Alex Limonovics funderingar

Efter en relativt bra period så urartar Sveriges största tidningar. SvD talar om en ”seriepedofil”, vad nu det är? Är det en person som är pedofil bland och heterosexuell ibland? Men då borde han rimligen också vara minst lika ”serieheterosexuell”.

Nä, självfallet handlar det om en man som seriemässigt försöker ofreda barn sexuellt. Det är fullt rimligt att tro att han är pedofil, vi får se när han grips. Det är nog bara en tidsfråga. Men att skuldbelägga en hel grupp människor, varav många tonåringar för dessa brott är oacceptabelt.

Vad mannen har för sexuell läggning är faktiskt inte relevant. Det relevanta är hur han uppträder mot barn.

Det vore önskvärt om SvD’s redaktion tog en diskussion med journalisten Mikael Hellmyrs där de förklarar skillnaden mellan en persons handlingar o enda sidan, och sexuella läggning o den andra.

Varför är frågan viktig?

Det finns alltid en uppväxande generation pedofiler. De som står i begrepp att upptäcka att de inte fungerar normativt. De själva växer upp men är fortfarande intresserade av de yngre barnen. Om samhället, med landets tongivande medier i spetsen, dunkar in i dessa barns medvetande att de aldrig kan bli annat än förövare och våldtäktsmän, så kommer frekvensen av dessa att öka. Det är det budskapet man då väljer att nöta in i dessa ungdomars medvetande.

Det gör det också oerhört mycket svårare att söka hjälp. Vem vågar ta kontakten om du vet att du kommer bli fördömd och hatad av den som bör stötta dig? Inte för att du gjort något fel, utan för att du blivit förälskad i fel person. (Jämför med mellanösterns hederstänkande.) Kanske en sprudlande liten pojke?

En gång i tiden gjorde man gärna rubriker där etniska minoriteter pekades ut, det är idag otänkbart. Jag hoppas att det snart blir lika otänkbart att peka ut sexuella minoriteter. Det har varit bra länge nu. Vi får hopas att texterna om den misstänkta förövaren i söderort är ett enstaka återfall.

(DN har just plockat bort sin artikel, som i sin tur kommer från TT.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag är på semester utan att ta med mig mitt bibliotek, men något ska jag väl få ihop ändå…

Barnpornografi är som bekant förbjudet, och det med många olika förevändningar. Vissa bättre och andra sämre. Nu person fällt i tingsrätten för innehav av mangaserier där unga seriefigurer har sex med varandra. Sådana domar är ovanliga, men det har förekommit förr.

Rent juridiskt är det inget fel på domen. Tecknade och animerade bilder är lika kriminella som bilder på verkliga barn. Om jag inte missminner mig så argumenterade (den första) barnpornografiutredningen så här: ”Det går inte utesluta att teckningarna föreställer en verklig situation.” Lite som att fälla en kofotsinnehavare för inbrott alltså.

Inför den nuvarande lagen behöll man förbudet, då skrev man så här:

”Till detta kommer att barnpornografibrottet inte endast omfattar bilder som skildrar sexuella övergrepp på verkliga barn, utan också t.ex. manipulerade bilder och bilder av fiktiva
barn.
Barnpornografibrottet syftar till att skydda inte bara det barn som avbildats utan också barn i allmänhet; barn får inte uppfattas som ’tillåtna’ sexualobjekt. Vuxna får inte bidra till ett sådant synsätt genom att sexualisera barn. Sådana brott som anses kränka medborgare i allmänhet, t.ex. otillåtet förfarande med pornografisk bild och förledande av ungdom. ” (SOU 2007:54, s 204)

Man tror alltså inte att denna pornografi skulle leda till fler övergrepp, utan syftet med förbudet är att inte uppröra opinionen då många kan uppfatta tecknade bilder som stötande. Må vara att man i vårt pryda samhälle inte tapetserar offentliga platser med pornografi (”otillåtet förfarande med pornografisk bild”), men nu pratar vi om vad någon har i lådan till nattygsbordet. Det känns inte riktigt jämförbart. Så även om domen är korrekt så har den delen av lagen enbart moralistiska förtecken. Och det kan man ju ha synpunkter på.

