Alex Limonovics funderingar

Det finns alltid två sätt att bemöta människor man inte förstår. Antingen försöker man finna en minsta gemensamma nämnare och utifrån de fundera på vilka problem som är verkliga och vilka som är inbillade. Sedan kan man försöka lösa de riktiga problemen så att det blir bäst för alla parter.

Annars kan man anstränga sig för att piska upp hatstämning, straff- skambelägga “konstiga” människor. Hatet i sig legitimerar våld och får alltid en del ljushuvuden att ta till nävarna. (”Stackars muslimska flickor som tvingas bära slöja, klart de ska ha stryk så att de slutar med sitt oanständiga beteende.”) Det är bara att hoppas att ingen dumskalle går ut och hyllar våldet också, det är inte helt legitimt än, men det är definitivt vår tids politiska riktning. Tiden kommer om inget görs.

“Sverigedemokraterna! Det är säkert deras fel, de är ju rasister!” Nej! Det är inte Sverigedemokraternas fel! Skyller vi våra problem på SD är vi lika korkade som när de skyller på invandringen. Och vi kommer bli lika oförmögna som de att lösa några egentliga problem, eftersom att orsak och verkan hänger ihop på andra sätt än våra enkla “lösningar” förutsätter.

Norge är ett land som har gått en lite annan väg än vi när det handlar om sexualbrott. De har inte haft någon Thomas Bodström och har, såvitt jag har förstått, inte något som kan liknas med vårt Ecpat. Det betyder inte att deras lagar är mildare, tvärtom är de på många sätt hårdare. Men det gör att problemet kan diskuteras på ett annat sätt. Och det öppnar för andra lösningar. Aftenposten publicerar idag en strålande artikel om pedofili, “Han er pedofil, men ikke overgriper”, som försöker fånga utanförskapet och försöker förklara det för Norges allmänhet. Hur många pedofiler får inte samtidigt sin sexualitet bekräftad och kan börja förlika sig med den? De får veta att de inte är ensamma om sin läggning, och att det går att leva utan att bli en “overgriper”.

Expressen väljer att gå en sorts medelväg i fråga om sexsäljande. Först publicerar de en bra artikel om sexsäljaren Linnea, för att senare åberopa “experter” som säger tvärtemot. Lyckligtvis talar tidningen om att dessa kommer från “Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund” (SKR, fd. ROKS) som av uppenbara orsaker aldrig kommer i kontakt med kvinnor som Linnea. De som mår bra söker inte hjälp. Argument som: “Köparna betalar för makt över någon annan människa, de utnyttjar någons svaghet” är visserligen inte falskt, men det gäller för vilket yrke som helst. Betalar jag för att någon ska måla mitt hus, så förväntar jag mig att denne gör det. Alltså makt. Det är själva grunden i att sälja tjänster, att arbeta för någon annan mot betalning. Men i denna fråga går den politiska riktningen åt rätt håll. Linnea får faktiskt uttala sig, förr hade SKR/ROKS fått stå oemotsagda!

Egentligen skulle vi kunna sitta ner och “lösa” de flesta av dessa problem ganska omgående. Vi skulle inte få bort sexsäljande, men de som SKR värnar om skulle “försvinna från gatan”. Vi skulle inte kunna få bort pedofila känslor, men närmast bli av med alla övergrepp som har sexuell bakgrund. Vi skulle inte få bort slöjor, men vi skulle kunna låta människor välja fritt om de vill bära dem eller inte. Vi skulle kunna lösa de riktiga problemen och avföra de inbillade från dagordningen.

När den politiska arenan inte klarat av att hantera dess problem (verkliga & inbillade) så har vi vänt oss till ett gäng Sverigedemokrater. Ett i mitt tycke mycket pinsamt beslut. Men det politiska valresultatet kan aldrig bli bättre än väljarkåren, och så ska det vara även om det bär emot.

Men alla frågor har en högst personlig aspekt som är värd att fundera över. Bidrar vi till ökad tolerans eller ökat utanförskap? Bidrar vi till en ökad nyansering  eller en ökad polarisering? Bidrar vi till en fri diskussion eller till ett undertryckande av diskussion? Hur vi sammantaget väljer avgör vilken väg vi kommer att gå.

Alex Limonovic

(Ursäkta ev korrfel, jag har ont om tid idag och får rätta senare.)

