Alex Limonovics funderingar

Detta inlägg är en fortsättning på en diskussion som närmast tagit formen av en debatt. Den börjar här, och senaste kommentaren är här. I motsatt ringhörna står Amarso!

Ämnena är angelägna och frågorna känsliga. Men jag är övertygad om att det är bra att diskussionen förs i ljuset, en ståndpunkt jag antar att Amarso delar då han valde att föra diskussionen på bloggen och inte per mail.

“Barn och sex”

Jag är emot att vuxna ska ha sex med barn av flera olika anledningar.

1. Jag har trots många år i barnomsorgen aldrig behövt avvisa en invit till sex från ett barn. Eftersom de aldrig har frågat!
   Barn väljer inte att ha sex med vuxna. Men de kan vara väldigt kramiga och kelsjuka.
2. Vi vuxna skulle lätt kunna förmå barnen till sex. Men då är det våra vuxna behov som står i centrum, inte barnets. Barn ska inte behöva “ställa upp”, skadligt eller inte.
3. De akademiska uppgifter som lagts fram talar emot med siffrornas språk. Vi har granskat även våra meningsmotståndares material och funnit tolkningen godtycklig. Vi har lämnat ut siffrorna till var och en som velat bilda sig en egen uppfattning i frågan. Erbjudandet står kvar.

Fler skäl behöver jag inte till att vara emot sex med barn. Notera att jag här helt undvikit de kulturella argument som du närmast förkastar.

Fakta & empiri

En annan orsak att inte gå på djupet är att de flesta är så fundamentalt okunniga i de flesta frågor ämnet berör. Det gäller majoriteten av befolkningen och är ingen kritik i sig. Det kan man inte begära. Blir man för avancerad blir man också otillgänglig.

Att förklara effekten av fel nivåer oxytocin, speciellt i vissa åldrar, är bortkastad tid. Vi får totalt irrelevanta idiotsvar eller så bortser folk helt från det de inte begriper varpå svaret blir ”goddag yxskaft”. Har ni ens koll på hur stor skillnaden är i könshormoner mellan en 8-årig pojke och en 20-årig man? Vilka effekter har det på sexualdriften? Det är helt enkelt inte särskilt imponerande när folk kräver att bli tagna på allvar med hemsnickrade ”jag har tänkt”-argument samtidigt som denna mest grundläggande nivå anklagas för att vara ”för akademisk”.

Sexförespråkarnas linje kan sammanfattas så här: ”Jag är kåt på barn, därför vill jag ha rätt till sex med barn. Och får jag inte det så är samhället taskigt och diskriminerande.”

När argumentationen utvecklas utan att mer substans tillförs blir det bara egocentrism i blänkande förpackning. Därför kommer de aldrig bli tagna på allvar i samhället. Därför ignorerar jag dem med gott samvete. Att skylta med vantolkade källor är ingen merit.

För erkänn, inte skulle du låta dig påverkas av att jag återpublicerade samma siffror en gång till? Lätt gjort isf, men det är inte där skon klämmer. Men var klämmer då skon? Jag tror att du är sur för att jag inte har någon bra lösning för hur man idag kan leva ut sin sexualitet om man både är pedofil och har sociala funktionshinder.  Den kritiken vore rättvis, jag inser att det är ett stort problem men har inte en susning om hur det ska lösas!

Bevisbördan ligger på de som vill förändra. Jag känner därför inget behov av att ytterligare än vad som redan gjorts försöka motbevisa deras ogrundade teser.

Budskap

På bloggen företräder jag främst en åsikt. Och alla frågor har konjunkturer, ibland skrivs det mycket ibland lite. Ibland av pedofiler och ibland av andra. För mig är åsikterna det viktiga, inte vad personen har för sexualitet.

Jag vill se ett samhälle där människor respekteras oavsett vad man har för sexuell läggning, etniskt ursprung, trosuppfattning mm. Ett samhälle där känslor eller drömmar respekteras. Även om Sverige har gått långt på den vägen jämfört med andra länder, så har vi långt kvar.