Att teckna rondellhundar går därimot bra. Då är det ju bara turkar… eller förlåt, troende muslimer som blir kränkta. Och det kan ju inte vi svenskar ta hänsyn till. Vi har ju rätt att teckna vad vi vill, och om någon tar illa upp är det ju deras problem. Att de bränner flaggor, ambassader och har stora demonstrationer kan ju inte vi ge vika för. Den konstnärliga friheten väger alltid tyngre än någon liten kränkt grupp. Solklar logik! (Eller inte…)

Men är man på semester känns sådant avlägset. Jag och och en Sara var för några dagar sedan på stranden och simmade. Efteråt låg vi och småpratade medan vi torkade i solen. Då kom det en barnfamilj med en dotter på kanske fyra-fem år. Flickan var sockersöt med det nötbruna långa håret uppsatt i hästsvans. När hon skulle börja byta om så spejade mamman tydligt ut över nejderna i jakt på hemska pedofiler. Hon fäste inget intresse vid oss, men så fick hon syn på två medelålders karlar med påtaglig ölmage en bit bort. De hade parkerat sig på en klippa och drack billigt öl. Mamman viker då ut en handduk och skymmer sikten för dem, varpå vi två får fri sikt på nära håll från första parkett. (Fast inte vet jag om den gröna bikinin gjorde någon skillnad egentligen. Hon var lika snygg ändå!)

Vi njöt i fulla drag och lekte med tanken att efteråt gå fram och tacka mamman, när det var dags för oss att gå. ”Tack för utsikten. Var stolt över din dotter, hon är verkligt vacker.” Jag undrar hur hon skulle ha reagerat. Att pedofiler kan vara artiga, städade och ofarliga finns knappast i de normativas världsbild. De ska ju smyga i buskarna med teleobjektiv eller försöka kidnappa barn utanför köpcenter, har jag läst någonstans. Hur skulle det se ut om folk började inse att pedofiler är som folk är mest? Då skulle man ju behöva hitta något annat att skydda barnen mot. Kanske de hemska tiggarna? Eller farliga muslimer som vill fördärva de ungas “sedliga fostran”, eller något annat lika stolligt?

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Du må tro att jag blev mäkta förvånad när jag hittade denna skärmdump i mailboxen. Och det är tyvärr ingen fejk. Plötsligt har pedofiler klumpats ihop med maskar, trojaner datorvirus och annat lömskt otyg.
Samtidigt är det så absurt att jag knappt kan låta bli att dra på munnen, hur tänkte de egentligen på McAfee? Sedan när började säkerhetsföretag lägga sig i politiska frågor? Vilka mer filtreras, och för vems säkerhets skull?
Lägg märke till att jag inte kritiserar McAfee att varna för vad de vill, utan för att de gör det under falskt flagg. Det vore mer ryggrad i att ha ett ”politiskt filter” om man har en sådan mission.

Nu efterlyser jag lite hjälp från er läsare, testa ert eget säkerhetsprogram om ni har något. Lägg upp ett bokmärke till pedofil.se och kör en full scanning. Publicera sedan resultatet här, gav det utslag eller inte?
Vi måste gå till botten med detta! Är McAfee ensamma eller är det vedertaget?

Högaktningsfullt.
Alex Limonovic

Medierna är ett ständig orsak till diskussion, antingen för att de skriver bra eller dåligt. Nu senast såg jag något jag aldrig sett i svensk media, men tydligen förekommit i Norge några gånger. En tidning använder den kliniska definitionen av pedofili! Det är Verdens Gang som fått mig att höja högt på ögonbrynen.

Texten handlar om en ung man som erkänt att han ”mutat” sig till sex med barn under sexton och i vissa fall under fjorton. Men det lär inte ha förekommit någon form av tvång bakom. Det bör noteras att byxmyndighetsåldern är sexton i Norge.

Artikeln väcker vissa funderingar. Mannen har tydligen fått diagnosen ”pedofili”, men åtalas för sexuelbrott mot 12-16 åringar. Dvs de flesta barn har passerat det pedofila åldersintervallet. Visst kan 12-åringar tilltala många pedofiler, men knappast sextonåringar. Det är en bra bit in i det hebefila spektrumet. O anda sidan så säger sig mannen attraheras även av vuxna, så han kan sju vara “peddo och uppåt”.

Det nya som Verdens Gang gör är att de kopplar ihop pedofili med dess kliniska definition, och berättar att det är den som avses. Pedofilin kopplas inte direkt ihop med de övergrepp mannen är anklagad för, vilket faktiskt är en helt annan sak. Vist finns det pedofila förövare, precis som det finns förövare med andra sexuella läggningar. Men en sexuell läggning betyder inte att man förgriper sig på det man attraheras av.