Anna Svenssons utspel i Expressen är intressant att belysa. Hon insinuerar att bloggande föräldrar är omdömeslösa och oansvariga som lägger ut bilder på sina barn. Hennes resonemang vilar på två ben, det ena är att familjebilder går att använda som pornografi, det andra är att barnen kan tycka att det är pinsamt när de blir tonåringar.

“Risken finns att bilderna sparas ned av någon okänd och används som porr.”

Miljontals vanliga bilder används som “pornografi” av någon. Är det inte helt perfekt om vi, som Anna Svensson oavsiktligt säger, kan fasa ut de utskällda övergreppsbilderna till förmån för helt harmlösa bilder? Det vore en idealisk lösning om det fungerar. Vem bryr sig om vad andra använder som porr, det är deras ensak. Det viktiga är att ingen far illa!

“Bilderna och historierna kan dyka upp när som helst i livet, till exempel under puberteten när allt redan känns jobbigt och pinsamt”

Nja, inte riktigt sant. Om du har en bild på en lekfull fyraåring och tio år senare får syn på en 14-åring, så ska det mycket till för att personen ska bli igenkänd. Det förekommer inte. Barn förändras mycket utseendemässigt från att de är små till att de blir tonåringar.

Men om det mot all förmoda skulle inträffa och personen blir igenkänd, så varför anta att det skulle vara av ondo? Har man valt att spara en bild på ett barn för att han/hon är vacker så har man positiva associationer, inte negativa som Anna Svensson utgår ifrån. Och slutligen är bilder ett begränsat medium. Har man haft en bild i tio år så är det den oförändrade bilden som är intressant, inte den verkliga personen bakom. Denna är obönhörligen en helt annan person än vad man föreställt sig. När Harris Mirkin(1) skriver om riktig barnpornografi uttrycker han sig så här:

“Even in the rare case that they were recognized, it would presumably be by a select and admiring group of viewers. Child pornography is sought by those who value the images, and they would not have the implicitly assumed negative judgment of the model.”

Och slutligen det eviga tjatet om BP i tid och otid

Anna Svensson skriver: “Varje gång barnporrsdebatten drar igång är majoriteten överens om att barnporr är integritetskränkande för barn. Men när en bild på ett naket småbarn publiceras på nätet av föräldern är det socialt accepterat och kallas mamma- eller pappablogg.”

När barnporr-argumentet ljuder så förväntas all opposition tystna och krypa ihop i ett hörn. Men den senaste barnporrdebatten handlade om att barn porr inte behöver vara integritetskränkande. Tex tecknade bilder, familjebilder, animeringar, påklädda studiobilder mm. Den överväldigande åsikten har snarare varit att det är dokumenterade (sexuella) övergrepp som är integritetskränkande. Och sådana publiceras aldrig på familjebloggar.

Tänk efter istället. Vad skulle bli konsekvensen om man verkligen lyckades strypa tillgången på barnbilder helt? Utöver att det skulle kräva omfattande censur så skulle incitamentet att skapa egna bilder skjuta i höjden, med alla de konsekvenser det skulle få. Är det en sådan utveckling vi vill ha? Var istället nöjda när harmlösa bilder på lyckliga barn även kan fylla denna funktion.

Det handlar om att göra samhället bättre för alla, då är det också bra för våra barn. (Varav en del kommer bli pedofiler) Om vår generation vuxit upp i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle, har vi då rätt att till våra barn överlämna ett övercensurerat samhälle där alla är rädda för vad någon annan kan antas fantisera om?

Familjebloggare lägger ut bilder på sina barn för att de är stolta över dem, för att de är älskade. Inte för att kränka dem. Och har bilderna några som helst effekter, så är det enbart positiva. Lägg rädslan åt sidan och tänk själv!

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Källa:
1) Mirkin, Harris(2009) ‘The Social, Political, and Legal Construction of the Concept of Child Pornography’, Journal of Homosexuality, 56: 257

Nu startar Expressen en serie om den nya hårda skolan. (Troligen för att många skolor börjar i dagarna.) Och vi börjar med vad barnen leker, under rasterna leker tydligen våra kids ryska posten i bästa mörkrumsanda: “Och i ryska posten har man numera lagt till ‘penetrering’. Det är inte ovanligt att tjejer blir penetrerade flera gånger samma kväll.”

