar ni nog vad som kan hända…

Nu till min näst sista poäng

Vilka barn har skyddats av dessa dumheter? I fråga om teckningar så är det självklart inget alls. Tuch på papper klagar sällan över taskiga arbetsvillkor. Och i den mån det sker så får det nog anses vara en del av (det konstnärliga) verket.

Om tittande på barnpornografi skulle förvandla betraktaren till en tickande bomb redo att explodera på närmsta lekplats, så undrar jag vad som skulle hända om folk tilläts se folk dödas i film eller på bild. Då skulle ju alla bli mördare!

Min sista poäng

”Soft Core” förstördes och stängdes när utställningen stormades av nynazister. Idag har vi upphöjd de nazisternas ideal till lag, bara snyggare förpackat än bombarjacka och stålhättekängor.

Tänk på Lars Vilks och hans publicering, och medierna som publicerade bilden bara för att ”försvara demokratin”. Det är så lätt när mobben ränner runt på bekvämt avstånd nere i mellanöstern. De skulle aldrig våga utmana den svenska opinionen och publicera tex mangateckningarna eller bilderna från ”Soft Core”. Även om det vore ett beundransvärt initiativ för att skydda den svenska yttrandefriheten/demokratin mot staten. Även om det inte skulle väcka ramaskri så skulle det väcka en viktig debatt. Låt folk få veta vad som är förbjudet och varför. Låt folk skapa sin egen uppfattning. (Försök inte själv, det är förbjudet.) Det är en hörnsten i en demokrati!

De flesta kan enas om att yttrandefrihet är en fin tanke. Och nästan lika många tycker att man kan göra undantag för de med fel åsikter eller som ritar fult eller snusk. Det låter ju lika fint! Ett finurligt resonemang med så många kryphål att både Talibanerna, Al-Shabab och ärkefienden Pen1@g0n skulle röras till tårar!

Sanna Rayman uttrycker sig så här: ”Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat.”

Det ”grymma” kommer inte från pedofiler, vi ser också det vackra precis som ni. Vad annat finns att se? ”Grymheten” är vuxensexuellas föreställning om pedofilers tankar och fantasier, er egen skapelse således. Men innan vi utmålar oss till segrare eller förlorare så bör vi fundera över vem/vad som är fienden? För om det är sant att vi har förlorat, vem är då segraren? (För det är ju inte pedofilerna.)

Snälla, tänk nu… det finns något viktigt här…

(Jag har medvetet lämnat en öppen angreppsväg fri som rör “yttrandefrihet”, vi får se om någon använder den.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag är på semester utan att ta med mig mitt bibliotek, men något ska jag väl få ihop ändå…

Barnpornografi är som bekant förbjudet, och det med många olika förevändningar. Vissa bättre och andra sämre. Nu person fällt i tingsrätten för innehav av mangaserier där unga seriefigurer har sex med varandra. Sådana domar är ovanliga, men det har förekommit förr.

Rent juridiskt är det inget fel på domen. Tecknade och animerade bilder är lika kriminella som bilder på verkliga barn. Om jag inte missminner mig så argumenterade (den första) barnpornografiutredningen så här: ”Det går inte utesluta att teckningarna föreställer en verklig situation.” Lite som att fälla en kofotsinnehavare för inbrott alltså.

Inför den nuvarande lagen behöll man förbudet, då skrev man så här:

”Till detta kommer att barnpornografibrottet inte endast omfattar bilder som skildrar sexuella övergrepp på verkliga barn, utan också t.ex. manipulerade bilder och bilder av fiktiva
barn.
Barnpornografibrottet syftar till att skydda inte bara det barn som avbildats utan också barn i allmänhet; barn får inte uppfattas som ’tillåtna’ sexualobjekt. Vuxna får inte bidra till ett sådant synsätt genom att sexualisera barn. Sådana brott som anses kränka medborgare i allmänhet, t.ex. otillåtet förfarande med pornografisk bild och förledande av ungdom. ” (SOU 2007:54, s 204)

Man tror alltså inte att denna pornografi skulle leda till fler övergrepp, utan syftet med förbudet är att inte uppröra opinionen då många kan uppfatta tecknade bilder som stötande. Må vara att man i vårt pryda samhälle inte tapetserar offentliga platser med pornografi (”otillåtet förfarande med pornografisk bild”), men nu pratar vi om vad någon har i lådan till nattygsbordet. Det känns inte riktigt jämförbart. Så även om domen är korrekt så har den delen av lagen enbart moralistiska förtecken. Och det kan man ju ha synpunkter på.