Jag använder vi inte den kliniska definitionen av pedofili, den bör rent av avskaffas då den endast är stigmatiserande. En handling ska inte räknas som mer eller mindre straffbar beroende åp vem som utfört den. En “klinisk pedofil” är lika medvetenom sina handlingar som någon annan. Men ändå så är detta förhållningssätt en avsevärd förbättring mot tidigare. (Nu kan det ju vara så att tydligheten finns för att frågan är av betydelse för straffsatsen, men jag hoppas att det håller i sig eller blir ännu bättre framöver.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Sommar, värme och semestertider. Flickor i tunna klänningar och tröjlösa pojkar förgyller tillvaron när man spatserar längs huvudstadens gator. Termometern visar nästan 30 grader i skuggan. Det är nästan så att jag önskar mig tillbaka lite av den is som jag så intensivt önskade ur världen för ett halvår sedan.

Samtidigt drar valtiderna närmare, den 19:e september slår vallokalerna upp sina dörrar, och de två seriösa kandidaterna till justitieministerposten är två stolpskott. I ena ringhörnan står Tant Gredelin, i den andra Thomas Bodström. Den enda verkligt stora skillnaden mellan dem handlar knappast om vilken politik de i slutändan representerar, utan om att Gredelin gör det av övertygelse. Vad Bodström verkligen tycker förtäljer inte historien, han verkar stå till tjänst för vilken lobbygrupp som helst.

Lagen ska skärpas om handel med sexuella tjänster, såvida betalningsmedlet utgörs av pengar. Annars skulle ju närmast varje bostad utgöra en mindre bordell. Liksom en drink på krogen kan leda rakt ner i säng så kan ett engagerat deltagande i städningen, eller kanske en spontant levererad blombukett ha samma effekt. Men det är klart, horan på gatan är ju dyr, det kan ju kosta flera tusen om man ska slå på stort. Tjejerna i baren är mycket billigare, då kan man komma undan med några hundralappar.

Vem vill man komma åt med lagstiftningen? Vissa vill sätta åt de hemska männen, andra koncentrerar sig på hallickar, som påstås syssla både med knarkhandel eller ”annan brottslighet”. I vilken mån det påståendet stämmer vill jag inte sia, men det finns ju inte mycket utrymme lämnat för seriösa aktörer. Men om sexköpslagen är ett sätt att sätta dit knarkhandlare så känns det onödigt omständigt, narkotikahandel är ju inte överdrivet lagligt det heller.

Prostitutionen har alltid funnits, och vi lär inte bli det första samhälle som får bort den. Vad man kan påverka är möjligen att undvika att personer ”hamnar i prostitution”, och bara ha kvar de som väljer det yrket. Det kanske låter märkligt; men det finns även sådana som väljer att sälja sex, precis som det finns de som frivilligt valt att arbete inom hemtjänsten.

Det stora problemet är att staten inte förmår skilja på den frivilliga verksamheten och den som framtvingas av misär. Den senare gruppen kan tvingas så ut med helt usla arbetsvillkor, de tvingas ta vilka kunder som helst, medan de frivilliga kan ställa motkrav och välja sina kunder. När man försöker anpassa lagen efter populära teorier, istället för tvärtom, så kan det bara bli pankaka. Fast det beror givetvis på vem man frågar, för våra respektive ministerkandidater som knappast varken köper eller säljer sex (för pengar) är nog det sociala resultatet likgiltigt. Allt som räknas är att det generar röster i valet och inte riskerar att slå tillbaka för hårt i efterhand.

Om de verkligen brytt sig om människors utsatta situationer skulle de inte ha diskuterat prostitution, dvs köpavtal mellan vuxna samtyckande människor. De skulle exempelvis kunna lyfta fram de tvångsomhädertagna barnen som misshandlas och isoleras i statens regi. I dessa ”hem” (läs: anstalter) betraktas utomhusvistelse i vissa fall som en belöning. Barnombudsmannen noterar att barnens rättigheter ofta kränks och att de fall om isolering som pressen rapporterat om varit en del i ett större mönster. Med andra ord, det är bara toppen av ett isberg för vad ungarna får utstå. Problemen har varit kända i minst fyra år, ändå har inget hänt. Det är alltså ett bristande engagemang, man skiter i kidsen. Det verkar dock vara vissa ”vårdares” hobby att misshandla barn, och de tar varje tillfälle i akt. Fast det är klart att den som druckit läsk ur en flaska måste kläs av i underkläderna och tvångsisoleras, eller om man råkar tappa ett glas!