Nu ska vi bli upprörda och tro att ALLA ungdomar ägnar sig åt sexuella övertramp. Vi ska skriva insändare till lokaltidningen och förmana våra döttrar att inte umgås för mycket med finniga pojkar.

Jag sväljer ett dåligt skämt och funderar på om penetrering också gäller pojkar? Eller har de någon annan motsvarighet? Men jag dristar mig att tro att de flesta penetreringar av skolflickor är högst egenhändigt utförda med flinka fingrar.

Ja, skolan dras med stora problem. I de mest utsatta områdena är skolan inte en överdrivet utvecklande miljö. Väl medvetna om problemet vill regeringen införa skolk i betyget för att få eleverna att trivas och utvecklas som människor. Fungerar det inte så kan vi ju ta till fotboja och stängsel? (För deras eget bästa alltså, av ren “omtanke”.)

Jan Björklund är ju en klyftig människa med kreativa idéer. Kanske kan man också föra in antalet sjuksysterbesök i betyget så slipper man att eleverna gnäller över att man förlorade i leken? “Den som ger sig in i leken får leken tåla.” Lite “hårdare tag” och bort med “flum” är ju klassiska folkpartistiska utspel i valtider numera.

Vi får väll se vad Expressens artikelserie blir. Jag har inga höga förväntningar på den tidningen, men kanske kan de i fortsättningen låta bli att förtala alla våra ungdomar genom att framställa dem som tortyrknektar och slavdrivare. Ja, lekarna har säkert förekommit, och man måste arbeta emot det på ett snyggt sätt. Och ja, utvecklingen går på flera håll i landet i fel riktning. Men att utmåla det som en problem över hela landet är rent nonsens.

Vi hjälper inte skolan genom att skriv ner den mer än den förtjänar. Då skapar man bara felaktiga föreställningar om både skolan och ungdomar. Rubrikerna säljer säkert bra, men förlusten för samhället blir faktiskt större i längden. Ge problemen deras rätta proportioner tack.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Det är när jag ser sånt här som jag beundrar Rick Falkvinge. Han skulle kunnat ha ett IT-jobb och tjäna bra. Istället väljer han att göra det han tror på, det han tycker är rätt. Och jag skulle tro att han är en av mycket få partiledare som får förbereda sig på att få sin bostad stormad av polis.

Tyvärr är risken stor att han får rätt. Man behöver inte ens bryta mot en lag för att drabbas. Har de inget brott så hittar de på ett som de kan utreda. Då det inte är förbjudet att fabricera misstankar (möjligen bevis) så tycker jag att Rick gör klokt.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Efter Ecpats PR-fiasko i barnpornografifrågan försöker Thomas Bodström räta upp skuta igen. Han kan sina saker, ignorerar den tidigare katastrofen om sexuella övergrepp på seriefigurer och försöker flytta fokus till en helt annan fråga i hopp om att det ska gå bättre. Bodström väljer barnsexturism. I svepande ordalag hänvisar han till ”undersökningar”, vilka preciseras aldrig, inte ens vem som skulle ha genomfört dem. (Maila gärna om ni vet.)

Budskapet är tydligt: Barn som tvingas till prostitution är det synd om, och de gör det för att överleva. ”Mot en billig peng, som dock för barnen och familjerna kanske avgör om det finns mat för dagen, utnyttjas de för sexuella ändamål.” Om det är sant så känns ju lösningen ganska given.

Vill man få bort konsekvenser av fattigdom så måste man höja befolkningens levnadsstandard! Det hjälper inte barnen/familjerna ett ögonblick att gripa eventuella sexturister, kanske tar man rent av brödet ur händerna på barnen? Den enda lösningen är att se till att föräldrarna får ett arbete med tillräcklig inkomst för att kunna försörja sin familj. Fattigdom bekämpas med pengar, inte genom att med polis försöka förhindra vad man anser vara omoraliska inkomsttillfällen.