För mig är tolerans det viktigaste. Därför får man gärna skriva här även om man är teleiofil, det är inget problem för mig.
Och det moraliska och filosofiska dilemmat är om man då också ska vara tolerant mot de intoleranta? Min slutsats är nej. Då har begreppet urvattnats till åsiktslöshet.

En del personer gör till sin image att hata och kritisera allt. Jag menar att den största och viktigaste insikten i “kritiskt tänkande” handlar om vad man bör låta bli att kritisera. I samhällets stora maskineri väljer jag att polera min utvalda kugge.

Lagar & samhälle

När det kommer till lagar är det alltid känsligt. Man kan bygga lagsystem på olika grunder. Vissa är mer legitima än andra i vissa samhällen. Moraliska lagar blir allt mindre legitima idag. Lagen mot syskonsex fick nyligen svidande kritik och den framstod i helt absurd dager, något som vore otänkbart för bara några år sedan.

Allt sådant kommer behöva revideras sinom tid, det gäller även nystiftade lagar. Dagens moraliska lagar hänvisas inte till vad som “är äckligt” eller “omoraliskt”, utan till felaktiga “fakta” som har sitt ursprung i “äcklighet” om man backar ett led till. Sådant kryper fram sinom tid, då kan vi ställa lögnarna i skamvrån. Men det måste få ta tid!

Politiker är inte onda, men de är rädda om sina egna skinn. De vill inte äventyra något genom att ta för stora kliv framåt. (Gissa om de skulle få mycket skit om de gick för långt.) Och de måste därför tillåtas ta lagom små steg. Jag tror inte på framgång genom att driva en radikal linje, utan en sådan som vid närmare (akademisk) granskning visar sig mer hållbar än de konkurrerande idéerna.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

”Det är inbyggt i oss att vi inte tänder på syskon för att vi ska få bra avkomma. Detta är abnormalt. Något har gått snett i deras psykiska utveckling, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz.”

En normal person kan således endast attraheras av någon som kan ge en bra avkomma? Ett syskonpar av motsatta kön har dessutom oerhört mycket större chans att avla en välutvecklad och livskraftig avkomma än tex ett homosexuellt par. Men det glömde hon säkert i sin iver att få fördöma.

Och vad är ”gå snett”? Är de nöjda har det gått bra! Bara på ett mer ovanligt sätt.

”Det är inte normalt att man känner en erotisk dragning till syskon. Det kan vara droger eller alkohol med i bilden, eller så kan det handla om någon störning eller att det ligger ett trauma bakom, säger Rigmor Robert.”

Tvärtom är det mycket vanligt. Syskonincest hör till de vanligast förekommande första sexuella erfarenheterna bland helt normalt utvecklade vuxensexuella. Det är bara tabu att prata om det. Jag känner personligen till ett flertal exempel. Ovanligheten ligger i om det utvecklas till en fullskalig kärleksrelation. Men ”ovanligt” behöver inte vara fel. Bara annorlunda.

Istället för att acceptera att folk är olika så försöker experterna konstruera ett ”trauma” och insinuerar drogmissbruk. Vem kan lita till ”experter” som har färdiga orsakspaket till varje ovanlig handling? Låt vuxna människor bestämma sina egna handlingar. Våld och tvång kan bestraffas, inte frivillighet och ömsesidighet.

Experters uttalanden om vad som är friskt, normalt eller önskvärt har gång efter annat slutat i humanitära katastrofer. Men inget har brytt sig då bara de “abnormala” drabbats. Det är dags att avskaffa lagen om syskonincest. Sexuella övergrepp definieras i andra lagar så den fyller ingen annan funktion än den kyrkligt moraliska.

Tvärtom bör vi kanske försöka behandla de självutnämnda experter som paketerar om intolerans och förakt till ovedersägerliga sanningar. Kan man omvända en del rasister genom att visa att även invandrare är bra människor, så borde motsvarande behandling kanske fungera på experterna. Låt den träffa och umgås med syskonincestuösa personer så lär de sinom tid upptäcka att även de är normala, välutvecklade, och varmhjärtade människor.