Denna pennalism skulle kunna vara en måltavla för våra politiker. Att göra bra saker för barnen skulle definitivt vinna min röst. Men det gäller alla barn, i synnerhet de mest utsatta. De andra barnen klarar sig bra ändå.

Istället för dagens kapplöpning i vem som kan vara mest restriktiv mot de som är annorlunda bör politiker tävla i att göra det så bra som möjligt för alla. ”Jobbiga” barn är de som behöver mest stöd, inte vuxenvärldens fördömanden och straff för påhittade struntsaker.

Nu är det sommar och sol, och våra barn sitter inlåsta. Släpp ut dem!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Som några av er har noterat så har det varit lågvatten här på bloggen ett tag. Jag har tom lämnat walk over för det som hänt i den katolska kyrkan! Fast o andra sidan så har “katolsk präst” nästan varit synonymt med förövare under lång tid. Det finns som bekant många sätt att tjäna Herren på. En slant i fattigbössan eller kanske bistå med en hjälpande hand inför gudstjänsten? Skämt åsido.

Jag är för närvarande inblandad i ett helt annat projekt om pedofili och bloggen får helt enkelt stå tillbaka. Jag har spärrat kommentarerna för att slippa titta till den under arbetets gång, men jag kollar mailen regelbundet.

Under tiden rekommenderar jag alla att läsa “The trauma myth” av Susan A Clancy. (Det är lätt engelska.) Pedofiler kommer få en ökad förståelse för dynamiken om sexuella upplevelser som barn, och överlevare kommer få många förklaringar och en hel del bekräftelse som de förvägrats av vårt samhälle (LÄS!). Clancy visar på att inte ens tre decennier av hets har lyckats att vare sig förebygga övergrepp eller för den delen hjälpa några offer, än idag tiger majoriteten om sina upplevelser. Fast av helt nya orsaker.
Läs även Dick Wases “Samlag eller salighet“, de två böckerna kompletterar varandra väl även om några nyckelfaktorer saknas i båda. (Ja, det är dyrt. Men när man läst dem inser man att man kommit billigt undan.)

När jag en gång gav mig in i debatten så var det i frågan om sexuella övergrepp. Och jag ämnar att lämna den i samma fråga. Förhoppningsvis en smula mer insiktsfull nu än då.

Under resans gång har jag mött en uppsjö människor. Många trasiga individer, somliga med döda blickar och andra som talat med intensiv glöd. Någon enstaka har sopat huvudsaken av banan för att i det ändlösa dividera någon meningslös fotnot. Jag har mött belästa teoretiker och kanske i synnerhet några som vill framstå som sådana. En del har har varit stenansikten medan andra varit känslomänniskor som skiftar från varmt till kallt på ett ögonblick. Många misstänksamma och flera öppna och varmhjärtade. Och naturligtvis en aldrig sinande ström av hatare ur pöbeln, de karaktärslösa salivfontäner man glömt så fort man tryckt på delete.

Det kanske starkaste minnet är ett av de äldsta. Det handlar om en tjej i sjuttonårsåldern. Hon hade långt hår som gick i lila eller rött. Över en kopp kaffe och ett kanelbulle vi inte förmådde äta berättade hon en historia om hur hon vid flera tillfällen bundits fast och våldtagits. Jag lyssnade för första gången på ett offers känslor och det färgade mig för all framtid. När vi efter flera timmar skildes åt och började gå så kunde jag inte låta bli att vända mig om och titta efter henne, jag såg att hon gjort samma sak. Vi såg på varandra en sekund innan hon med bestämda kliv kom fram och kramade mig varmt. Hon valde att krama en pedofil!

När jag efterhand har fått ta del av flera offers berättelser så har berättelserna varit märkligt samstämmiga i vissa avseenden som på den tiden förvånade mig mycket. Men som pedofil anade jag ytterligare ett mönster som mig veterligen aldrig har dokumenterats i klartext, de måste läsas mellan raderna vilket alltid är vanskligt. Idag tror jag mig veta att det är sant, erfarenheterna från denna blogg har bekräftat mina antaganden. Vissa överlevare (främst Marina) närmade sig samma insikt, fast från andra hållet. Utan att (tror jag) riktigt förstå dess fulla betydelse. Det kan dock inte formuleras i några få bloggposter.