Men varför driver inte Bodström en sådan linje? Något som verkligen kan göra skillnad? Svaret är enkelt, det ger tyvärr inte lika många dunkar i ryggen om man påstår sig vilja höja välfärden i Sydostasien. Därför att ”sex” vara med för att budskapet ska låta tillräckligt angeläget. Inte heller Ecpat har visat något intresse för att ge ”nödprostituerade” en alternativ försörjning. Rätt åtgärder är det enda som löser problem, fel åtgärder antingen missar målet eller förvärrar problemen. Bodström ropar nästan alltid på ett nytt förbud eller lagskärpning när han vill vinna popularitet. Och är målgruppen vanligt folk så är sex eller pornografi hans säkra kort. ”Ett ädelt syfte är samhällsdebattens motsvarighet till teflon. Det är en yta som kritiska invändningar inte fäster vid”, som Johannes Forsberg på Expressen så träffande uttryckte saken.

”Det är med andra ord i första hand inte lagstiftningen det är fel på. Problemet ligger i svårigheterna att upptäcka, utreda och få gärningsmännen lagförda.” Detta stämmer utmärkt, troligen i brist på brott. För det är ju mycket märkligt om vi har ”tusentals” brott när nästan inget upptäcks eller kan styrkas. Vill vi hjälpa barn så finns det troligen ännu större problem på närmare håll, svensk personal som tar varje tillfälle i akt att slita av barnen kläderna. (Apropå kränkningar!) Problem vi verkligen kan påverka. Men ”jobbiga tonåringar” har aldrig varit Bodströms eller Ecpats fråga, det ska helst var små söta dockor med bambiögon.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Innan jag börjar vill jag understryka en sak. Jag har inte skrivit ett ord de senaste dagarna i syfte att försvara barnpornografi, utan för att förklara den! Tyvärr ser de oftast ut att sammanfalla även om skillnaden är betydande. Och det har lett till några missförstånd.

När man påstår att något är “kränkande” eller “förnedrande” så börjar den man angriper snart att tassa i vrårna. Det är ett effektivt vapen som är svårt att värja sig emot, och det utnyttjas hänsynslöst i sexuella sammanhang. Jag brukade förr ofta köra över män genom att framhäva hur pornografi förnedrar kvinnor och förvandlar dem till varor som går att köpa och sälja. Endast en person höll ut hela tiden och sa: “Alex, det där är skitsnack.” Sent om sider måste jag erkänna att han hade rätt.

Jag vill visa en riksdagsmotion (1991/92:K407 Förbud mot spridning av vissa porrfilmer) som har några år på nacken, men den lades fram i en tid då pornografin på allvar började tränga in i hemmen. Kabel-tv var under utbyggnad och betalkanalernas främsta försäljningsargument var pornografi. Män och kvinnor var lika goda konsumenter och många politiker och lobbygrupper skrämdes över moralens förfall. Det var också under denna tid som barnpornografilagstiftningen var på väg att skärpas. Argumentationen var likartad, det var snarast att beskriva som en politisk trend som kom att hålla i sig i många år..

Notera retoriken i motionen, även om ingen skadas så ska det vara förbjudet. För det har förekommit våldtäkter med denna metod, det kan stimulera män till ett sjukt beteende, det kan ge uppfattningen att… osv. Man föreslog alltså lagstiftning som bygger på lösa antaganden, någon som eventuellt kan hända i dessa kvinnors fantasier. Ändå köptes vid denna tid sådana argument som en sanning som aldrig behövde motiveras. Dessutom har förekommit långt fler våldtäkter i missionärsställningen om det är vad saken handlar om. Men det gör det självklart inte, det är tanternas äckelkänslor som i motionen ges en “allmän” förpackning. (”Fist-fucking är förnedrande för kvinnor och män.”)

Jämför med att förbjuda biljakter på film för att man kan köra för fort, och det har förekommit krockar. Det kan stimulera kvinnor till fortkörning osv. Rent nonsens!

Att det går att kränka ett enskilda individer är ställt bortom allt tvivel. Som liten hade jag en vän som misshandlades (”milt”) av sin far. Han hade inte ens blåmärken att visa upp, men när han öppnade sitt hjärta för mig var det en kombination av raseri och skam som välde fram. Han var oförrättad och ville ge igen. Han ville ha revansch!

Tyvärr så sammanblandas dessa två sorters kränkningar ständigt. Den fiktiva kvinno- eller barnkränkningen och den individuella äkta kränkningen som är likadan oavsett kön och ålder.

Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är att vuxna alltid kan styra över sin situation. Det finns alltid ett val. Barn saknar i regel denna valmöjlighet. De gör som de blir tillsagda och står där de blir ställda. Det kan skötas snyggt eller osnyggt av den vuxne. Det kan vara kopplat till förödmjukelse, eller det kan ske som inslag i en rolig lek.