Aftonbladet

Alex Limonovic

Tydligen har en barnskötare gripits i Danderyd för “sexövergrepp mot barn”. Nu igen? Vad har folk för problem? Har man förmånen att få jobba med barn är det mycket puckat att äventyra det genom att gå över gränser.

Normativa kan göra nästan vad som helst, de drabbas aldrig som grupp. När någon som har en minoritetssexualitet gör övertramp slår det mot oss alla. Det är ytterligare ett skäl att hålla sig på rätt sidan gränsen med god marginal. Då samhället har en bred definition av “sexövergrepp” så får vi se vad som kommer fram om det… Jag håller tummarna att det mer är “opassande” än “kränkande”.

Att jobba med barn är en förmån som är få förunnat. Har man det previligiet så sköt det väl. Hur illa vi än behandlas av samhället så har vi ansvar för våra egna handlingar. Det är faktiskt det enda vi själva kan ta ansvar för.

Åtgärd

Danderyds kommun förbjuder nu personal att vara ensamma med barn, man ska alltid vara minst två. Det lär av praktiska skäl bara omfatta schemaläggning, i verksamheten blir det ogörligt utan skenande kostnader.

Gärna för mig. Allt man gör med barnen ska man kunna göra inför både kollegor och föräldrar. Det är faktiskt bra av flera skäl. Tex om det händer en olycka eller man av någon orsak måste ägna ett barn extra mycket uppmärksamhet. Speciellt på morgonen kan det finnas ett praktiskt behov att vara två på många avdelningar.

Jag önskar att fler kommuner tar efter Danderyd, men med mindre dramatiska förevändningar. Förslagsvis “ökad servicenivå”.
Bra åtgärd, men av en orsak som inte ska behöva finnas.

Dagens nyheter

Är det bara som det känns, eller bevakar media detta ämne hårdare numera? Fast de håller sig än så länge till rätt termer vad jag kan se.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

När man vill förbjuda något som är allmänt vedertaget måste man få det att framstå som farligt. Om det inte finns något uppenbart måsta man försöka konstruera det i folks medvetande, försöka ingjuta en känsla av osäkerhet och möjlig fara. Oftast drar man till med det värsta man har. När it-företaget Labs2’s VD argumenterar emot BitTorrent-tekniken låter det så här:

”… Om det blir allmängods är det inte bara fildelare som blir omöjliga att spåra utan också de som man inte vill skydda; grova brottslingar, terrorister och pedofiler, varnar Birgersson.” (DN)

Utöver det fula i att försöka förknippa landets fildelande befolkning med terrorister och pedofiler så finns några påtagliga sakliga brister i argumentationen:

1. Terrorister må vara ett jobbigt gäng, men vad i all världen skulle de fildela? Den terrorist som fildelar sina angreppsplaner blir en mycket misslyckad terrorist. Han kan lika gärna sätta upp planerna på kommunens anslagstavla. Eller fildelar de bombälten?

2. Grova brottslingar är knappast några frekventa fildelare. Vad skulle de dela ut? Senaste heroinleveransen, hemmabyggda k-pistar eller rånbytet?

3. Med vilket lagstöd menar Birgersson att polisen skulle få spana på pedofiler? Idag krävs en brottsmisstanke och åklagarbeslut för att få avlyssna någons datatrafik.

Genom att spana på fildelare kan man upptäcka fildelare. Inget annat! Enlig samma principer som man inte upptäcker skattebrottslingar med nykterhetskontroller på vägarna.

I datorns värld är allt bara långa kedjor av ettor och nollor. Dessa kedjor av ettor och nollor är det enda som skickas när man fildelar, vilket sätter vissa gränser för dess användningsområde. Digitala (riktiga) brott sker inte med fildelningsprogram.

(Om Birgersson mot förmodan avsåg “personer som delar ut barnpornografi”, så borde han väll ha sagt det?)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Vuxenvärlden har ofta goda ambitioner när de härjar runt med sina små telningar. Troligen också de kvinnor som åker land och rike runt med barnen för att ställa ut dem på diverse skönhetstävlingar.

