“Om man förmår en minderårig person att utföra vissa sexuella handlingar framför en webbkamera, så kan det enligt min mening vara frågan om våldtäkt mot barn.” “Hon överväger att åtala mannen för våldtäkt mot flickor som han inte ens träffat.” (kammaråklagare Charlotte Österlund, SvD)
När jag var liten så behövde en våldtäkt innefatta en viss mängd våld. Men då vissa inte vågade eller förmådde ens försöka värja sig så dömdes dessa förövare oftast under mildare rubriker än våldtäkt, vilket var mycket grovt.
Sedan mjukade man upp reglerna för att även dessa övergrepp skulle klassas om våldtäkt. Förövaren ska ju rimligen inte kunna skylla på att offret var för klent så han inte behövde bruka något våld.
Feministerna fick blodad tand och började kalla allt enklare saker för våldtäkt. Nu funderar en kammaråklagare på att klassa några fall av ofrivilligt camsex/posering som våldtäkt. Men hon missar att inga kontakter är så säkra som över internet, då endast ett klick i krysset stänger obehagliga typer ute. Alla kan värja sig mot alla!
Men i de fall det faktiskt förekommit hot så är det rimligen “olaga hot”, eller? Hur ska man annars “tvinga” någon till något som helst över internet? Det kan alltså knappast ens gå som “olaga tvång”.
Jag kan ta olaga hot, om sådana förekommit. Jag kan godta sexuellt utnyttjande. Men att några textmeddelanden kan utgöra en våldtäkt köper jag inte. Det verkar bara fånigt, som att kalla en stöld för bankrån.
Felmarginaler?
Detta har utspelat sig i “nordvästra Skåne”, troligen är det samma fall som jag nyligen skrev om. (Han som hade “barnbilder, ni minns?) Hur han gått tillväga vet vi ännu inget om, men myndigheterna verkar ha utrett det hela tiden då han isf har suttit häktad sedan oktober. Ett tjugotal anmälningar finns men man befarar “hundratals”. Felmarginalen är ungefär 500% alltså? Så stor att den är värdelös.
Då åklagaren ens överväger rubriceringen “våldtäkt” så får vi anta att han gått ganska fult tillväga. Likaså att tjugo personer faktiskt valt att anmäla honom. Till saken hör att han tydligen är dömd för våldtäkt mot en trettonårig flicka sedan tidigare. Han har helt enkelt usla odds.
Inflation i våldtäktsbegreppet
Om dylika tolkningar går igenom så undrar jag hur vi ska beskriva de gammaldags våldtäkterna, dvs de fall som någon fysiskt har tvingat sig på en annan person och med våld/hot tilltvingat sig samlag. Ska vi kanske säga: “Det är som om någon skickar ett meddelande och ber dig visa könet i kameran, fast lite grövre?”
Nä, det går inflation i ordet “våldtäkt”. Det går inte att åtgärda problem genom att döpa om dem. Tvärtom förringar man bara de som våldtagits på riktigt!
Då begreppet redan gäller på ålderspremissear så finns det numera många fall där minderåriga själva kämpar för att få bli “våldtagna” av sina något äldre pojk- eller flickvänner. Som en del av de sexuella aktiviteter som unga alltid har haft sinsemellan, och alltid kommer fortsätta ha oavsett vilka tokiga lagar som stiftas.
Inflation också i brott
Om det är lika grovt att be någon visa brösten som att fysiskt tvinga sig på någon och tilltvinga sig samlag. Då blir brotten utbytbara mot varandra. Risken är alltså att verkliga våldtäkterna ökar, “det är ju ändå samma sak”. Eller vad säger fru kammaråklagare? Som man bäddar får man ligga!
Återfallsförövare kan man inte förhindra med fängelsedomar, eller för den delen grövre rubriceringar (som därmed lakas ur). Det krävs andra tillvägagångssätt.
I vissa fall är våldtäkter redan nu ett struntbrott, som hos ungdomarna ovan. Och vi verkar fortsätta åt det hållet. Snart kommer ingen orka bry sig, eller så måste man specificera att det faktiskt var en ofrivillig sådan.
En vink åt rätt håll
Jag gör inga anspråk på att veta vad som biter på återfallsförövare, hur man förhindrar at de återigen utnyttjar andra sexuellt. Men jag kan ge en hint om hur man upptäcker det i tidigare skede.
Problemet skulle inte finnas om barn inte lät sig “raggas upp”, och det kan vi inte förhindra. Det är inte ens önskvärt. Men om vi avdramatiserar det här med barnens sexliv så slipper de smyga med sin sexuella utlevnad som de tvingas till idag, därmed öppnas den nu stängda dörren till att prata om det som är obehagligt. Vet barnen att det blir lugnt och respektfullt bemötta så törs de prata. Det är vuxnas orimliga förväntningar på “oskuldsfulla barn” och sedan oproportionella reaktioner som ställer till det. Jobbiga reaktioner skrämmer också.
Ett barn som har utnyttjats känner sig nästan alltid delaktigt, att då inför “blåögda” föräldrar erkänna att de dels har “haft nätsex” och att det dessutom gick fel blir då dubbelt svårt. Och ju större föreställningar om barnets asexualitet och oskuldsfullhet vi har, desto djupare blir klyftan mellan barn och vuxen, mellan verklighet och föreställning.
För om vi vill utgöra ett stöd åt våra barn så får vi inte reagera som vi vill reagera, utan som barn och unga behöver bli bemötta! (Dvs. Vems behov står i centrum, barnets eller den vuxnes? Tro inte att det är samma sak.)
Högaktningsfullt,
Alex Limonovic