När vi nu granskar argumentet att barnpornografi “är en kränkning mot barn i allmänhet”, så faller det på sin orimlighet. Dokumentationen kan mycket väl upplevas som kränkande/förnedrande av det enskilda barnet, det ska inte underskattas. Men att då påstå att “alla är lika kränkta som du”, är faktiskt mer ett hån mot barnets känslor än något annat. Och upplever barnet sig inte kränkt, så är det inte ett problem vi ska skapa och pracka på dem. Då förvärrar man problemet.

Det som brukar känneteckna fiktiva kränkningar är att ingen av de drabbade ens är berörd. Känner jag mig förnedrad för att Anna hyr porrfilm så är det mitt problem, inte hennes. Och handen på hjärtat, de flesta bryr sig inte.

Det finns bra argument mot övergreppsmaterial. Respektabla argument! Använd dem istället! Har man verkliga orsaker för en åsikt så behöver man inte förstärka med svepskäl. Det är först när vi skalat bort de falska argumenten som vi kan bedöma de verkliga skälen. Då kan man ta ställning till vad som ska vara lagligt eller olagligt, och på vilka grunder och premisser. För pedofiler är skillnaden marginell, det är vuxensexuellas rättigheter som i praktiken beskärs.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud skriver idag på DN debatt att hon stöder piratpartiet i deras krav på att teckningar inte ska omfattas av barnpornografilagstiftningen. Hon skriver sedan:

”Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.”
(Min framhävning)

Som professor i straffrätt antar jag att hon i vart fall har ögnat statens betänkande i frågan. Just denna fråga har utretts och statens utredare motiverade sig så här:

”Emellertid ansåg regering och riksdag att det inte fanns anledning att flytta barnpornografibrottet från 16 kap. BrB. Ett skäl som angavs var att barnpornografibrottet tar sikte på förfaranden utöver själva sexualbrottet. Ett annat skäl var att barnpornografibrottet även omfattar bilder som getts en sexuell innebörd utan att den avbildade situationen kan sägas motsvara en brottsbeskrivning i 6 kap. BrB. Ytterligare ett skäl som framfördes var att barnpornografibrottet inte bara syftar till att skydda det avbildade barnet från att kränkas, utan också barn i allmänhet.” (SOU 2007:54, s 203.)

Kort och gott:

1. Barnpornografibrott kan föreställa lagliga situationer, då kan man inte gärna kalla det sexualbrott.

2. Dessutom kan ett barnpornografibrott begås genom att tex ladda upp en datafil, knappast en hållbar definition på en sexuell handling, än mindre ett övergrepp.

3. Slutligen spricker logiken om det samtidigt är en kränkning mot varje enskilt barn. Varför ska just det avbildade barnet få en särställning? (Det har barnet redan i det eventuella sexualbrottet. För det kränker bara det enskilda barnet, inte alla.)

Att försöka göra ett barnpornografibrott till sett sexualbrott är juridiskt snömos. För om bilden verkligen föreställer ett övergrepp, så finns det ju bevis på också ett sexualbrott vid sidan av barnpornografibrottet. (Dvs 2 brott!) Och föreställer bilden bara ett naket barn, så har ju inget sexualbrott begåtts.

Framställande av barnpornografi ligger redan under samma kapitel (BrB kap. 16) som handel med materialet, vilket är den enda självklara jämförelsen med stöld- och häleribrotten. Ja, de är faktiskt ännu tätare förbundna då de till och med utgör ett brott mot samma paragraf, 10a§.

Piratpartiet skriver i sitt sjökort om integritet:

”Vi anser därför att definitionen på barnpornografi ska återställas till att gälla dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten. Ingen ska behöva oroa sig för att bli dömd för det stigmatiserande barnpornografibrottet bara för att den innehaft naken- eller sexbilder, vilket har blivit fallet idag. Lagen ska ändras och förtydligas för att reflektera detta. All handel med dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten ka vara fortsatt kriminaliserad.”

Piratpartiets krav, som jag förstår dem, handlar om att klassa ”dokumenterade övergrepp” mot förpubertala barn som barnpornografi. Om den tolkningen är korrekt så följer logiskt att om inget övergrepp är begånget så ska materialet inte heller vara straffbart.