Att teckna rondellhundar går därimot bra. Då är det ju bara turkar… eller förlåt, troende muslimer som blir kränkta. Och det kan ju inte vi svenskar ta hänsyn till. Vi har ju rätt att teckna vad vi vill, och om någon tar illa upp är det ju deras problem. Att de bränner flaggor, ambassader och har stora demonstrationer kan ju inte vi ge vika för. Den konstnärliga friheten väger alltid tyngre än någon liten kränkt grupp. Solklar logik! (Eller inte…)

Men är man på semester känns sådant avlägset. Jag och och en Sara var för några dagar sedan på stranden och simmade. Efteråt låg vi och småpratade medan vi torkade i solen. Då kom det en barnfamilj med en dotter på kanske fyra-fem år. Flickan var sockersöt med det nötbruna långa håret uppsatt i hästsvans. När hon skulle börja byta om så spejade mamman tydligt ut över nejderna i jakt på hemska pedofiler. Hon fäste inget intresse vid oss, men så fick hon syn på två medelålders karlar med påtaglig ölmage en bit bort. De hade parkerat sig på en klippa och drack billigt öl. Mamman viker då ut en handduk och skymmer sikten för dem, varpå vi två får fri sikt på nära håll från första parkett. (Fast inte vet jag om den gröna bikinin gjorde någon skillnad egentligen. Hon var lika snygg ändå!)

Vi njöt i fulla drag och lekte med tanken att efteråt gå fram och tacka mamman, när det var dags för oss att gå. ”Tack för utsikten. Var stolt över din dotter, hon är verkligt vacker.” Jag undrar hur hon skulle ha reagerat. Att pedofiler kan vara artiga, städade och ofarliga finns knappast i de normativas världsbild. De ska ju smyga i buskarna med teleobjektiv eller försöka kidnappa barn utanför köpcenter, har jag läst någonstans. Hur skulle det se ut om folk började inse att pedofiler är som folk är mest? Då skulle man ju behöva hitta något annat att skydda barnen mot. Kanske de hemska tiggarna? Eller farliga muslimer som vill fördärva de ungas “sedliga fostran”, eller något annat lika stolligt?

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

En DNS-tjänst är en funktion som kopplar ihop en internetadress med ett ip-nummer, alla internetleverantörer har en DNS-tjänst som användaren normalt inte märker av. När man inför internetcensur är det en vanlig metod att manipulera med denna information så att “fel” sidor skickas till användaren. (Tex denna.)

För en tid sedan lanserade Google egna DNS-tjänster som de uppmanar fok att använda. Och då de skickar rätt information så kan vem som helst bypassa alla censurfilter som bygger på denna metod. Vilket bör nämnas är helt lagligt.

I Norge har det uppmärksammats i Verdens Gang att Google inte censurerar Norsk internettrafik! Men om jag inte tar mig fel så är Norge kritiska till Googles censur i Kina.

Vad man än tycker om Kinas regim så finns det en sak vi knappast kan förneka: Den information som de kinesiska myndigheterna vill förhindra är långt farligare och oändligt mycket mer explosiv än några porrbilder. (Som inte ens finns när de ombeds underbygga sina påståenden.)

Kinesiska regimen vill stoppa information som kan orsaka en regerings fall och kanske inbördeskrig i världens folkrikaste land. Norge vill blockera information som är… ja… “omoralisk”!