Eller är ”goda ambitioner” rätt uttryck? De utsätter barnen för en press och stress som folk normalt skulle tycka var helt vansinnigt, men då har de satt en ny etikett på problemet: ”Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.”

Det må erkännas att det ligger en viss sanning i argumentet, de känsliga faller bort i tidigt skede. (Vem bryr sig om dem?) Men finns det o andra sidan något man inte kan förklara bort med argumentet?

Konceptet med tävlingar innebär att någon vinner och kan triumfera över de andra. Men det innebär också att det finns en bortglömd förlorare. Hur mår den tioåring som först får lämna scenen i en tävling som går ut på att vara vacker. Vi får innerligt hoppas att hon inte känner till juryns inställning. ”Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan.” Till detta kommer vetskapen om att mamman satsat stora pengar på en förlorare. 100-1000 dollar brukar startavgifterna vara.

Att tävla

Att barn tävlar är inte fel i sig, det gör barn för jämnan. Men då är det på barns villkor, och det är ändå ytterst sällan dessa går helt över styr. Över styr brukar det desto oftare gå när vi vuxna fråntråder vår roll som medlare eller ”objektiv part” och själva börjar kasta in våra styrkor och ambitioner i spelet. Och vuxna spelar ofta fult och kan visa ännu mer envetenhet i ämnet än ens ett grinigt barn förmår. För att citera en mamma med vinnarambitioner: ”Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.”

Men i dessa situationer är det inte barnen, utan föräldrarna som tävlar med sina privata levande spelpjäser. Med drill, hot och mutor skall barnen formas till att leva upp till våra vuxna ambitioner. Något som givetvis inte skulle vara möjligt om man inte kunde förklä det till ett ”barnens bästa”.

Barnsyn

Jag tvivlar inte på att det skulle vara en tittarsuccé även här, för så fort någon kan bli utröstad ur en tävling så flockas tanterna kring tv:n och gammelmedia startar tävlingen ”först till en spaltkilometer” innan ämnet är grundligt genomtröskat. Så var bussiga och locka inte någon lättsinnig producent eller inköpschef i sådana tankebanor.

Jag medger gärna att de flickor som paraderar på scenen är söta. Men denna karamell har en bitter underton då man vet vad som försiggår i loungen med stjärna på dörren. Men det kan möjligen skyllas på att jag är en västerländsk mjukis som avskyr att barn misshandlas. Eller så saknar jag den rätta kristna andan… vad vet jag?

Jag försöker plocka sönder problemet för mig själv, vilka komponenter består det av? Vilka är verkliga och vilka följer av min kulturella föreställning?

• Att föräldrar hotar barnen med stryk är svineri, men inte ovanligt i internationella sammanhang.
• Eller att föräldrar försöker överföra sina egna ambitioner på barnet? Det är också vanligt inom musik eller idrott. I dessa fall utsätter desutom ungen för offentlig skam om det misslyckas.
• Kanske att vuxna använder barn som spelpjäser i sina egna högst vuxna spel? Tja, sådant kan tyvärr beskådas dagligen i otaliga vårdnadstvister.

Nä, det är inget av det i sig. Det djävligaste är att allt detta slås ihop i ett nytt paket vilket förses med etikett av omtanke! ”… De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.” … obegripligt…

Detta sätt att behandla barn och unga är bortom all respekt för barnen i fråga och ska vara oförsvarligt, oavsett vad slutprodukten är tänkt att bli. Socialpornografi för propra damer, eller något snarlikt. (*hint, hint*)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag blängde med tillgjord stränghet mot flickorna som svarade med att skratta och stänka mer vatten. Först med en mindre sträng min men desto allvarligare gest förmådde jag stoppa det muntra utfallet. Tre femåringar, varav endast en ännu hade trosorna på sig stod vid vattenbordet. Jag hade bett dem låta bli att leka med vattenslangen, men denna hade brukats flitigt när jag senast tittade till dem. Jag hade låtit det passera i all tysthet.