Piratpartiet försöker således komma åt de bilder som vållar verkliga problem för människor. Det är en legitim mission. Men de vill också avföra alla påhittade problem från dagordningen. Som övergrepp på seriefigurer mm.

Ledsen att göra er besvikna. Det som idag är ”barnpornografi” är oftast bara nakenhet, bara i extrema undantagsfall är det övergrepp. Så hemska är vi inte, den stora majoriteten är studiofotografier. (Även om Bodström och Karlén försöker hävda annat.)

Madeleine Leijonhufvud lämnar öppet för tolkning, det är kontraproduktivt att vara mot “dokumenterade övergrepp” om man väljer att tolka allt naket som övergrepp. Gör hon det? Svårt att veta, hennes hållning i sexsäljarfrågan ger orsak att vara misstänksam tills verkligt klara besked levererats. Men det ska erkännas att hon ändå lutar i rätt riktning denna gång. Jag blir inte klok på kvinnan.

Jag undrar i mitt stilla sinne, hur blir det med demokratin om man, även som journalist, begår ett barnpornografibrott om man vill granska argumenten bakom lagen? Alla kontrollinstanser är för närvarande kortslutna. Därför vill jag rikta en eloge till Oscar Swartz och Rick Falkvinge som törs visa upp sanningen om tecknad barnpornografi idag! Jag menar, vem skulle våga åtala dem? Även SVT försöker illustrera problemet.

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Reaktionerna har varit många sedan den omtalade domen för barnpornografiinnehav föll för en kort tid sedan. Och äntligen börjar några inse vidden av lagens inskränkningar. De är rasande, lagen var ju till för att sätta åt ”äckliga pedofiler”, inte hederliga Svenssons. Men nu har vi svart på vitt att nakenteckningar av barn är förbjudna, i vart fall tills högre instans eventuellt häver domen.

Tänk nu tillbaka på en tid i juridisk harmoni då bara ”såna där hemska” jagades. Vi skrattade åt australiensarna som klassade ett Simpsons-klipp som barnporr då Bart och Lisa tydligen hade varit för närgångna mot varandra. (BBC, Jag själv) Jag avslutade mitt inlägg om det så här ”Känns det avlägset? Läs den svenska lagen och fokusera på vad som står om tecknade bilder. Det är inte avlägset alls. Bara domslutet saknas.” Nu har vi domslutet!

En viss Sanna Rayman på SvD har i en krönika gjort en träffande jämförelse. Hon väcker till liv det gamla spöket ”Soft Core”, en utställning som visades på Historiska museet 1998. Det var en del av programmet för ”kulturhuvustadsåret” och genomfördes (antar jag) med offentliga medel. Den föreställde nakna pojkar. Könet syntes ibland och många förfasade sig över att vissa pojkar hade början på stånd. Bilderna är säkert ”olämpliga för barn”. De kan säkert börja fnittra och genera sina föräldrar, inte bra alls! Eller kanske börja tänka syndiga tankar om en pubertetspojkes stora snopp. Högst olämpligt, vad skulle prästen säga?

Låt oss se sans. Om mangabilder klassas som pornografi för att teckningarna saknar kläder, så skulle utställningens fotografier inte stå en chans idag. Även om de då inte alls ansågs pornografiska. (Rent formellt alltså, vad som är upphetsande är som bekant individuellt.) Men sedan dess har lagen skärpts i två omgångar. 1999 infördes ett innehavsförbud och nu senast (2010) infördes ett förbud mot att uppsåtligen titta på, eller bereda sig tillgång till sådant material.

Nästa kalldusch lär vara en detalj som de mest cyniska läsarna redan hittat. Den konstnärliga friheten gäller inte längre verk som lätt kan mångfaldigas. Vad betyder då det? Jo, det öppnar för idiotdomar mot alla barnfamiljer som dristar sig ta foton på stranden. Bilder i digitala kameror är konstnärliga verk och kan lätt mångfaldigas. Om med domstolens uppfattning av vad som är pornografi så fattar ni nog vad som kan hända…

Nu till min näst sista poäng

Vilka barn har skyddats av dessa dumheter? I fråga om teckningar så är det självklart inget alls. Tuch på papper klagar sällan över taskiga arbetsvillkor. Och i den mån det sker så får det nog anses vara en del av (det konstnärliga) verket.