Som ung började jag förstå att samhället orättfärdigt har smält samman pedofili med sexuella övergrepp, och först nu tror jag det är möjligt att göra resultatet tydligt och överskådligt för både vän och motståndare. Sköter vi korten rätt kan vi både stötta befintliga offer och förebygga att människor utvecklas till förövare. Att låta hela och sunda människor förbli sådana. Och det handlar om kunskap och förståelse.

Det är faktiskt allt denna blogg någonsin har handlat om. Ni får därför ursäkta att jag förblir borta en tid. Kanske för alltid.

På återseende,
Alex Limonovic

SvDs blåbärspsykolog Madeleine Gauffin har gjort ett oerhört farligt uttalande. I princip menar hon att barns sexuella nyfikenhet ska tolkas som tecken på att de far illa.

Att barn onoanerar är inget konstigt alls. En mycket stor andel gör det. Om de gör det inför andra eller avsides beror bara på om man lärt dem den detaljen eller eller inte. Vid varje vila så ägnar sig en betydande andel åt självtillfredsställelse på lite olika sätt. Inget konstigt alls, varför ska det vara annorlunda hemma?

Att ett barn på åtta år får gå utan tröja hemma om hen vill är knappast något tecken på vanvård. Varför skulle det vara det? Och att en femåring grepper en vuxen i skrevet eller försöker titta innanför kläder på vuxna är knappst heller något märkligt. Något jag själv utsatts för otaliga gånger av helt olika barn.

Idiotpsykologens slutsatser “Sex är något alla vuxna ska hålla för sig själva.” (Barn får inte ens onanera) och “Detta som barnen lever i bör snarast få ett slut” är livsfarliga. På några få rader, som samtidigt medger att familjen verkar “välfungerande och ganska lyckad”, drar hon slutsatsen att famlijen måste slås sönder för att de inte uppfyller sexualmoralen för en kärring på 65+.

Istället bör hon förklara att mortalen har förändrats jämföt med 40-talet. Idag får barn visa sin sexualitet som faktisk är naturlig. Att barn har en nyfikenhet och att onani inte är farligt. Nämligen att “sexualiteten normaliseras” och inte är något fult och skamligt.

Barns nyfikenhet

Barn har en sexuell nyfikenhet som tar sig uttryck på olika sätt. Och den sker ofta ogenerat och inför andra. Enda undantaget är om barnet har upptäckt att vuxna “blir arga” om sexualiteten visas, då gör man det i hemlighet i stället.

Hur vi vuxna förhåller oss till barnens sexualitet har varit under stor förändring under några generationer. Från att ha varit nästan helt förbjudet så släpptes det nästan fritt, sedan har det svängt lite utan att falla tillbaka på någon extrem. Idag är synen på barnens sexuelaitet ganska liberal.

Socialtnämnd & skola

Socialnämnden finns till för att ta hand om de fall där det föreligger stora problem i familjer, ring inte falsklarm för normaliteter. Att hon sedan föreslår att på eget bevåg dra in skola och enskilda klasslärare är obegripligt, det är att jämföra med rent förtal. Dessa underrättas av socialnämnden om de finner orsak att agera. Och de lär snabbast möjligt förpassa handlingarna till runda arkivet.

Alex Limonovic

Beatrice Ask är en märklig kvinna. Jag får aldrig riktigt kläm på hur hon tänker. Hon är justitieminister men har ingen juridisk utbildning, eller i vart fall är hon inte jurist. För att kvalificera sig som justitieminister bör man inte vara helt okunnig, men just den okunnigheten skyltar hon med nu.

Beatrice Ask vill nu att alla som bara misstänks för brott mot sexköpslagen ska få skylta med det offentligt, “skämmas på torget” som hon uttrycker det.

I sitt ursprungliga uttalande skulle det vara färgstarka kuvert som alla kan känna igen, men det verkar hon ha backat från nu. Men bara tanken är skrämmande. Ett sådant uttalande kan kanske godtas från en helt okunnig kulturminister, men inte från en sittande eller fd justitieminster.

I Svensk lag är en person oskyldig fram tills att hen är dömd. Det är alltså oskyldiga människor hon vill hänga ut. Och många av dem kommer säkert att frias i rätten. Varje friad person skulle troligen få rätt till höga skadestånd från staten för kränkningen.