I sammanhanget är “barnpornografi” moraliskt upprörande bilder i största allmänhet. Den behöver inte vara vare sig av sexuell karaktär eller poserande. Listan läckte ut för några år sedan och väldigt mycket visade sig vara tecknad manga-/animeporr eller föreställande unga vuxna. Barnpornografins andel av “barnpornografin” visade sig vara försumbar.

Jag är emot censur. Om den bär kinesisk eller norsk stämpel kan kvitta. Syftet är alltid detsamma, att förhindra allmänheten från att bilda sig en egen uppfattning i angelägna frågor. Om denna “porr” är så hemsk, så varför inte visa upp den? Det vore ju ett genidrag för att få alla på sin sida! Och vill man inte lägga korten på bordet, så har man ingen rätt att diktera vad andra ska tycka! Det enda vi då kan vara säkra på är att de har något att dölja.

Google bedriver en censur i vissa länder, det är illa nog. Jag är redo att betala företag som ger mig rätt information, och inte skryter med att de manipulerar trafik eller undanhåller för regeringen obekväma ståndpunkter.

Vänd på steken

Fast det är klart att vi kan vända på steken och applicera alla filter istället. Då alla filter beslutas med “folkets bästa för ögonen”, eller för att “skydda barnen” så borde det isf vara självklart att alla filter ska gälla alla. För inte vill vi ha revolter i Norge eller “barnporr” i Kina? Vi behöver bara ett gäng “experter” som kan besluta om vad vi andra inte ska tillåtas veta eller se, av den händelse att vi i vår enfald skulle råka dra motsatta slutsattser än de officiellt sanktionerade. (Vad är annars syftet?)

Långsökt? Betänk då att de servrar Norge vill censurera är amerikanska. Så varför ska då andra länder då inte få censurera oss på samma premisser?

Det vore illa nog med kinesisk censur. Och lägger vi då till tex de Saudiarabiska filtren så blir inte mycket kvar. Man kan helt enkelt inte lyssna på alla tossiga myndigheters censurkrav. (OBS. infon hittad med hjälp av Google.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Nu verkar den komma, den nya barnpornografilagstiftningen. (DN) De medför två stora skillnader mot idag. Den ena är att det ska bli förbjudet att ens se på barnpornografi, inte som idag att inneha eller distribuera den. Titta på nätet är lagligt idag.

Den andra är att definitionen av barnpornografi görs om. Allt pornografiskt material som föreställer personer under 18 år blir hädanefter klassat som barnpornografi.

Ålder?

Jag förstår till fullo tanken med att lägga en absolut åldersgräns, det är logiskt. Det finns bara en hake som man borde ha upptäckt i det här laget. Nämligen att åldern inte syns. Det är bara stå och studera kassan på ett systembolag för att inse att det är helt omöjligt att avgöra ålder på utseende.

Jag misstänker dessutom att fallen är många där man inte kan kontakta personen ifråga och fråga om åldern. Vad ska gälla då? Då brott inte kan styrkas måste det bli friande. Då hör det till sak att flera aktörer använder sig av vuxna personer som ser mycket unga ut vad gäller fysiska attribut.

Eller så driver vi in frågan i det klassiska hörnet om var gränsen mellan nakenhet och pornografi går. Nakenhet är inte förbjudet, bara pornografi. Vad krävs för att uppfylla kriterierna för att statusen “pornografi”?

Logiskt tänkt, men inte särskilt smart.

Spaning?

Nåväl, hur avslöjar man dessa surfare? Ska man analysera trafiken med det nyligen inköpta FRA-centret? Knappast. Ska man genomföra DNS-kontroller så att varje träff på polisens stopp-sida leder till obligatoriska hembesök? Eller ska man bara ögna temp-mapparna på de datorer man av någon anledning ändå tar i beslag?

En aktiv spaning känns orimlig, den skulle vara svindyr och troligen ha en felmarginal på flera hundra procent. Och en passiv spaning skulle vara totalt meningslös.