Om tittande på barnpornografi skulle förvandla betraktaren till en tickande bomb redo att explodera på närmsta lekplats, så undrar jag vad som skulle hända om folk tilläts se folk dödas i film eller på bild. Då skulle ju alla bli mördare!

Min sista poäng

”Soft Core” förstördes och stängdes när utställningen stormades av nynazister. Idag har vi upphöjd de nazisternas ideal till lag, bara snyggare förpackat än bombarjacka och stålhättekängor.

Tänk på Lars Vilks och hans publicering, och medierna som publicerade bilden bara för att ”försvara demokratin”. Det är så lätt när mobben ränner runt på bekvämt avstånd nere i mellanöstern. De skulle aldrig våga utmana den svenska opinionen och publicera tex mangateckningarna eller bilderna från ”Soft Core”. Även om det vore ett beundransvärt initiativ för att skydda den svenska yttrandefriheten/demokratin mot staten. Även om det inte skulle väcka ramaskri så skulle det väcka en viktig debatt. Låt folk få veta vad som är förbjudet och varför. Låt folk skapa sin egen uppfattning. (Försök inte själv, det är förbjudet.) Det är en hörnsten i en demokrati!

De flesta kan enas om att yttrandefrihet är en fin tanke. Och nästan lika många tycker att man kan göra undantag för de med fel åsikter eller som ritar fult eller snusk. Det låter ju lika fint! Ett finurligt resonemang med så många kryphål att både Talibanerna, Al-Shabab och ärkefienden Pen1@g0n skulle röras till tårar!

Sanna Rayman uttrycker sig så här: ”Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat.”

Det ”grymma” kommer inte från pedofiler, vi ser också det vackra precis som ni. Vad annat finns att se? ”Grymheten” är vuxensexuellas föreställning om pedofilers tankar och fantasier, er egen skapelse således. Men innan vi utmålar oss till segrare eller förlorare så bör vi fundera över vem/vad som är fienden? För om det är sant att vi har förlorat, vem är då segraren? (För det är ju inte pedofilerna.)

Snälla, tänk nu… det finns något viktigt här…

(Jag har medvetet lämnat en öppen angreppsväg fri som rör “yttrandefrihet”, vi får se om någon använder den.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Efter en relativt bra period så urartar Sveriges största tidningar. SvD talar om en ”seriepedofil”, vad nu det är? Är det en person som är pedofil bland och heterosexuell ibland? Men då borde han rimligen också vara minst lika ”serieheterosexuell”.

Nä, självfallet handlar det om en man som seriemässigt försöker ofreda barn sexuellt. Det är fullt rimligt att tro att han är pedofil, vi får se när han grips. Det är nog bara en tidsfråga. Men att skuldbelägga en hel grupp människor, varav många tonåringar för dessa brott är oacceptabelt.

Vad mannen har för sexuell läggning är faktiskt inte relevant. Det relevanta är hur han uppträder mot barn.

Det vore önskvärt om SvD’s redaktion tog en diskussion med journalisten Mikael Hellmyrs där de förklarar skillnaden mellan en persons handlingar o enda sidan, och sexuella läggning o den andra.

Varför är frågan viktig?

Det finns alltid en uppväxande generation pedofiler. De som står i begrepp att upptäcka att de inte fungerar normativt. De själva växer upp men är fortfarande intresserade av de yngre barnen. Om samhället, med landets tongivande medier i spetsen, dunkar in i dessa barns medvetande att de aldrig kan bli annat än förövare och våldtäktsmän, så kommer frekvensen av dessa att öka. Det är det budskapet man då väljer att nöta in i dessa ungdomars medvetande.

Det gör det också oerhört mycket svårare att söka hjälp. Vem vågar ta kontakten om du vet att du kommer bli fördömd och hatad av den som bör stötta dig? Inte för att du gjort något fel, utan för att du blivit förälskad i fel person. (Jämför med mellanösterns hederstänkande.) Kanske en sprudlande liten pojke?

En gång i tiden gjorde man gärna rubriker där etniska minoriteter pekades ut, det är idag otänkbart. Jag hoppas att det snart blir lika otänkbart att peka ut sexuella minoriteter. Det har varit bra länge nu. Vi får hopas att texterna om den misstänkta förövaren i söderort är ett enstaka återfall.