Och varför just sexköp? Inte ens de som misstanks för rån, våldtäkt, rattfylla, utpressning, misshandel eller bedrägeri hängs ut. Tanken är absurd. Vad gör denna lag så speciell att den ska få en straffrättslig särställning?

Ingen tvingar Beatrice att köpa sex, hon har rätt att tycka att det är omoraliskt. Men att ytterligare trampa på sexsäljare (som dessutom ofta framställs som “utsatta”) är under all mänsklig värdighet. Fast när började politiker ta hänsyn till sexsäljare? (De är ju ändå bara horor…)

Alex Limonovic

Detta inlägg är en fortsättning på en diskussion som närmast tagit formen av en debatt. Den börjar här, och senaste kommentaren är här. I motsatt ringhörna står Amarso!

Ämnena är angelägna och frågorna känsliga. Men jag är övertygad om att det är bra att diskussionen förs i ljuset, en ståndpunkt jag antar att Amarso delar då han valde att föra diskussionen på bloggen och inte per mail.

“Barn och sex”

Jag är emot att vuxna ska ha sex med barn av flera olika anledningar.

1. Jag har trots många år i barnomsorgen aldrig behövt avvisa en invit till sex från ett barn. Eftersom de aldrig har frågat!
   Barn väljer inte att ha sex med vuxna. Men de kan vara väldigt kramiga och kelsjuka.
2. Vi vuxna skulle lätt kunna förmå barnen till sex. Men då är det våra vuxna behov som står i centrum, inte barnets. Barn ska inte behöva “ställa upp”, skadligt eller inte.
3. De akademiska uppgifter som lagts fram talar emot med siffrornas språk. Vi har granskat även våra meningsmotståndares material och funnit tolkningen godtycklig. Vi har lämnat ut siffrorna till var och en som velat bilda sig en egen uppfattning i frågan. Erbjudandet står kvar.

Fler skäl behöver jag inte till att vara emot sex med barn. Notera att jag här helt undvikit de kulturella argument som du närmast förkastar.

Fakta & empiri

En annan orsak att inte gå på djupet är att de flesta är så fundamentalt okunniga i de flesta frågor ämnet berör. Det gäller majoriteten av befolkningen och är ingen kritik i sig. Det kan man inte begära. Blir man för avancerad blir man också otillgänglig.

Att förklara effekten av fel nivåer oxytocin, speciellt i vissa åldrar, är bortkastad tid. Vi får totalt irrelevanta idiotsvar eller så bortser folk helt från det de inte begriper varpå svaret blir ”goddag yxskaft”. Har ni ens koll på hur stor skillnaden är i könshormoner mellan en 8-årig pojke och en 20-årig man? Vilka effekter har det på sexualdriften? Det är helt enkelt inte särskilt imponerande när folk kräver att bli tagna på allvar med hemsnickrade ”jag har tänkt”-argument samtidigt som denna mest grundläggande nivå anklagas för att vara ”för akademisk”.

Sexförespråkarnas linje kan sammanfattas så här: ”Jag är kåt på barn, därför vill jag ha rätt till sex med barn. Och får jag inte det så är samhället taskigt och diskriminerande.”

När argumentationen utvecklas utan att mer substans tillförs blir det bara egocentrism i blänkande förpackning. Därför kommer de aldrig bli tagna på allvar i samhället. Därför ignorerar jag dem med gott samvete. Att skylta med vantolkade källor är ingen merit.

För erkänn, inte skulle du låta dig påverkas av att jag återpublicerade samma siffror en gång till? Lätt gjort isf, men det är inte där skon klämmer. Men var klämmer då skon? Jag tror att du är sur för att jag inte har någon bra lösning för hur man idag kan leva ut sin sexualitet om man både är pedofil och har sociala funktionshinder.  Den kritiken vore rättvis, jag inser att det är ett stort problem men har inte en susning om hur det ska lösas!

Bevisbördan ligger på de som vill förändra. Jag känner därför inget behov av att ytterligare än vad som redan gjorts försöka motbevisa deras ogrundade teser.

Budskap

På bloggen företräder jag främst en åsikt. Och alla frågor har konjunkturer, ibland skrivs det mycket ibland lite. Ibland av pedofiler och ibland av andra. För mig är åsikterna det viktiga, inte vad personen har för sexualitet.