Nu tittade jag demonstrativt på slangen som ännu droppade lite vatten, sedan åter mot flickorna som nu blivit knäpp tysta. ”Häng upp de där i torkskåpet medan jag hämtar handdukar” sa jag och nickade mot det hörn till vilket två av flickorna förpassat sina underkläder. Barnen sken upp och jag hörde ett ”plask” lämnade rummet. Troligen tog de sista chansen att stänka ner varandra ytterligare en gång.

De tjöt av skratt när jag fångade in dem i varsin urtvättad handduk, jag har alltid tyckt det varit något speciellt med att få svepa in ett vått barn i en handduk. Eller kanske ännu vackrare är det när de låter handduken falla och kläderna ska träs på. Ett barns okomplicerade oblyghet är för mig ett monument över många vuxnas inskränkthet.

”Jag är färdig, kan du knyta mitt halsband?”, rösten kommer en liten pojke. ”Javisst” säger jag och tar lite extra stöd när jag sätter mig på huk, väl medveten om spelets regler. Jag hinner bara ta emot halsbandet när jag känner stöten i ryggen och någon skrattar i mitt öra. ”Res dig! Res dig!” ropar hon obehagligt högt medan jag samtidigt försöker knyta halsbandet. (Yrket kräver simultanförmåga!) Hon trycker sin kind mot mig och jag kramar tillbaka, reser mig och släpper av henne vid hennes kläder som hon alltför fort får på sig.

Badande tar på krafterna och tio minuter senare sitter vi försjunkna i en bok. Endast doften av nybadat barn och några skrynkliga fötter vittnar om dagens äventyr.

——–

Det är nu länge sedan landets vattenspridare kunde sprida glädje bland våra små. Och länge sedan föräldrarna försåg oss med solkräm att smörja (=smeka) med avsedd applikatur applicera på barnens lena hy av solen mest utsatta kroppsyta. Men så länge barnen är nöjda, så är jag det! Vad mer kan en pedofil begära än umgänge och lycka? Vinterbad är sällan skådad bonus.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Så händer en galenskap till i det mest osannolika av alla länder, USA. Det är så fullt av motsättningar att det är ett under att det inte fallit sönder.

Om 12-åring och en 13-åring skickar sexbilder till varandra, föreställande sig själva, vad händer då?

Jo, självklart anmäls de både för något motsvarande sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografibrott. Det innebär med amerikansk lagstiftning att de förs in i registret över sexualbrottslingar och att de därmed aktivt hängs ut och att man varnar för dem.

Hade det varit tjugoåringar hade ingen tyckt det vore märkligt. Att på detta sätt använda rättsliga åtgärder för att avsiktligt kränka barn och deras integritet bör i lag förbjudas. Även barn har rätt till ett privatliv, ett sexliv och en personlig integritet. Detta är inget annat är moralpanik över upptäckten att våra “oskyldiga barn” också har “snuskiga tankar”.

Aftenposten, jag har inte möjlighet att göra någon djupare efterforskning just nu. Hittar ni mer, eller vill korrigera något så posta en länk.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Att skriva om sånt här är alltid förenat med ett visst obehag. Att utnyttja sin ställning för att tillgodose sina egna behov väcker min avsmak. Samtidigt måste man förhålla sig saklig så man inte låter de egna känslorna rusa iväg.

Nu är förskolläraren från Jönköping på tapeten igen. Nu kanske vi får lite rätsida på vad som skett. Då han tydligen flitigt brukat kamera så kan tydligen många händelser preciseras både med plats och tidpunkt. Femton barn omnämns i utredningen men endast fem ingår i åtalet.

Vad har han gjort då? Då han bla placerat sitt kön på ett sovande barn så har han varit en bra bit ut i gråzonen för sexuellt ofredande. Likaså har han under en vila tafsat på ett barn. Och sådana handlingar går (givetvis) långt utanför det acceptablas gräns.

Av det som just nu publicerats i media har inget övergrepp beskrivits som är direkt skadligt, mest är det att jämföra med ett oacceptabelt maktmissbruk. Om det förekommit värre handlingar så lär det framgå sinom tid, media lär bevaka fallet onödigt noga.