(DN har just plockat bort sin artikel, som i sin tur kommer från TT.)

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic

Jag är på semester utan att ta med mig mitt bibliotek, men något ska jag väl få ihop ändå…

Barnpornografi är som bekant förbjudet, och det med många olika förevändningar. Vissa bättre och andra sämre. Nu person fällt i tingsrätten för innehav av mangaserier där unga seriefigurer har sex med varandra. Sådana domar är ovanliga, men det har förekommit förr.

Rent juridiskt är det inget fel på domen. Tecknade och animerade bilder är lika kriminella som bilder på verkliga barn. Om jag inte missminner mig så argumenterade (den första) barnpornografiutredningen så här: ”Det går inte utesluta att teckningarna föreställer en verklig situation.” Lite som att fälla en kofotsinnehavare för inbrott alltså.

Inför den nuvarande lagen behöll man förbudet, då skrev man så här:

”Till detta kommer att barnpornografibrottet inte endast omfattar bilder som skildrar sexuella övergrepp på verkliga barn, utan också t.ex. manipulerade bilder och bilder av fiktiva
barn.
Barnpornografibrottet syftar till att skydda inte bara det barn som avbildats utan också barn i allmänhet; barn får inte uppfattas som ’tillåtna’ sexualobjekt. Vuxna får inte bidra till ett sådant synsätt genom att sexualisera barn. Sådana brott som anses kränka medborgare i allmänhet, t.ex. otillåtet förfarande med pornografisk bild och förledande av ungdom. ” (SOU 2007:54, s 204)

Man tror alltså inte att denna pornografi skulle leda till fler övergrepp, utan syftet med förbudet är att inte uppröra opinionen då många kan uppfatta tecknade bilder som stötande. Må vara att man i vårt pryda samhälle inte tapetserar offentliga platser med pornografi (”otillåtet förfarande med pornografisk bild”), men nu pratar vi om vad någon har i lådan till nattygsbordet. Det känns inte riktigt jämförbart. Så även om domen är korrekt så har den delen av lagen enbart moralistiska förtecken. Och det kan man ju ha synpunkter på.

Att teckna rondellhundar går därimot bra. Då är det ju bara turkar… eller förlåt, troende muslimer som blir kränkta. Och det kan ju inte vi svenskar ta hänsyn till. Vi har ju rätt att teckna vad vi vill, och om någon tar illa upp är det ju deras problem. Att de bränner flaggor, ambassader och har stora demonstrationer kan ju inte vi ge vika för. Den konstnärliga friheten väger alltid tyngre än någon liten kränkt grupp. Solklar logik! (Eller inte…)

Men är man på semester känns sådant avlägset. Jag och och en Sara var för några dagar sedan på stranden och simmade. Efteråt låg vi och småpratade medan vi torkade i solen. Då kom det en barnfamilj med en dotter på kanske fyra-fem år. Flickan var sockersöt med det nötbruna långa håret uppsatt i hästsvans. När hon skulle börja byta om så spejade mamman tydligt ut över nejderna i jakt på hemska pedofiler. Hon fäste inget intresse vid oss, men så fick hon syn på två medelålders karlar med påtaglig ölmage en bit bort. De hade parkerat sig på en klippa och drack billigt öl. Mamman viker då ut en handduk och skymmer sikten för dem, varpå vi två får fri sikt på nära håll från första parkett. (Fast inte vet jag om den gröna bikinin gjorde någon skillnad egentligen. Hon var lika snygg ändå!)

Vi njöt i fulla drag och lekte med tanken att efteråt gå fram och tacka mamman, när det var dags för oss att gå. ”Tack för utsikten. Var stolt över din dotter, hon är verkligt vacker.” Jag undrar hur hon skulle ha reagerat. Att pedofiler kan vara artiga, städade och ofarliga finns knappast i de normativas världsbild. De ska ju smyga i buskarna med teleobjektiv eller försöka kidnappa barn utanför köpcenter, har jag läst någonstans. Hur skulle det se ut om folk började inse att pedofiler är som folk är mest? Då skulle man ju behöva hitta något annat att skydda barnen mot. Kanske de hemska tiggarna? Eller farliga muslimer som vill fördärva de ungas “sedliga fostran”, eller något annat lika stolligt?

Högaktningsfullt,
Alex Limonovic