Jag vill se ett samhälle där människor respekteras oavsett vad man har för sexuell läggning, etniskt ursprung, trosuppfattning mm. Ett samhälle där känslor eller drömmar respekteras. Även om Sverige har gått långt på den vägen jämfört med andra länder, så har vi långt kvar.

För mig är tolerans det viktigaste. Därför får man gärna skriva här även om man är teleiofil, det är inget problem för mig.
Och det moraliska och filosofiska dilemmat är om man då också ska vara tolerant mot de intoleranta? Min slutsats är nej. Då har begreppet urvattnats till åsiktslöshet.

En del personer gör till sin image att hata och kritisera allt. Jag menar att den största och viktigaste insikten i “kritiskt tänkande” handlar om vad man bör låta bli att kritisera. I samhällets stora maskineri väljer jag att polera min utvalda kugge.

Lagar & samhälle

När det kommer till lagar är det alltid känsligt. Man kan bygga lagsystem på olika grunder. Vissa är mer legitima än andra i vissa samhällen. Moraliska lagar blir allt mindre legitima idag. Lagen mot syskonsex fick nyligen svidande kritik och den framstod i helt absurd dager, något som vore otänkbart för bara några år sedan.

Allt sådant kommer behöva revideras sinom tid, det gäller även nystiftade lagar. Dagens moraliska lagar hänvisas inte till vad som “är äckligt” eller “omoraliskt”, utan till felaktiga “fakta” som har sitt ursprung i “äcklighet” om man backar ett led till. Sådant kryper fram sinom tid, då kan vi ställa lögnarna i skamvrån. Men det måste få ta tid!

Politiker är inte onda, men de är rädda om sina egna skinn. De vill inte äventyra något genom att ta för stora kliv framåt. (Gissa om de skulle få mycket skit om de gick för långt.) Och de måste därför tillåtas ta lagom små steg. Jag tror inte på framgång genom att driva en radikal linje, utan en sådan som vid närmare (akademisk) granskning visar sig mer hållbar än de konkurrerande idéerna.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

”Det är inbyggt i oss att vi inte tänder på syskon för att vi ska få bra avkomma. Detta är abnormalt. Något har gått snett i deras psykiska utveckling, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz.”

En normal person kan således endast attraheras av någon som kan ge en bra avkomma? Ett syskonpar av motsatta kön har dessutom oerhört mycket större chans att avla en välutvecklad och livskraftig avkomma än tex ett homosexuellt par. Men det glömde hon säkert i sin iver att få fördöma.

Och vad är ”gå snett”? Är de nöjda har det gått bra! Bara på ett mer ovanligt sätt.

”Det är inte normalt att man känner en erotisk dragning till syskon. Det kan vara droger eller alkohol med i bilden, eller så kan det handla om någon störning eller att det ligger ett trauma bakom, säger Rigmor Robert.”

Tvärtom är det mycket vanligt. Syskonincest hör till de vanligast förekommande första sexuella erfarenheterna bland helt normalt utvecklade vuxensexuella. Det är bara tabu att prata om det. Jag känner personligen till ett flertal exempel. Ovanligheten ligger i om det utvecklas till en fullskalig kärleksrelation. Men ”ovanligt” behöver inte vara fel. Bara annorlunda.

Istället för att acceptera att folk är olika så försöker experterna konstruera ett ”trauma” och insinuerar drogmissbruk. Vem kan lita till ”experter” som har färdiga orsakspaket till varje ovanlig handling? Låt vuxna människor bestämma sina egna handlingar. Våld och tvång kan bestraffas, inte frivillighet och ömsesidighet.

Experters uttalanden om vad som är friskt, normalt eller önskvärt har gång efter annat slutat i humanitära katastrofer. Men inget har brytt sig då bara de “abnormala” drabbats. Det är dags att avskaffa lagen om syskonincest. Sexuella övergrepp definieras i andra lagar så den fyller ingen annan funktion än den kyrkligt moraliska.

Tvärtom bör vi kanske försöka behandla de självutnämnda experter som paketerar om intolerans och förakt till ovedersägerliga sanningar. Kan man omvända en del rasister genom att visa att även invandrare är bra människor, så borde motsvarande behandling kanske fungera på experterna. Låt den träffa och umgås med syskonincestuösa personer så lär de sinom tid upptäcka att även de är normala, välutvecklade, och varmhjärtade människor.

Aftonbladet

Alex Limonovic