Polisen har tydligen gjort ett gediget arbete med hans porrsamling. 150′000 pornografiska bilder har tittats igenom och nu bedöms 330 vara barnpornografiska, mot tidigare angivna 170. Det är nästan en fördubbling men vi ligger fortfarande en bra bit under 1%. Dvs, han är ingen bp-samlare.

En tanke surrar genom mitt huvud i lite olika formuleringar. Det har tydligen inte varit meningen att göra någon illa, bara göra mer diskreta ofredanden. Men dessa har samtidigt varit mycket långtgående… Sådant kräver nog lika delar våghalsighet och dumdristighet. Men varför gör man något sådant? Inte ens jag som är pedofil, och jobbar på förskola ser minsta orsak! Sökte han bara spänning i att överträda tabun?

Nå, vi får hoppas att det stannar på denna nivå och inte blir värre.

Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet (Övriga verkar inte ha skrivit än.)

Tidigare här.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Våra kära moderatkvinnor vill driva igenom rätten för myndigheter att provocera brott i groomingfall. Det innebär att poliser på arbetstid surfar omkring på communitys och låtsas vara barn och försöker stämma träff med “snuskgubbar”.

Moderatkvinnornas två texter: Förövare finns där barn finns, Tillåt brottsprovokation.

Nu kan man ju föreställa sig en del komplikationer. Tänk om sexdejten man ska lura i fällan faktiskt visar sig vara äkta vara, att “hästälskare12″ faktiskt är en hästälskande (och numera besviken) 12-åring. Barn får ragga på varandra, och ha sex, vilket inte är helt ovanligt. Eller ska man bara sikta på de som medger sitt syfte? “Ja, du är en snygg 11:åring, du får två limpor cigaretter och femhundra på kontantkortet för ett ligg. Ok?” Visserligen kan man ju fokusera på de uppenbara som utlovar modellkarriärer för några bilder i en sketen studio med en madrass på golvet. Det kanske är det bästa.

Moderatkvinnornas brottsvärdering

Samtidigt undrar jag hur moderatkvinnorna tänker. Bör brottsprovokation tillåtas när det gäller brott mot knivlagen? Eller narkotikalangning till barn? Eller något annat i samma klass, ni fattar poängen!

Genom att fokusera på ett (möjligen framtida) brott som kan hindras med ett klick i krysset så förmedlar de en mycket snäv världsåskådning. Ja, fula fiskar bland groomare är ett visst problem, men knappast vare sig det farligaste eller vanligaste. Moderatkvinnorna pekar visserligen ut et problem, men bara ett i mängden. Det visar snarare att de inte förstår ungdomars relation till internet som medium för kommunikation. Och då blir de rädda! Tanken på en knarklangare på en skolgård är innanför deras begreppsramar och framstår därför inte som lika farlig.

Troligen har de inte ens tänkt så långt. De har nog inte ens tänkt på att förövaren kan vara en kvinna då de konsekvent pekar ut män som bovar i dramat. “Idag används Internet av tusentals män som varje dag försöker komma i kontakt med barn och ungdomar i ett sexuellt syfte.”

“Sexuellt syfte” behöver inte heller vara grooming om man inte vidtar förberedelser för att mötas irl. Chatta är faktiskt lagligt och ofarligt. För att ett brott ska föreligga ska man dels ha kommit överens om att mötas, dels måste man också ha vidtagit någon åtgärd för att få mötet till stånd.

Ungdomars internet- och sexsyn

Moderatkvinnorna skriver: “En del unga är lättare att textförföra än andra. Det kan vara barn som är i ett skört skede i livet, någon som saknar kompisar i den riktiga världen, en som har det jobbigt i skolan eller med föräldrna.” Enligt dessa kvinnor s beror barnens inställning till inviter alltså på någon form av försummelse eller social svaghet. En del ungdomar är mer positiva för sexuella erfarenheter irl än andra. En del vill bara “leka på internet”. Men att utmåla dessa barn som någon sorts sociala loosers är lika fult som fel.