Slutsats

De enda som lär påverkas är vuxensexuella med smak för lite yngre flickor. Då finns allt risken att det slinker med sjuttonåringar med stora bröst i den i övrigt helt legala samlingen. Och skulle man börja döma vuxensexuella kors och tvärs så kommer det bli uppenbart för alla att lagen har en primärt moralistisk grund. Något som idag kan gömmas bakom “ett gott syfte”. (Precis som sexköpslagen.)

Så antingen betyder förändringen inget alls, eller så kommer den nog sakta börja spela oss i händerna när också en massa oskyldiga börjar dömas. Jag tänker inte motsätta mig lagändringen, bara peka på problemen.

Alex Limonovic

Bakgrund

Rikskriminalen och ECPAT inbjöd Piratpartiet till ett möte där partiets representanter exponerades av grova barnpornografiska inslag. Mer om det längre ner.

Det öppnar för frågor om politiska motiv, vill polisen och ECPAT kväsa Piratpartiet? Eller försöker Ecpat tvinga in partiet under sin fana? Det är inte mina frågor. Men jag kan visa vad ECPAT står för och jag kan visa på deras överdrifter. Texten är rätt lång och jag har försökt göra den överskådlig.

Piratpartiet

Piratpartiets politik är fri informationsdelning. Skulle de övriga partierna (rent hypotetiskt) gå dem till mötes skulle alla kunna dela filer fritt, därmed skulle incitamentet att gömma sig avta och utvecklingen av dylika program/metoder sjunka mot ett bottenmärke i Sverige. Det skulle ligga barnpornografispridare i fatet. (Om inte denna skulle omfattas av samma garanti.)

Det finns således ingen förtjänst i att ta strid mot Piratpartiet, i praktiken tvärtom då ECPAT gärna lägger alla digitala kulturyttringar på altaret. ProjO som inte är pedofil resonerar om frågan här.

ECPAT och dess metoder

Metoden ECPAT valt mot Piratpartiet var utstuderat brutal. Man exponerade representanterna för filmklipp av värsta tänkbara barnpornografi. Sådant som saknar all relevans i en saklig diskussion då alla ändå är emot misshandel. Jag är bara bekant med ett av klippen som ECPAT i vart fall förr hade för vana att visa upp. Om vi törs utgå från att det är samma klipp så är det en svartvit smalbandsfilm (gamla tiders projektor skulle jag tro) av genomusel kvalitet. Övergreppet var sadistiskt, jag lyckades inte se hela inslaget då det fick mig att reagera med ilska. Jag har haft den tveksamma förmånen att gå på ECPAT-bio för många år sedan då innehav fortfarande var lagligt.

Detta minne är från 90-t och ganska suddigt, men jag har frågat mig varför de visade ett så gammalt material? Troligen för att man inte hittat något färskare som är jämförbart. Jag kan dock inte vara säker på att detta klipp är vad Piratpartisterna utsatts för.

Föreningen har en brokig historia kantad av överdrifter. En provkalkyl hittar ni här. (Fundera gärna över trovärdigheten i kalkylen.) Det går lätt att hitta mer, exempelvis hos Expressen, och ECPAT’s svar med en kort replik. Leta gärna själva.

Barnpornografi

Om barnpornografi i allmänhet är såpass hemsk att den bör bekämpas, varför väljer då inte ECPAT ett representativt material? Jag ska ge er ett mer representativt material: Youtube 1, Youtube 2. (Sök gärna bland relaterade klipp.) Nu produceras visserligen inte all barnpornografi i badkar, men den är tämligen representativ ur skade- och våldsaspekt. Här skriver Sveriges Radio om fenomenet och här skriver DN.

Den enda kommersiella bas som finns för barnpornografi är de så kallade childmodel-siterna. Det är traditionella poseringsbilder med eller utan kläder. Till det kommer det material folk själva (dvs vuxensexuella) producerar och publicerar på nätet, vanliga familjebilder alltså. Detta kan Piratpartiets representanter inte förväntas känna till, de är pålästa i andra frågor.

Finns då inte de övergrepp som ECPAT talar om? Jo, tyvärr. De finns! Men de det utgör en så försvinnande liten andel av materialet att det jämfört med det vardagliga eller poseringsbilderna är helt försumbart.

Det är av goda orsaker som hysteriker aldrig lyckas hänvisa till värre material än ”semesterbilder” och childmodel-bilder. (Som när jag skrev om det här: Porr, barnporr och fördomar) Det kan därför inte ligga till grund för generella beslut. Det vore som att förbjuda biltrafik för att det förekommer trafikolyckor. (Där man som bekant tillåter fenomenet bilkörning men försöker förebygga olyckor.)

Hur lagen skapar ett demokratiskt vakuum

Vem har (mest) rätt, jag eller ECPAT? Vem som helst skulle kunna försäkra sig om den saken några knapptryck bort. Men då uppstår nästa dilemma! Även om du kan så har du inte rätt att informera dig om saken utan att bryta mot lagen. (Möjligen får man försöka, men inte lyckas. Det låter jag vara osagt.) Kort sagt så blockerar lagen de kontrollmekanismer som ska skydda oss från att toppstyrda.

Plötsligt har vi hamnat i ett demokratiskt vakuum. Vi behöver viss information för att kunna avgöra om en lag är skälig eller grundad i fördomar. Då uppstår det ett problem om vi förbjuds söka just denna information. Det gör lagen närmast omöjlig att ifrågasätta.

Regeringen i Litauen vill förbjuda ”positiv information” om andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Införs lagen så kan det bli närmast omöjligt att ifrågasätta den repressiva politiken i offentliga rum.
Så är det för oss pedofiler i Sverige, fast lite värre. Här kan vi inte ens högst informellt söka information utan att begå lagöverträdelser.

Följaktligen hamnar vi i den obehagliga situationen att vi måste förlita oss på proffstyckare som mycket väl kan tala i egen sak. (Räkna in mig om ni vill.)

Vid sidan av lagtrots återstår två tänkbara scenarion: 1) Vi häver lagen och skaffar informationen. 2) Vi gör vi medvetet avkall på demokratin och faller tillbaka på tänkbara intressegruppers tyckanden.

Min åsikt och lite resonemang

Jag kan inte blunda för att polisen låter sig utnyttjas i detta syfte. (Då jag antar att det var ECPAT’s idé, men de inte kunde realisera den på egen hand då de inte längre får hantera barnpornografi.) Polis ska ingripa mot brott, inte diktera politik för vänsterpartiet, Sverigedemokraterna eller Piratpartiet. Det är elementärt!

Jag är demokrat, och därmed måste jag finna mig i samhällets lagar. Men jag kan också försöka påverka till att beslutet tas med öppna ögon. Demokrati får inte åsidosättas av att proffstyckare eller lobbyorganisationer skaffar sig ett ”kunskapsmonopol” som baserar sig på överdrifter eller rena påhitt.

Men jag vill se ett konsekvent beslut. Om “barnpornografi” (som Youtube ovan) ska betraktas som ett “övergrepp”, så måste rimligtvis “vuxenpornografi” vara lika illa i samma position, och än värre i skildrade sexakter. Båda varianter måste således förbjudas eller tillåtas med likartade argument för att hålla oss till moral. Annat är dubbelmoral, man kan inte utan skam hävda att det är fel att utnyttja barn och rätt att utnyttja vuxna. Antingen är det ett utnyttjade, eller så är de det inte!

Vi kan välja att bortse från moral och istället se till konsekvenser! Då räcker det att förhindra att medmänniskor behandlas destruktivt. Om det sedan är “pornografiskt” eller inte blir då irrelevant. Men då får man tåla att vi är olika.

Jag tror att moralism är lika farligt som en över- eller feltolkad liberalism, att vi måste finna en balans däremellan där vi kan rycka på axlarna åt hela fenomenet “barnpornografi”. Jag tror att de flesta inte skulle bry sig om den mesta “barnpornografin” som florerar. Sådant blir bara fult om vi vill skambelägga nakenhet eller sexualitet, och det vill inte jag. Inte för vuxna och inte för barn!

Det viktiga för mig är att demokratiska principer säkerställs. Det går före alla andra principer då det är fundamentalt för demokratins utveckling. Med hänvisning till resonemanget om det demokratiska vakuumet bör vi avkriminalisera innehav av barnpornografi, alternativt minska statens sanktionsrätt till en konfiskeringsrätt. Dvs att polisen kan beslagta materialet men inte i övrigt lagföra innehavaren av material. Först då bli lagen granskningsbar och därmed vid behov reviderbar. Därmed skulle även det grovt material bli lagligt.

Demokratiens mynt har, och har alltid haft baksidor, det ska inte förnekas. Det är demokratins och rättssäkerhetens pris!

Jag vänder mig inte det minsta emot att ECPAT bekämpar något som helst, men när de far med osanning bör det framhållas. Att låta ECPAT påståenden styra i frågor som barnpornografi är som att låta Philip Morris styra över cancerforskningen, eller OPEC leda övergången mot förnyelsebar energi. Oavsett hur beslutet slutligen skulle falla så skall det fattas med objektiv information på bordet!

Slutligen vill jag säga att jag inte begär att någon ska lita på mig, jag vill bara delge mina tankar och kunskaper. Jag vill att ni ska tänka själva! Hysterikers hopp ligger i att de i kraft av sitt ”goda budskap” ska undgå granskning, och därmed diskussion om konsekvenserna av den förda politiken.

Länkar

Oscar Swarts:

Blogg: Rättning i leden: Rikskrim och ECPAT slår till,
Blog: Rikskrim historieförfalskar - bevis!,
Newsmill: Rikskriminalen försöker tysta Piratpartiet

Jan Lindgren, deltagar från Pp: Blogg

ECPAT: Blogg om mötet med pp.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Christer Olsson presenterar sig i Aftonbladet som psykolog, debattör och författare. I en artikel i dagens nätupplaga attackerar han google och andra sökmotorer för att de “länkar till barnporr”, eller faktiskt till all sorts pornografi. (Men givetvis lyfter Ab upp “barnporr” till rubrik.)

“Varför tillåts Google och andra sökmotorer att länka alla former av pornografi, från grov hårdporr med sadism till barnpornografi?”

Det är i sak riktigt att sökmotorer länkar, och jag tänker nu avslöja hur man hittar till barnpornografin på Google.

1. Gå till Googles hemsida.
2. På listen i överkant klickar du på länken “bilder”, sidan laddas nu om.
3. Nu skriver du “child model” i sökfältet och klickar på sök.
4. Vips, skärmen fylls av barnpornografi.

Så här ser 90% av all barnpornografi ut, sedan har vi en betydande andel liknande bilder, fast naken version. Den siste återstående resten är övergreppsmaterial. Denna lilla återstående rest är det enda vår psykolog bygger sitt utspel kring.

Lek med sökorden, vad händer om du istället skriver “nude child” eller “kids bathtub” i sökfältet?

Med sitt utspel fyllt av hetsande retorik och bristande kopplingar till övergrepp försöker Olsson bygga upp en känsla av förestående fara, och i skottlinjen ställer han Google. Pornografi har funnits på internet sedan dess begynnelse. Man kunde göra på ett liknande sätt med gamla Altavista (minns ni den), efterföljaren Evreka. (Långt innan Google var ett namn.)

Samtidigt, för att hålla sin rygg fri är han tvungen att erkänna sitt bristande synsätt även på den övergreppsbaserade pornografin. Han förskjuter i all tysthet skulden till alkohol/droger och “sjukdom”. Det är möjligt att han har rätt i fråga om sjukdom, erfarenhetsmässigt var isf valaffischerna på Anna Lind tillräckligt för att sätta snurr på en tillräckligt sjuk människa. Men då har vi plötsligt hamnat i en helt annan diskussion. Och fler sexualbrott begås under rus från bla alkohol, det stämmer säkert. Men är inte det en nykterhetsfråga isf?

Som nästan varje annan debattör glömde Olsson att fundera på orsaker. Varför finns pornografi? Vad är pornografins förutsättningar? Har pornografi inga positiva sidor värda att nämna? Men då skulle han tvingas erkänna att frågan inte är svartvit utan en enorm gråskala.

Olsson, jag skulle tro att sökmotorerna även länkar till Systembolaget. Och om jag inte missminner mig blev alla sadister friskförklarade vid årsskiftet. Varför skulle just deras sexualitet diskrimineras av sökmotorerna? Fördomar kallas det! (Sadism är “normalt” sedan dess.)

Och vad säger ni förresten om barnpornografin nu när ni har sett, har ni blivit mer våldsbenägna?

Det finns få grepp som är så effektiva mot fördomar som att låta folk undersöka och bedöma själva. De flesta har likvärdiga bilder i sina barns album.

Alex Limonovic

Trillade in på denna länk DN (om tyskt barnporr-filter), vilket snart fick mig att hitta en artikel från Aftonbladet som publicerades i slutet av mars. Intressant tänkte jag och fann mig snart hos några bekanta bloggare jag kommit att uppskatta i yttrandefrihetsfrågor. Rick Falkvinge och Hans Engnell.

Samtidigt grunnar jag på hur effektigt Ecpat gjort begreppet “barnpornografi” till en sorts varumärke. Ett så slagkraftigt varumärke att de kommit undan med lögner som skulle fått Al Capone att skämmas, och dessutom fått med f.d. förbuds- och registreringsminister Thomas Bodström på tåget.

Men jag undrar vad Ecpat tycker om vanlig pornografi? Skulle det vara mer legitimt att våldta och förnedra vuxna kvinnor? För om barnpornografi anses innehålla dessa kännetecken så borde rimligtvis samma sak gälla för vuxenpornografi. Ja, vuxenpornografin är ju långt mycket brutalare då man ibland går så långt som till penetration.

Mer troligt är att Ecpat vet att man skulle bli utskrattade om man drev en sådan linje. Vad man än tycker om pornografi så är det bara fånigt att hävda att dess grund är övergrepp. Det “vet alla”. Men om barnpornografi vet gemena man inget, därför funkar samma absurda linje bra. Men visst, det finns undantag där övergrepp utförs mot barn såväl som mot vuxna. Men vi kan inte göra dessa till måttstock för det övriga materialet. Det vore som att förbjuda biltrafik för att det sker olyckor.

Det vore renhårigt att vrida myntet ett kvarts varv. Vara emot uppenbara övergrepp och lägga ner moralen i andra sammanhang. En stor andel är rent konstnärliga, inte olikt denna vuxenpornografi. (Obs. Stor zip-fil.) Det krävs en betydande fantasi för att förvandla dessa bilder till något hemskt. Tvärtom är den estetiskt vacker. Och jag tror att även Helena Karlén skulle djupt inne någonstans skulle tycka att bilderna i LS-land är estetiskt vackra.

Det går att argumentera för att mycket pornografi framställs med hjälp av ekonomiskt utsatta kvinnor/barn, varpå “tvånget” att delta är en ekonomisk prioritering. (Radikalfeminister gillar detta snack.) Om vi antar att denna tes är sann, så är motvapnet inte censur, utan ekonomiska medel.

Ekonomiska medel är ju vettigt denna fråga förutan, och när ekonomin gjort sitt får vi se vad som blir kvar. I denna fråga har feministerna ofta rätt, även om de ogillar att sätta insikten i detta sammanhang. Skammen över den egna kroppen/könet har strikta kulturella grunder, och just därför går den att påverka och få bort. Vi lär barn skam i onödan, och lever själva med den i onödan.

Vi måste bygga ett verkligt människovänligt samhälle. Tänk vilken sorts pornografi vi skulle få om folk tillåts vara stolta över sina kroppar. Då motivet för produktion och spridning faktiskt är att visa upp den.
Sträva framåt, inte bakåt!

Alex Limonovic