Internet är inte en fara i sig. Det är tvärtom en idealisk plats för att prova och utforska olika sexuella roller och böjelser. (Bara man vidtar åtgärden att inte skicka en massa personlig information!) Om något blir obehagligt på internet så klickar man på krysset och personen är borta. Den möjligheten finns inte i den “gammaldags” världen av kött och blod. (Där gäller pungspark och maraton.)

Metodval

När man senast ville “skydda barn mot sex” så gjorde man om i princip alla sexuella kontakter mellan barn och vuxna till “våldtäkt mot barn”. Därmed började barn i större utsträckning hemlighålla sina sexuella erfarenheter, även när det går fel.

Poliserna kan därför få snacka mycket sex på arbetstid. Men gripa förövare blir det nog sparsamt med. Men visst, det hade varit bra om Alexandramannen gripits tidigare. Och så hade troligen skett om inte varenda unge skämts för mycket för att våga prata om det inträffade. “Alla vet ju att de egna barnen inte har sex”. Bygg inte klyftor mellan barn och föräldrar!

Vill man nå framgång måste man bejaka barns och ungdomars sexualitet på deras egen nivå. Inte försöka hindra den, utan fundera på hur den kan levas ut med minsta tänkbara risk. Det handlar alltså om att visa barnen respekt och inte försöka topprida dem!

Det är nämligen innebörden i att “låta barn vara barn”. De har nämligen lika snuskiga tankar som ni, oftast bara andra önskemål och mindre erfarenhet!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

En kvinna våldtogs på ett hotell i Dubai, tillsammans med sin trolovade besökte hon polisstationen för att anmäla händelsen. Då kom det fram att de inte var så oskyldiga de heller, de hade nämligen både sovit i samma rum, och haft sex! Två olika brott enligt rådande rättssystem. Dessutom hade de druckit alkohol för att fira förlovningen!

Självklart burades paret in i väntan på rättegång. Man kan ju inte låta sexbrottslingar gå lösa, hur skulle det se ut? Då båda är brittiska medborgare försöker brittiska ambassaden prata Dubais myndigheter till rätta. De har i vart fall lyckats förhandla fram ett dagen-efter-piller för att förhindra att våldtäkten skulle få mer bestående konsekvenser.

Det är i lägen som dessa jag ibland känner en innerlig önskan att sarkastisk ironi dra på munnen och slänga tillbaka någon av de fraser folk i okunskap brukar slänga i ansiktet på mig. “Självklart ska det vara olagligt att sova i samma rum om man inte är gifta. De kan annars känna av den sexuella spänningen som ger bestående men och livslångt lidande.”

Men två fel blir inte ett rätt. Hoppas de lyckas snacka loss paret. Visst är det knäppt att tro att föräktenskapligt sex är negativt, men vi är inte mycket bättre själva. Vi hyser de märkligaste föreställningar om allt som inte stämmer överens med den gamla kyrkans lära, numera ofta omdöpt till radikalfeminism. (Nå, det finns en viktig skillnad. Kyrkan gjorde kvinnan till den brottsliga, radikalfeministerna pekar ut mannen.)

Kommer den strikt religiösa staten Dubai ge efter? Tveksamt. När lagar stiftas på moralisk grund så anser man att man själv är “högre stående” än de andra som inte är lika upplysta, eller inte respekterar “vårt människovärde”. Skulle Sverige på begäran släppa utlänningar (någon från Dubai?) för att de brutit mot våra morallagar? Knappast, vi ser ju helst att de inför motsvarande lagar där! Att moral är frågans kärna tydliggörs av en brittisk diplomat: “The police and authorities in Dubai have shamed themselves by yet again displaying a breathtaking lack of compassion and humanity.”

Nåja, vi får väll skatta oss lyckliga att Dubaiterna inte anammat vår västerländska ålderfixering. Då hade de säkerligen i moralisk nit fogat ytterligare en åtalspunkt till listan. Över tjugo år skiljer dem åt.

Men britterna har rätt i sak, det är åt h-vete! Men det är morallagar i både Dubai, Storbritannien och Sverige. För att något ska klassificera sig som ett brott bör någon annan drabbas av det, annars finns det ingen orsak att döma.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic